Har jag/vi misslyckats totalt..?

[ch791022]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Aaa, det var jag som kopplade det konstigt, så blir det när man tolkar för mycket med sina egna "glasögon" på.

/Camilla

 

[Spirit]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Det kvinnan sköter är det väl hon som sköter. Och, på motsvarande vis, det mannen sköter är det han som sköter.

Att du inte trivs var inte vad Spirit skrev. Hon skrev i allmänhet att många kvinnor vet bäst hur de vill ha det och då kan det vara lättare att utföra jobbet själv än att försöka förklara för männen hur det ska göras.

Dvs, exakt det som är fällan när kvinnan blir projektledare i familjen. Det är hennes normer som styr hur det ska vara i hemmet, hon leder och fördelar arbetet så att det blir gjort som hon vill.

Du förstod mig rätt.

Vi måste våga släppa på våra krav & låta männen ta ansvar.
Hur ska vi annars kunna åka hemifrån?
Jag har fått jobba mycket med mig själv, förr har jag haft ångest & haft huset fläckfritt när jag åkt för det inte ska vara allt för hemskt när jag kommer tillbaka.

Var nyligen på älgjakt & jag njöt av varje minut, ser fram emot att lämna huset till övriga i familjen ännu en gång när jag åker iväg på ny jakt.
Lämnade allt vardagsstädat & det var nästan lika fint när jag kom hem.
Tog några år att komma så långt med mig själv.

 

[cirkus]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jösses, du har ju lämnat huset till den andra vuxne liksom....jag skulle aldrig orka försöka uppfostra en vuxen man eller behöva jobba med mig själv för att kunna släppa taget, inte när det gäller den andra vuxne i hushållet. Men med ungarna är det faktiskt annorlunda på något vis.

Jag har precis varit borta 4 dagar och blev glad när jag kom hem för det var hyffsat lika städat som när jag åkte, den enda som varit hemma är min 16 årige son (och så förstås de 3 katterna) . Nånstans måste ju den eventuella städuppfostran ha lyckats för det såg helt okej ut.

Jag hade ett resonemang med mig själv om att ringa och påminna honom om att fixa till. Men jag bestämde mig för att strunta i det för egen sinnesfrids skull. Om jag påmint så hade jag blivit irriterad om han inte städat. Om jag inte påmint och han har städat så blir jag glad för att han faktiskt tog eget ansvar, om han glömt att städa utan att jag påminnt så hade det varit ungeför som förväntat (orättvist låga förväntningar inser jag i efterhand). Men nu blev det ju så bra det kunde bli

 

[Spirit]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jösses, du har ju lämnat huset till den andra vuxne liksom....jag skulle aldrig orka försöka uppfostra en vuxen man eller behöva jobba med mig själv för att kunna släppa taget, inte när det gäller den andra vuxne i hushållet. Men med ungarna är det faktiskt annorlunda på något vis.

Jag har precis varit borta 4 dagar och blev glad när jag kom hem för det var hyffsat lika städat som när jag åkte, den enda som varit hemma är min 16 årige son (och så förstås de 3 katterna) . Nånstans måste ju den eventuella städuppfostran ha lyckats för det såg helt okej ut.

Jag hade ett resonemang med mig själv om att ringa och påminna honom om att fixa till. Men jag bestämde mig för att strunta i det för egen sinnesfrids skull. Om jag påmint så hade jag blivit irriterad om han inte städat. Om jag inte påmint och han har städat så blir jag glad för att han faktiskt tog eget ansvar, om han glömt att städa utan att jag påminnt så hade det varit ungeför som förväntat (orättvist låga förväntningar inser jag i efterhand). Men nu blev det ju så bra det kunde bli

Jag har slutat uppfostra sambon, insåg till slut vi bara blev irriterade på varandra & vår defination på "rent" var olika, han dammsugar där man går & ser.
Själv dammsugar jag in under soffa bord, hörnor osv varannan dag pga hundarna.
Tog inte ens upp att jag ville att huset inte skulle se ut som en katastrof utan förväntade mig helt enkelt det värsta precis som du.

 

[mino]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

*kl*
Det är väl just diskussioner om hushåll mm som tar död på förhållandet. Om jag skulle ge någon råd om hur man ska hantera förhållandebiten när man har småbarn så skulle jag föreslå att man ganska omgående tar ett par familjeterapisessioner där man lägger upp riktlinjerna för hur man ska samarbeta praktiskt och sen i stället lägger krutet på att hålla kärleken vid liv. Jag tycker att det låter fantastiskt att ha ett förhållande som flyter på kärleksfullt helt utan maintenance men min egen erfarenhet från samtliga förhållanden är att omständigheterna påverkar och om man inte umgås (alltså på riktigt umgås, inte bara sitta i varsin soffhörna) så tappar man sammanhang och lusten att hjälpas åt. Här är förstås människor olika och har olika krav på kvalitet i relationen för att må bra. Men jag tror att det är oerhört viktigt att man inte bara lägger locket på sina egna behov utan försöker hitta en balans.

 

[Petruska]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Vi måste våga släppa på våra krav & låta männen ta ansvar.
Hur ska vi annars kunna åka hemifrån?
Jag har fått jobba mycket med mig själv, förr har jag haft ångest & haft huset fläckfritt när jag åkt för det inte ska vara allt för hemskt när jag kommer tillbaka.

Det du skriver om verkar handla om att kvinnan känner något slags behov av att ha kontroll på allting i hemmet för sin egen sinnesfrids skull.

Det jag tänker på är snarare varianten där kvinnan gör allt hon kan för de andras sinnesfrid.

Det är möjligt att de två sakerna i praktiken ser rätt likartade ut, men känslan som driver det hela verkar ju vara ganska olika.

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Nu dör jag lite av lycka igen. Du är fortfarande lika fenomenal på att lösa det för er

Din dotter kommer att växa upp med den bästa förebild hon kan ha: en fullständigt kapabel mamma.

mandalaki: Du anar inte vad just sådana ord får mig att växa! Tack & åter igen tack. För dina ord nu och då!