Har jag/vi misslyckats totalt..?

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Har man barn som oavbrutet kräver full uppmärksamhet, så förstår jag att det kan vara svårt att umgås när barnen är med. Men annars är det väl kanske vanligare att barn som är några år gamla kan sysselsätta sig själva en stund, eller att man kan äta tillsammans hela familjen utan att en vuxen hela tiden måste ägna sig åt barnet.

Håller med om att det är skönt att få en stund för sig själv när man är färdig med dagens uppgifter och barnet sover, men vi är oftast väldigt osociala då, och vill båda två ha en stund för oss själva. Det brukar vara tyst då också, men det skulle jag nog inte kalla relationsvård. Öht är nog tanken att relationen måste vårdas, som en sjukling eller en ömtålig blomma, lite främmande för mig. Vi lever ju tillsammans hela tiden, allt som händer påverkar ju relationen. Relationen till partnern är lätt den vuxenrelationen jag ägnar mest tid åt, och min partner är definitivt den vuxen jag tillbringar mest tid med.

 

[Brandgul]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Själv tycker jag det vardagliga gnatet och stressen sliter mer än det tillför för förhållandet. Ännu viktigare efter en jobbig dag att sitta ned med varandra så vi inte börjar vänja oss vid en tråkig min. Jag tycker det låter dötrist att sträva efter att egentid är med kompisar. Att vara med andra behöver vi ju inte planera, för då är ju den andra hemma med barnen. Men ska vi iväg själva måste vi anstränga oss och komma ihåg att göra det också.

 

[SaraXX]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Vårt barn är jämngammal med ditt och vi har haft samma resa nu. Angående matlagningen så har jag löst det med att ställa barnstolen bredvid mig när jag står och fixar. Numer kan vi knappt börja laga mat förrän det gastas om stolen för tänk om man missar nåt att provsmaka

Vi har ställt spjälsängen mot vår huvudända så man kan lägga en hand på när det bökas och gnälls. Efter ett antal nätter med delvis samsovning så har det gått bättre nu nån vecka.

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Själv tycker jag det vardagliga gnatet och stressen sliter mer än det tillför för förhållandet. Ännu viktigare efter en jobbig dag att sitta ned med varandra så vi inte börjar vänja oss vid en tråkig min. Jag tycker det låter dötrist att sträva efter att egentid är med kompisar. Att vara med andra behöver vi ju inte planera, för då är ju den andra hemma med barnen. Men ska vi iväg själva måste vi anstränga oss och komma ihåg att göra det också.

Men förhoppningsvis består väl inte den vardagliga samvaron med partner och barn av tjat och gnat? Och stress... Nä, inte när man är hemma. Stressigt kan det vara på jobbet, sällan hemma. Vi är nog lite för lata för att orka stressa en massa när vi är hemma, helt enkelt. Efter en jobbig dag kan man kanske vara lite kort i humöret, men troligare är för vår del att man pratar av sig med partnern så fort man ses, det behöver ju inte vänta tills barnet gått och lagt sig. Vi är rätt engagerade i varandras jobb, så vi vet ju på ett ungefär vad som händer där.

Egentid behöver inte vara med kompisar, det kan absolut vara själv också. Exempelvis rider vi bägge två, och då är inte barnet med. Det är egentid med partnern som jag inte tycker behövs särskilt mycket, eftersom vi ses så mycket hemma. Sen är det självklart kul att få vara ledig på tu man hand också, mest för att vi då kan göra sånt som inte är så lämpligt att göra med barn, t ex gå på restaurang. Det är roligt, men inte ett måste.

Att vara med andra behöver definitivt planeras i vår familj, det är inte ok att dra iväg till en kompis utan att kolla med partnern först att det är ok att han/hon är ensam med barnet! Jag skulle uppfatta det som respektlöst ifall min partner tog mig för givet som barnvakt.

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Att "räcka till" är väl förmodligen mer ett uttryck för en känsla. Jag tror nog inte att det är den andre parten som antyder att sin partner inte räcker till. Som sagt var, det är nog främst en upplevelse. Jag upplever att människor runt omkring mig är så trötta och slitna efter att barn och vardagssysslor är gjorda, att de inte orkar tänka på något annat än sömn och ensamhet.

Jag misstänker att relationer som ebbar ut så här förmodligen har en del problem i bakgrunden. Med det menar jag absolut inte kärlekslös eller liknande. Dock är det nog den känslan jag får ifrån de flesta paren i min krets - att den ena aldrig orkar vara mer än förälder och om möjligt en egen individ- medan den andre partern i relationen har orken. Då blir det givetvis problem ...

Nej, sex är absolut inte det enda sättet att umgås i en parrelation. Dock blir det förmodligen kanske mer klarare, när sexet liksom helt uteblir? Jag vet egentligen inte, men när man sällan ser kärleksfulla och omtänksamma par med barn - blir man absolut inte mer intresserad av att själv ha relation.

 

[Brandgul]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Vi får inte många smarta ord sagda så länge barnen är uppe. Vi tycker båda två att det är jätteskoj om den andre hittar på något själv.

Blandar jag ihop dig med någon? Fick för mig att du skulle fortsätta med att besöka dina vänner två gånger i veckan efter att barnet var fött? *vem var det då?*

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Det måste vara nån annan, det jag har fortsatt göra två gånger i veckan efter det att vi fått barn är att åka till stallet. Träffa vänner utanför arbetstid, utan barn, gör jag väldigt sällan.

 

[Petruska]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Att "räcka till" är väl förmodligen mer ett uttryck för en känsla. Jag tror nog inte att det är den andre parten som antyder att sin partner inte räcker till. Som sagt var, det är nog främst en upplevelse.

Ja, det är klart att det är. Men varför känner man så?

Jag kommer att tänka på två av mina kvinnliga vänner, båda har man och ett par barn. De har också båda en i mina ögon ganska underlig roll i sin resp familj, där kvinnan/mamman på något vis är den person som har ansvar för att de andra har det bra. Det är hennes ansvar att planera ihop livet, så att det blir bra för alla. Och det är hon som håller ihop planeringen så att det funkar praktiskt. Sedan gör deras resp män för all del en hel del i hushållet och med barnen, men det är i princip alltid utifrån kvinnans planering.

De två kvinnorna säger att det inte "räcker till" när någon i familjen ändå har det jobbigt, trots att de gör allt de kan för att se till att alla har det bra.

För mig är det väldigt konstigt att ansvaret för hur de andra har det ligger hos en person, när det nu faktiskt finns två vuxna i de här hushållen. Självklart är det väldigt svårt för en person att både sköta sitt jobb och annat, och dessutom vara ansvarig för att hålla hela sin familj på gott humör.

 

[Snurrfian]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Konstigt? Det är väl ett väldigt välkänt fenomen att kvinnor ofta tar "projektledar" i familjen och ser till att allt rullar på som det ska. Att börja säga att det är konstigt är rätt nedlåtande mot de som har hamnat där och inte vet hur man ska ta sig ur. Det finns ju en hel del böcker som avhandlar ärendet och det börjar även komma en del forskning. Det är ju även en bidragande orsak till att kvinnor går in i väggen.

Så det är en ganska vanlig situation i dag, varför är ju dock en helt annan fråga. Men alldeles säkert hör det ihop med frågan varför det kvinnor tar ut en större andel av föräldrapenningen och Vab

 

[Brandgul]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag har för mig att planen från början var att den personen jag tänker på skulle dra ned ridningen från flera dagar i veckan till en dag i veckan och så träffa kompisar en dag i veckan "efter att barnet är fött" och jag minns att det var någon som skulle ha barn samtidigt som vårt andra barn. Men det är många hästintresserade kvinnor på detta forum "Jag tänker inte säga upp bekantskapen med mina vänner för att jag fått barn".

 

[Hyacinth]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

O, den hamnar jag i med jämna mellanrum. Det är stundtals lättare att kompromissa med mina behov än att få hela familjen att dra åt samma håll. Då väljer jag minsta motståndets väg, och när jag kommer på mig själv surar jag ihop och så blir det bättre igen.

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag har för mig att planen från början var att den personen jag tänker på skulle dra ned ridningen från flera dagar i veckan till en dag i veckan och så träffa kompisar en dag i veckan "efter att barnet är fött" och jag minns att det var någon som skulle ha barn samtidigt som vårt andra barn. Men det är många hästintresserade kvinnor på detta forum "Jag tänker inte säga upp bekantskapen med mina vänner för att jag fått barn".

Nej, sagt upp bekantskapen med alla mina vänner har jag inte gjort. Men det är väl ändå rätt få som gör, hoppas jag? I vilket fall, min plan har hela tiden varit att rida två gånger i veckan, före som efter barn. Så det måste vara någon annan du tänker på.

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag tror att du slog huvudet på spiken gällande din beskrivning av "dina två par".

För när jag tänker på det, så är det just så det förhåller sig. Kvinnorna i relationen styr skeppet, medan männen givetvis finns där, men mer för att backa upp. Och att backa upp verkar ha sina regler, eftersom det oftast beror på vad som rör just ärendet bakom uppbackningen. Kvinnorna vänder förmodligen ut och in på sig för att ordna allt som har med barnen och allt det vardagliga. Jag vet t.o.m. att en utav kvinnorna är mycket orolig för att komma ut heltid i arbete igen, eftersom hon inte vet hur hon skall orka.

Jag har visserligen varit helt själv med allt vad som rör det vardagliga, företaget och att ta hand om min dotter, tills för en tid sedan då jag och min dotter helt enkelt flyttade ihop med min syster och hennes dotter. Då öppnades en helt ny värld för mig eftersom vi kunde hjälpas åt på ett helt annat sätt. Jag kunde t ex åka iväg och träna några kvällar i veckan, gå på promenad med hundarna "bara sådär" och när lillan var sjuk och vaken på nätterna, hjälpte min syster mig att få igen lite sömn dagen efter. Jag kunde inte välja när jag var totalt ensamstående, men som par tycker jag väl ändå att man borde ha en tanke och en plan att alla inblandade skall må bra och vara en del av familjen.

Jag blir helt enkelt inte klok på varför någon som kvinna (i de här fallen) åtar sig den rollen och hur man som man (i de här fallen) inte finns där som pappa, partner & vän ....

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Konstigt? Det är väl ett väldigt välkänt fenomen att kvinnor ofta tar "projektledar" i familjen och ser till att allt rullar på som det ska. Att börja säga att det är konstigt är rätt nedlåtande mot de som har hamnat där och inte vet hur man ska ta sig ur. Det finns ju en hel del böcker som avhandlar ärendet och det börjar även komma en del forskning. Det är ju även en bidragande orsak till att kvinnor går in i väggen.

Så det är en ganska vanlig situation i dag, varför är ju dock en helt annan fråga. Men alldeles säkert hör det ihop med frågan varför det kvinnor tar ut en större andel av föräldrapenningen och Vab

Fast jag tycker ärligt talat att det är konstigt. Och jag ser inget nedlåtande med det. Även om det finns en massa "bevis" om varför det möjligen blir så, är det för mig just konstigt. Jag har själv diskuterat det med mina kvinnliga vänner och ingen av dem tar åt sig eller blir förnärmade över att jag just yppar hur knasigt det är att de fått/tagit på sig just den rollen.

Jag förstår mycket väl att det är svårt att ta sig ur, om det vore enkelt skulle givetvis fler kvinnor göra det - men det finns ju knappast något alternativ? För om det fungerade bra för hela familjen skulle det knappast vara ett problem, men i de fall jag känner till (och de är många) så blir alla lidande på ett eller annat vis.

Det vore också mycket intressant att få den motsatta sidans åsikter om det hela. Varför låter man den andre partnern få bära så tunga bördor och samtidigt förväntar sig att den andra skall vara lycklig, energisk och sprudlande kärleksfull? För mig är det om ännu mer konstigt ...

 

[mandalaki]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag har visserligen varit helt själv med allt vad som rör det vardagliga, företaget och att ta hand om min dotter, tills för en tid sedan då jag och min dotter helt enkelt flyttade ihop med min syster och hennes dotter. Då öppnades en helt ny värld för mig eftersom vi kunde hjälpas åt på ett helt annat sätt. Jag kunde t ex åka iväg och träna några kvällar i veckan, gå på promenad med hundarna "bara sådär" och när lillan var sjuk och vaken på nätterna, hjälpte min syster mig att få igen lite sömn dagen efter.

Nu dör jag lite av lycka igen. Du är fortfarande lika fenomenal på att lösa det för er

Din dotter kommer att växa upp med den bästa förebild hon kan ha: en fullständigt kapabel mamma.

 

[Spirit]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Men jag tror det beror mycket även på oss kvinnor.
Många kvinnor vet bäst hur dom vill ha det, för dom är det lättare att göra det själv än att försöka förklara för mannen hur dom vill ha det. Eller så suckar mannen & anser att oavsett vilket sätt man utför det på blir slutresultatet detsamma.

Jag har själv varit iväg på älgjakt lör-måndag.
Lämnade man & barn hemma. Dom har roddat stall, hushåll mm
Visst jag var inte impad över dom 2 pizza kartongerna som stod på diskbänken när jag kom hem igårkväll när det finns bra mat i kyl & frys.
Men vad katten, huvusaken är att dottern kom isäng i tid, fått mat, varit på dagis & blivit sysselsatt hemma.

Boxarna är inte lika nogrannt mockade som jag vill ha det, men det går absolut ingen nöd på någen, bara mitt eget ego.

 

[mandalaki]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Men jag tror det beror mycket även på oss kvinnor.
Många kvinnor vet bäst hur dom vill ha det, för dom är det lättare att göra det själv än att försöka förklara för mannen hur dom vill ha det.

Varför skulle de förklara för mannen hur de vill ha det?

Är väl den uppenbara frågan...

 

[Petruska]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Konstigt? Det är väl ett väldigt välkänt fenomen att kvinnor ofta tar "projektledar" i familjen och ser till att allt rullar på som det ska. Att börja säga att det är konstigt är rätt nedlåtande mot de som har hamnat där och inte vet hur man ska ta sig ur.

Om ordet konstigt räknas som nedlåtande, tycker jag nog att kränkningskänsligheten går över styr.

Projektlederiet är jag väl bekant med, det är den extra twisten att till och med de andra familjemedlemmarnas humör och sinnesfrid vilar på kvinnan som jag tycker är underligt. När hon till och med har/tar ansvar för att hålla sin man på gott humör.

 

[ch791022]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Varför skulle de förklara för mannen hur de vill ha det?

Är väl den uppenbara frågan...

Är männen i ditt liv telepatiska?
Det är i alla fall inte min karl här hemma, och inte jag heller för den delen. Ibland är det jag som får berätta att jag inte trivs med att ha något på ett visst sätt, och ibland är det han, det tycker jag bara handlar om ett fungerande samarbete?

/Camilla

 

[mandalaki]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Det kvinnan sköter är det väl hon som sköter. Och, på motsvarande vis, det mannen sköter är det han som sköter.

Att du inte trivs var inte vad Spirit skrev. Hon skrev i allmänhet att många kvinnor vet bäst hur de vill ha det och då kan det vara lättare att utföra jobbet själv än att försöka förklara för männen hur det ska göras.

Dvs, exakt det som är fällan när kvinnan blir projektledare i familjen. Det är hennes normer som styr hur det ska vara i hemmet, hon leder och fördelar arbetet så att det blir gjort som hon vill.