Har jag/vi misslyckats totalt..?

[limeslime]

Jag måste få skriva av mig, fråga om råd ..anonymt för jag orkar inte stå för den jag är ... Jag känner mig som världens gnällkärring..
Mitt (vårt) barn är 15 månader. Jag har hela tiden känt mig säker och lugn i mitt föräldraskap men nu känns det som att jag inte kan någonting längre ..och just nu är jag TRÖTT Och vilsen och fattar ingenting ...

Den sista tiden (månaden) har barnet i fråga slutat sova hela natten i egen säng, vilket hen alltid har gjort innan (i princip). Hen vaknar på nätterna och är orolig/ledsen och när hen kommer över i stora sängen ligger hen som ett plåster på mig eller min man. Det känns som att hen behöver den här närheten ... Vi försöker alltid "trösta på plats", och har även burit tillbaka barnet men det fungerar bara en kort stund.
Jag är jättetrött och har ont i kroppen och får ont av att inte sova "som jag vill" vilket jag inte kan när barnet sover i sängen ...

En annan sak som hänt är att barnet inte längre vill leka själv. Hen vill vara med på allting och delta i allting och jag försöker och försöker pussla men allting fungerar helt enkelt inte.
Tidigare har hen kunnat "pula på med nåt själv", men nu fungerar inget. Nu har jag varit ensam ett par dar och haft fullt sjå med att laga mat med ett barn som skriker som en stucken gris om jag inte har hen på armen samtidigt (vilket jag inte riktigt orkar eftersom jag har problem med värk). Förut har hon kunnat dona på med något men ... näe.

Det känns som att hen har fått problem med världens separationsångest?
Har jag/vi gjort något fel? Är det ett utvecklingssprång?

Jag försöker ge så mycket närhet jag kan och säger nej och är tydlig, men det känns som att jag är i någon slags virvelstorm av känslor/händelser och inte får någon fason på någonting alls ...

 

[Snurrfian]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Utvecklingssprång kombinerat med tänder kanske?

Det kommer och går sådan där perioder under många år framöver, beroende på hur ni själva sover så skulle jag nog låta liten sova tillsammans med er en period. Jag sov ialla fall bättre när jag fick sova sammanhängande med ett plåster istället för att springa fram och tillbaka mellan barnets säng och min. Du är inte det minsta dålig mamma, däremot är du nog säkert väldigt trött, ialla fall jag var hysteriskt trött under sådan perioder och kunde sova stående om jag fick en chans.
Så försök få så mycket sömn ni kan och ge så mycket närhet ni kan så kommer det nog att hända något nytt om en månad eller två igen!

 

[Spirit]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Det är bara en fas.
Det går över efter ett tag, några dagar till veckor men kommer igen när dom gör ett nytt hopp.

Vi har haft perioder då vår numera 3 åring sover hos oss nästan varje natt under sina 3 år & vi får knappt en blund i ögonen för hon snarkar, sparks osv.

En "sova sängen hos föräldrarna fas" kan vara i 1 vecka hos oss.
Vi har nyligen äntligen kommit ur "klänga på mamma & inte släppa henne ur sikte fasen" som varat i nästan 2 månader. Den var ganska jobbig med tanke på jag jobbar mycket natt & det blev ett hiskeligt tivoli när jag skulle åka trots vi förberedde dottern noga att jag skulle köra, varför & när jag kom hem.
Blev bättre när jag lovade krama henne när jag kom hem så hon visste att jag var hemma som jag utlovat.

DEt är bara att acceptera faserna tyvärr.

 

[Elize]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag känner igen mig i det du skriver. Min lilla blir snart fjorton månader. Väldigt mammig just nu.....kramas pussas och vill gärna sova hos oss. Jag har oxå en del värk och för att sova riktigt gott krävs en del kuddar i sängen noggrant placerade. Lite svårt detta när lillan vill ligga hos oss.
Jag har ganska nyss börjat jobba, lillan på dagis. Massa nya rutiner och hon lärde sig gå bara för några veckor sedan. Så för våran del tror jag det beror på allt det nya som händer nu, en period som går över.
Misstänker nattskräck hos lillan oxå, men nätterna blir bättre och bättre. Vi har varit så trötta så trötta.
Låter så fånigt att säga, men det går över, håll ut!!

Vet hur det känns, tänk vad mkt sömn betyder ändå!

Styrketränar till dig

 

[Linnea F]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Låter helt normalt. Min två och ett halvt-åring är sån nu igen. Måste sova i min säng, korvar runt, gnyr i sömnen, vaknar flera gånger per natt och gråter osv.

Det går i perioder och man får försöka stå ut. Om ni har möjlighet att sova i olika rum så kanske du och din man kan ta varannan natt, så ni får vila lite ibland.

 

[cirkus]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Nej, ni har absolut inte misslyckats. Er lilla unge är i en fas där många känslor lätt sätts i rullning

Ett praktiskt tips med sömn är antingen att ha en annan vuxensäng som en av er kan fly till varannan natt (om ni absolut inte kan samsova) ett annat alternativ är att ställa en spjälsäng med ena sida borttagen emot er säng och lägga liten där.

 

[LillaMy84]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag vet inte vad jag hade gjort utan bärselen, särskilt under klängperioder.. Med en ergonomisk sele (ej bb) är det bara att "slänga" upp barnet på ryggen medan man lagar mat/dammsugar/tvättar/mm, då får ju barnet tankat lite extra närhet utan att man blir hindrad att göra sysslorma som inte går att skjutas upp (ffa mat)

 

[limeslime]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Fast en glad sån som gråter.

TACK ska ni ha...
Jag var helt desperat igårkväll men nu känns det bättre efter att ha läst om era erfarenheter.

Det som känns svårast med vårt barn är att hon har varit så otroligt "duktig" hela tiden, eller "duktig" - enkel?? nöjd? ALLTID sovit i egen säng, visst hon har haft klängperioder och varit "mammig" eller "pappig" men nu har det varit extremt. Vi skojade och sa att hon var ett bra nybörjarbarn när hon var "lill-liten" eftersom man fick så bra självförtroende av henne - allt var enkelt.
Men det gör ju kontrasten desto större.

Det var ett jättebra tips att vi kan sova i olika rum. Att man inte ens tänker tanken?? Jag hade då inte gjort det. Det är ju så mysigt också, men man blir ju inte klok när man blir tillräckligt trött ...

Återigen, tack.

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Jag tycker snarast det låter som att ditt barn är alldeles normalt - det är hur ni haft det innan, med en ettåring som leker för sig själv långa stunder, sover ensam, osv, som låter ovanligt i mina öron.

Sånt började mitt barn med först som tvååring, efter nån ordning. Så jag tror det beror lite på vad man är van vid.

 

[limeslime]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?


Jaa du... Jag var på en föreläsning om autism när hon var runt åtta månader. Fö pratade om tidiga tecken på autism och jag fick nästan panik innan han tills att det var TIMMAR av ensam, vaken tid...
Det har aldrig hänt.

Hon har verkligen varit extremt lätt att ha att göra med hela tiden. Alla de där utvecklingssprången har hon prickat men det har rört sig om någon vecka här och där så att säga ...

Vi har nog varit bortskämda hittils...

 

[Sandra78]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Har en dotter född december -10, så hon är ju 21 månader nu. Precis som du beskriver det hade vi det i våras/början av sommaren. Tog tre timmar att få henne att sova och hon vaknade flera gånger varje natt, hon kunde inte sova i vår säng heller utan man skulle sitta i soffan med henne... Jättekul klockan tre på natten
Det gick över. Och vi överlevde. Att kunna turas om med nattvaken hade antagligen varit en stor hjälp, här var det tyvärr inte möjligt.

 

[Kaktusblomma]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Runt 18 mån är det en "separationsfas" där barnen helt plötsligt på ett djupare plan börjar förstå att föräldrarna kan försvinna om jag minns rätt, det kanske är något sånt er dotter hamnat i?

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Nä, ni har absolut inte misslyckats. Och dessa faser kommer och går. Vissa faser är tydligare och visar sig nog olika för olika individer. Det viktiga är nog att inse att det just är en fas och inte att börja fundera i för stor utsträckning om "man gjort något galet eller inte". Skuldbeläggande är nog ett allt för vanligt begrepp bland småbarnsföräldrar ....

Jag har väldigt sällan kunnat plocka och dona själv, utan att lillan önskde vara med. Min dotter sov heller aldrig längre stunder i säng eller vagn under det första året. Min dotter var som smetad på mig och sov oregelbundet på dagen - ibland inte alls samt somnade dessutom sent på kvällen. Ingen av oss verkade heller sova riktigt bra under natten, om jag lade dottern i egen säng. Dessutom vägrade hon befinna sig i barnvagnen i vaket tillstånd de första 6 månaderna

Till en början var jag riktigt stressad över att behöva höra alla vänliga själar - som i all välmening försökte ge råd, tips och fakta om vad som behövdes och inte behövdes. En del kom t.o.m. med ren & skär skräckpropaganda om både det ena och andra.

Jag löste situationen med att flitigt bruka min ergonomiska bärsele. Då kunde både disk, städning, tvättning & promenader med hundar utföras. Och jag upplevde närheten med att ha min dotter i selen som mycket positiv. Hon trivde som fisken i vattnet!

Eftersom jag endast fick sova 3-4 timmar/natt i en längre period, stördes min sömn ganska rejält. Tillslut blev jag vansinnigt förvirrad och glömsk plus att jag rasade i vikt och all min energi gick åt att vara en bra mamma. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp eller att lämna över ansvaret på någon annan, men då trädde min mamma och min syster in och satte stopp för det. När dottern sedan fick "tillträde" till andra relationer, då lossande mycket för oss båda.

Numer sover dotterna bra och jämnt och jag är ovan över att sova mer än 3-4 timmar/natt. Nu när dottern istället är mycket självständig, leker och gärna donar en stund med mig för att sedan finna på egna äventyr - kommer jag på mig själv att liksom bli en aning lamslagen. Och j****r vad effektiv man blir ....

Jag avundas många föräldrar som lever ihop och kan hjälpas åt. Dock innebär ju också en parrelation att finna tiden för varandra.

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Dock innebär ju också en parrelation att finna tiden för varandra.

Fast den tiden kan man ju ta samtidigt som man har hand om barnet, om man är hemma samtidigt. Då är det svårare att hitta ostörd tid för vänner, tycker jag, eftersom det innebär att den andre måste vara själv med barnet.

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Fast den tiden kan man ju ta samtidigt som man har hand om barnet, om man är hemma samtidigt. Då är det svårare att hitta ostörd tid för vänner, tycker jag, eftersom det innebär att den andre måste vara själv med barnet.

Jo, jag har ju som sagt var ingen rutin på hur mycket tid samt hur tiden skall se ut mellan dem som lever som par. Dock hör jag många i omgivningen som faktiskt klagar på hur "de aldrig räcker till" för den andre. Speciellt då med tanke på den sexuella biten, som verkar vara ett stort problem för många.

För mig har det inte funnits några direkta alternativ än att träffa vänner tillsammans med min dotter. Men, samtidigt blir jag ibland mörkrädd för hur komplicerat det verkar vara för många par att få möjligheten att just den andre föräldern skall ta sitt barn ensam för att den andre skall få träffa just sina vänner t ex. För mig är det ju "ren lyx" att ens erbjudas den möjligheten....

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Om partnern har såna behov att det är svårt att hinna med både partnern och barnet, skulle jag säga att det är relationen som är problemet. Förhoppningsvis är ju partnern såpass vuxen och självgående, att man inte behöver en massa ostörd uppmärksamhet från sin partner för att klara sig. Säkert blir det kanske lite mindre plats för det sexuella med småbarn, men det tror jag gäller oavsett om man lever ensam eller har en partner.I min värld behöver en bra relation inte en massa vård och stöttning för att fungera, den funkar av sig själv.

Vet inte om det är så komplicerat att låta partnern ta hand om barnet,det är ju bara att åka, men det är kanske inte så vidare hänsynsfullt att dumpa barnet på partnern och gå ut och roa sig på egen hand utan att fråga först. Partnern är kanske också trött, och vill ha lite avlastning. Men självklart är det en enorm fördel att ständigt ha en annan vuxen tillhands, som kan ta hand om barnet utan att man behöver planera eller organisera särskilt mycket. Även om jag antar att man skulle vänja sig vid att vara själv också.

 

[Diplomaten]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Säkerligen är det så, att relationen möjligen är det som är problemet. Men, majoriteten av de par som jag kommer i kontakt med har oerhört stora problem när det gäller att synkronisera just detta. Jag finner att inte speciell många är nöjda med deras livssituation i tanken med vardagen i allt vad det innebär. Och det gör i sin tur att jag själv faktiskt oftast är glad att jag är ensamstående.

Jag vet inte vad som menas "med en massa vård och stöttning" i just den bemärkelsen. Men något måste ju tappas eller fattas, om par som får barn känner att de inte är tillräckliga eller att relationen ebbas ut. Jag hör givetvis historier om par som blomstrar och finner möjligheter i tillvaron för deras egentid och tid tillsammans, men de är tyvärr mycket få. Kanske därför som jag ser det som ett stort problem.

Att ge en hint om respektives planer ser jag ju som en självklarhet om vad det än berör, det handlar ju i grund och botten om respekt. Jag får dock en känsla av att mammor och pappor som lever ihop sällan ser möjligheterna att vara just ett par. Jag finner att dessa faktiskt lever med dem samma problem som jag har, som är ensamstående. Trots att de är två. Oftas är det då mammorna som liksom ber deras partner "om att passa deras gemensamma barn" medan de träffar vänner eller går på bio t ex.

Nåväl. Jag förundras i alla fall över par som får vardagen att gå ihop med tid för varandra och som lyckas att hålla relationen vid liv. För i min omgivning är det tyvärr det motsatta i majoritet.

 

[Mabuse]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Fast varför behöver man som par en massa ensam tid till varandra, utan barnet? Är det någon man kan umgås med obehindrat tillsammans med barnet, så är det väl just den andre föräldern? Att träffa en kompis tillsammans med ett litet barn är ju jämförelsevis knepigare, eftersom barnet då är den ena personens ansvar, och den ena känner barnet mycket bättre än den andre.

Man är ju ett par hela tiden man är tillsammans, oavsett om barnet är med eller inte.

 

[Petruska]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Dock hör jag många i omgivningen som faktiskt klagar på hur "de aldrig räcker till" för den andre.

Jag lutar nog åt Mabuses håll här, och tänker att om partnern är någon man måste "räcka till" för, så är det något underligt i förhållandet. Det antyder att man ser sig själv som den som måste ge av sig själv till såväl barnen som partnern, och för mig är det väldigt konstigt att partnern är en arbetsuppgift på det viset.

Barn, hur underbara de än är, är ju ett slags arbetsuppgifter. Men att en vuxen är det?

Då verkar det ju vara enklare att vara ensamstående, och slippa ha en krävande partner att "räcka till" för.

Partner, som är barnets förälder, bör också vara mer tolerant för att ägna eftermiddagen åt att leka tittut eller med trätåg, vilket jag har förståelse för om ens vänner inte tycker är bästa sättet att umgås på.

Jag förstår inte varför parterna inte upplever att de är med varandra samtidigt som de är med barnet? Att ha sex är väl inte det enda sättet att umgås i de flesta parrelationer?

 

[Brandgul]

Sv: Har jag/vi misslyckats totalt..?

Fast varför behöver man som par en massa ensam tid till varandra, utan barnet? Är det någon man kan umgås med obehindrat tillsammans med barnet, så är det väl just den andre föräldern? Att träffa en kompis tillsammans med ett litet barn är ju jämförelsevis knepigare, eftersom barnet då är den ena personens ansvar, och den ena känner barnet mycket bättre än den andre.

Man är ju ett par hela tiden man är tillsammans, oavsett om barnet är med eller inte.

För mig är det helt tvärtom. Jag tycker det är jätteviktigt att få ta en kopp te på tu man hand. tex efter att barnen somnat. Visst kan vi sitta och prata tillsammans med barnen, men eftersom de kräver respons av oss hela tiden går det ju knappt att föra ett vettigt samtal. Mycket lättare med en kompis tycker jag. Våra barn blir mycket lugnare och kan sitta och bara titta på och lyssna.

För mig är det jätteviktigt för relationen, vårdande, att få de stunderna och bara vara. Vad tyst det kan bli. Min puls går ned i lugnet.