Hantera svår relation med förälder

[vallhund]

Snälla @Apollo 13 kan du försöka lufta upp dina inlägg framöver, t ex nytt stycke här o var. Massiva textväggar är svåra att läsa.

mvh

 

[Amk]

Vi har en sån släkting som vi därför inte har kontakt med. BARNET har skickat nåt kort, men det är allt.
På frågan varför vi aldrig ses svarar jag helt enkelt att personen mår inte bra och så arg jämt så det blir inte roligt, men att BARNET kan träffa hen själv när BARNET är äldre om det vill och släktingen lever och vill.
Jag odlar hellre relationer med folk som får mig att må bra och min partner att må bra än med nån som ärligt talat är otrevlig konstant. Vem blir glad av det? Jag tycker inte det är att göra mitt barn en tjänst att odla umgänge med nån som får både mig och min partner att bli ledsna och arga.

Min förälder är inte alls otrevligt konstant, utan snarare mycket trevlig och framstår som socialt kompetent i ytligare situationer. Du utgår från att barnet inte har glädje av en relation med någon som får dig och din partner att bli ledsna och arga, och på sätt och vis köper jag resonemanget. Samtidigt tänker jag att barnet har rätt till sina egna relationer, och att vår dåliga relation inte ska stå i vägen för det.

 

[Amk]

Under min uppväxt hade jag precis som du en väldigt svår relation med min ena förälder. Även min ena bror har haft det väldigt svårt och både han och min andre förälder blir fortfarande psykiskt misshandlade av hen. Det går så långt att hen tom låter det gå vidare till att bete sig illa mot min brors barn nu mer.
Hur som helst, jag fick nog. Hen betedde sig riktigt illa mot mig och slängde ut mig från vårt under sommaren gemensamma hem. Jävlar i mig vad arg jag blev och jag gjorde slag i saken och helt enkelt drog. Tog hästar och hela biddevitten och drog. Att jag vågade och pallade hade nog att göra med att jag hade en väldigt trygg sambo som alltid stöttade mig. Min förälder försökte med "om du ber om ursäkt så kan vi glömma det här" (det hela handlade om att hen flippade ur på mig för att jag blev irriterad på min andra förälder och skrek åt hen). Jag talade om för min förälder att om det var någon som skulle be om ursäkt så var det hen, sen gick jag. Sen hördes vi inte mer. Efter ca 6 mån tror jag det var, när vi möttes på ett familjekalas så försökte hen säga att vi skulle glömma det här nu. Jag sa att jag inte trodde hen var redo, det var uppenbart att hen inte tagit till sig ett skit av vad jag sagt. Det tog två år, sen började jag mjukna upp. DÅ upplevde jag de där åren som de bästa i mitt liv, för jag kunde helt plötsligt umgås med min familj utan att hen var otrevlig mot någon, det vågade hen inte så länge jag var där. Det var så befriande. Men efter den långa tiden så kom det faktiskt en förändring, faktiskt, och vi har en jätte bra relation idag och mina barn har en fantastisk relation till båda mina föräldrar. Jag tror faktiskt det hade vart helt omöjligt om vi inte hade det där breaket.
Sen tycker jag verkligen inte att man måste förse sina barn med båda sina morföräldrar. Det du däremot behöver förse ditt barn med, det är att vara en god förebild och få barnet att förstå att man inte får bete sig hur som helst mot någon bara för att man råkar vara familj. Man förtjänar faktiskt att bli behandlad med respekt. Att din förälder kommer med motangrepp mot dig istället för att försöka höra vad du säger visar rätt tydligt att hen inte har respekt för dig. Du är vuxen och ingen liten snorvalp som ska veta hut. (det var så min förälder behandlade mig).
Sen under de där åren vi inte pratade med varandra så det är klart att det var jobbigt också. Jag träffade ju hen återkommande iom att vår familj alltid ses på alla födelsedagar osv. Min bror erbjöd sig att även han säga upp kontakten med föräldern för min skull men jag ville inte att det skulle vara för min skull såfall utan för hans egen. Det är klart att det var en sorg att inte ha någon fungerande relation med sin ena förälder och det är något jag önskat mig ha så länge jag kan minnas. Det gick bara inte. Jag mådde för dåligt. De hann bokstavligen inte komma innanför dörren när de kom för att hälsa på oss innan glåporden började hagla runt om i familjen. Det är ingen miljö jag vill visa för mina barn och definitivt inte normalisera. Så fall finns det så himla mycket andra bra människor som barnen kan hänga med som kan vara bra förebilder och stå nära barnen. I vårt fall är exempelvis "plastfarfar" barnens absoluta favorit och går under "farfar" medans den biologiska farfarn går under "farfar XXXXX".
Det är jätte fint att ha en nära relation till sina mor och farföräldrar, jag hade det själv, men är man utan det så saknar man det inte, det kommer definitivt vara svårast för dig. Lovar

Det låter fint att en förändring kunde ske, och det har jag kanske någonstans hoppats på även om jag inte trott på det. Nu är jag helt utom hopp, och accepterar att det inte är sunt att ha en nära relation med hen. Däremot tänker jag att en distanserad relation kan vara bättre för våra barn än ingen relation alls. Kan det inte vara av värde att veta hur hen ser ut? Hur hen pratar? Om vi exempelvis umgås genom att gå på Skansen så är jag tämligen övertygad om att min förälder skulle hantera situationen på ett bra sätt, men däremot behöver vi inte umgås så privat längre stunder. Tursamt nog bor vi långt ifrån varandra och hen bor i stan, så det är inte svårt att umgås kring en aktivitet i staden.

Gällande att tala illa om människor är det en av de saker min förälder har lärt mig att man INTE ska göra. För min del resulterade det i stor misstro mot föräldern som talade illa om mina släktingar, eftersom jag själv visste att de var fina människor som stod mig nära.

 

[Hyacinth]

Min förälder är inte alls otrevligt konstant, utan snarare mycket trevlig och framstår som socialt kompetent i ytligare situationer. Du utgår från att barnet inte har glädje av en relation med någon som får dig och din partner att bli ledsna och arga, och på sätt och vis köper jag resonemanget. Samtidigt tänker jag att barnet har rätt till sina egna relationer, och att vår dåliga relation inte ska stå i vägen för det.

Det är inte vår släkting heller, men så länge barnet är så pass litet att det krävs att vi deltar i umgänget säger jag nej.
Det finns så många andra man kan ha relationer med. Folk man mår bra av.

 

[Ravishing]

@Amk

Jag har en ytterst knepig farmor. Kan ärligt säga att jag gärna hade varit utan den relationen. Hon har under hela min uppväxt sagt elaka saker om min mamma, pikat mig och hela min familj med diverse elakheter. Hon är ingen snäll människa och jg skulle inte utsätta mitt barn för henne och den osäkerheten hon skapat hos oss.

 

[Amk]

@Amk

Jag har en ytterst knepig farmor. Kan ärligt säga att jag gärna hade varit utan den relationen. Hon har under hela min uppväxt sagt elaka saker om min mamma, pikat mig och hela min familj med diverse elakheter. Hon är ingen snäll människa och jg skulle inte utsätta mitt barn för henne och den osäkerheten hon skapat hos oss.

Tack för ditt perspektiv. Hur tror du att dina föräldrar hade kunnat göra istället?

 

[Ravishing]

Tack för ditt perspektiv. Hur tror du att dina föräldrar hade kunnat göra istället?

Om de prompt hade velat att jag skulle umgås med henne skulle vi haft någon form av debriefing efter varje besök och gått igenom hur jag mådde och uppfattade farmor. Och att min förälder hade sagt ifrån ens vid tillstymmelse till konstigt beteende och elakhet.

 

[Amk]

Om de prompt hade velat att jag skulle umgås med henne skulle vi haft någon form av debriefing efter varje besök och gått igenom hur jag mådde och uppfattade farmor. Och att min förälder hade sagt ifrån ens vid tillstymmelse till konstigt beteende och elakhet.

Så vet jag att ett av mina syskon gör, framförallt det sista du nämner om att markera när det hoppas ut grodor. Det känns ju märkligt att behöva ha en så kontrollerande funktion...

 

[Ravishing]

Så vet jag att ett av mina syskon gör, framförallt det sista du nämner om att markera när det hoppas ut grodor. Det känns ju märkligt att behöva ha en så kontrollerande funktion...

Ja absolut, men för min del så hade det nog hjälpt. Många gånger är såna där små nålstick knappt märkbara, utan de bara sårar hysteriskt. Att vara lyhörd förälder och markera mot mor/farförälder samt bekräfta och prata med barnet är nog nyckeln om man nu prompt ska ha en relation.

 

[Apollo 13]

Så vet jag att ett av mina syskon gör, framförallt det sista du nämner om att markera när det hoppas ut grodor. Det känns ju märkligt att behöva ha en så kontrollerande funktion...

Snodde en knapp av dig bara.
Jag tror inte du behöver vara så orolig. Du verkar ha bra och kloka funderingar så jag är övertygad om att du kommer komma fram till något som passa dig och din bäse bra! Sen kanske det fungerar på ett sätt under en period och på ett annat sätt en annan period, jag är iaf övertygad om att ni löser det på ett bra sätt!

 

[CillaW]

Vi har en sån släkting som vi därför inte har kontakt med. BARNET har skickat nåt kort, men det är allt.
På frågan varför vi aldrig ses svarar jag helt enkelt att personen mår inte bra och så arg jämt så det blir inte roligt, men att BARNET kan träffa hen själv när BARNET är äldre om det vill och släktingen lever och vill.
Jag odlar hellre relationer med folk som får mig att må bra och min partner att må bra än med nån som ärligt talat är otrevlig konstant. Vem blir glad av det? Jag tycker inte det är att göra mitt barn en tjänst att odla umgänge med nån som får både mig och min partner att bli ledsna och arga.

Varför skriver du "BARNET" med versaler?
Har alltid undrat.

 

[Vinur]

Varför skriver du "BARNET" med versaler?
Har alltid undrat.

Finns en tråd om det någon stans på föräldrar.

 

[Hyacinth]

Varför skriver du "BARNET" med versaler?
Har alltid undrat.

http://www.bukefalos.com/threads/varfor-skrivs-ordet-barnet-med-stora-bokstaver.1351380/


In memory of silverkedjan

 

[Aionee]

Jag vill bara inflika att mor/farföräldrar inte är ett måste, visst är det lite tråkigt om barnbarnet inte lär känna de men samtidigt gör ingen kontakt mindre skada än att barnet blir tvingad att lära känna någon som inte är bra för de.

Min farmor och farfar dog innan jag lärde känna de, ena i cancer och den andra i hjärtstopp. Min morfar har jag enbart träffat ett tiotal gånger i min uppväxt eftersom han bor i Finland och pratar inte svenska, så jag kan inte säga att jag känner honom. Den enda jag har kontakt med är min mormor, och det är för att hon bor väldigt nära oss. Mormor i sitt fall har varit en väldigt dålig förälder till min mamma och moster, men hon har varit en bra mormor så det är jag tacksam för. Nu på senare år börjar jag inse att hon inte är den bästa person som finns, speciellt för min mamma, men hon var bra med oss barn så länge hon höll sig borta från för mycket alkohol. Det har varit skönt med en mormor ofta (att sova hos t.ex.), men samtidigt har jag inte saknat min farmor, farfar och morfar eftersom jag aldrig kände de till att börja med.

 

[CillaW]

http://www.bukefalos.com/threads/varfor-skrivs-ordet-barnet-med-stora-bokstaver.1351380/


In memory of silverkedjan

Tack!

 

[Vallmo]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

Låter som min mamma.
Hon saknar totalt förmåga till empati, intresse och inlevelse hur en situation kan upplevas av någon annan, ex hennes barn och barnbarn.

Jag tror att har man inte haft en jättebra och tät kontakt innan barnbarnen dyker upp så kommer det knappast bli så heller vid barnbarnets ankomst.
I vårt fall (mina syskon - 3 av 4) har det löst sig så att min mamma slutat höra av sig när barnbarnen kommit.
Hon är inte särskilt intresserad av sina barnbarn.

Däremot har hon av någon märklig anledning tjatat som fan utan att skämmas på att man ska skaffa barn.
Jag var 39 år med första, så det var många år av tjat och insuinationer.

Hon träffas helst i sammanhang som hon själv uppskattar och det är att träffas hos någon och äta och framförallt hinka vin.
Hon har helt obekymrat utnyttjat såna familjesammankomster vid barnens födelsedagar för att umgås på det sättet hon önskat med andra likasinnade.
Problemet är nu att vi är tre syskon som har barn, så bara min bror och hans fru återstår att festa med.
Det är bara en tidsfråga innan dom också skaffar barn. Dom har åldern inne och pratar lite om det......
Pappa och hon är skilda så dom pratar inte överdrivet gärna med varandra heller.

Mina barn saknar inte att ha kontakt med mormor.
Min systers barn som är tonåringar nu avråder mig från att lämna mina barn hos mormor.
Min äldsta syster var väldigt angelägen om att man SKA ha kontakt och hennes barn var hos mina föräldrar, lite påtvingat vid några tillfällen.
Det var ingen positiv upplevelse för barnen, främst pga min mammas hemska humör och fixa idéer. Min pappa, alltså barnens morfar var helt ok. Hade dom fått välja så hade de helst sluppit.

Min yngre syster har ett barn på ett och ett halvt år nu.
Vid våran årliga "syskonmiddag" för ett par månader sen satt hon och grät över att mormor, alltså våran mamma inte var det minsta intresserad av att umgås med barnbarnet eller syrran och hennes make heller för den delen längre.

Suprise, tänkte jag och äldsta syrran!

Så mitt svar är, ha ingen kontakt för att "man ska".
Skulle din förälder visa intresse och uppföra sig som folk så är det ju toppen och då ska du givetvis nappa.
Annars säger jag nja, gör det som DU är bekväm med.

 

[Amk]

Låter som min mamma.
Hon saknar totalt förmåga till empati, intresse och inlevelse hur en situation kan upplevas av någon annan, ex hennes barn och barnbarn.

Jag tror att har man inte haft en jättebra och tät kontakt innan barnbarnen dyker upp så kommer det knappast bli så heller vid barnbarnets ankomst.
I vårt fall (mina syskon - 3 av 4) har det löst sig så att min mamma slutat höra av sig när barnbarnen kommit.
Hon är inte särskilt intresserad av sina barnbarn.

Däremot har hon av någon märklig anledning tjatat som fan utan att skämmas på att man ska skaffa barn.
Jag var 39 år med första, så det var många år av tjat och insuinationer.

Hon träffas helst i sammanhang som hon själv uppskattar och det är att träffas hos någon och äta och framförallt hinka vin.
Hon har helt obekymrat utnyttjat såna familjesammankomster vid barnens födelsedagar för att umgås på det sättet hon önskat med andra likasinnade.
Problemet är nu att vi är tre syskon som har barn, så bara min bror och hans fru återstår att festa med.
Det är bara en tidsfråga innan dom också skaffar barn. Dom har åldern inne och pratar lite om det......
Pappa och hon är skilda så dom pratar inte överdrivet gärna med varandra heller.

Mina barn saknar inte att ha kontakt med mormor.
Min systers barn som är tonåringar nu avråder mig från att lämna mina barn hos mormor.
Min äldsta syster var väldigt angelägen om att man SKA ha kontakt och hennes barn var hos mina föräldrar, lite påtvingat vid några tillfällen.
Det var ingen positiv upplevelse för barnen, främst pga min mammas hemska humör och fixa idéer. Min pappa, alltså barnens morfar var helt ok. Hade dom fått välja så hade de helst sluppit.

Min yngre syster har ett barn på ett och ett halvt år nu.
Vid våran årliga "syskonmiddag" för ett par månader sen satt hon och grät över att mormor, alltså våran mamma inte var det minsta intresserad av att umgås med barnbarnet eller syrran och hennes make heller för den delen längre.

Suprise, tänkte jag och äldsta syrran!

Så mitt svar är, ha ingen kontakt för att "man ska".
Skulle din förälder visa intresse och uppföra sig som folk så är det ju toppen och då ska du givetvis nappa.
Annars säger jag nja, gör det som DU är bekväm med.

Min förälder är mycket intresserad av att ha en relation, gärna en nära sådan "eftersom hen trots allt är min förälder". Det låter sorgligt att bli så bortvald som ni blivit, men för mig hade det nästan underlättat då jag själv inte vill ha någon nära kontakt.

Nu dröjer det några år innan vår barn har något som helst utbyte av att ses, och då får det bli vid tillfällen där man umgås kring någon aktivitet och där vi föräldrar är med. Jag tror ändå att det kan ge en trygghet för oss människor att känna till vårt ursprung, och så länge jag kan hålla hen på behörigt avstånd så att hen inte får någon närmre relation med barnet eller oss tycker jag att det känns mest rätt. Vi får se hur det känns då.

 

[Blueberry]

Sedan många år tillbaka har jag en komplicerad och svår relation till en av mina föräldrar. Som barn och framförallt tonåring upplevde jag att mina känslor inte blev lyssnade till, att det jag sades inte räknades och att kärleken från denne förälder alltid var villkorad. Jag kunde få uppskattning om jag presterade bra inom områden som föräldern värdesatte, och hen använde ord som att jag var "hens bästa dotter" trots att jag har en syster. Vilket barn som var mest omtyckt kunde variera från vecka till vecka, och min bror berättade igår att han fortfarande får höra att han är det bästa barnet. Den svåra relationen tärde mycket på mig, och jag flyttade hemifrån mycket tidigt på grund av detta. Sedan utvecklade jag en stark självständighet och höll denna förälder på avstånd vilket innebar att vi sågs högst ett par gånger per år och då gärna i andras sällskap. Jag har inte uppskattat våra möten och är konstant på spänn när de sker, vilket gör att jag försökt se till att vi ses så sällan som möjligt men att vi ändå haft kontakt för min förälders skull.

Nu är jag vuxen och har sedan länge accepterat att jag har en välfungerande förälder men att jag aldrig kommer sträva efter att ha en nära relation med den förälder som jag beskrev i stycket ovan. Det har känts helt okej även om jag, för egen del, helst sett att vi inte haft någon kontakt alls. Anledningen till att jag inte brutit kontakten är att jag tänkt att mina eventuella framtida barn har rätt till båda sina morföräldrar. Nu har dagen kommit då jag väntar mitt första barn, och jag hade hoppats att vår relation skulle kunna vara tunn men ändå existerande för barnets skull. Häromdagen ringde dock min förälder och ifrågasatte att jag håller hen på avstånd, och undrade vad det beror på. Att jag försökt förklara det vid flera tillfällen, senast för ett par år sedan, var helt bortblåst. Återigen försökte jag då vara tydlig med hur jag upplevt hens behandling och hur det har påverkat min tillit. Det blev ett långt samtal där jag blev ständigt ifrågasatt gällande vad jag minns från barndomen, hur jag tänker, hur jag behandlar hen, hur egoistisk jag är och hur mycket mitt beteende drabbar hela vår familj. Efter att ha pratat med resten av familjen har jag dock försäkrat mig om att de mår prima och helt upplåter vår relation till oss, så detta är ingenting jag oroar mig för. Med tanke på vilka känslor detta samtal rörde upp i mig, och insikten om att min förälder faktiskt inte förmår förstå att jag blev ledsen av de konstanta kränkningar som kom under tonåren (att hen exempelvis ångrade att hen fått mig), gjorde att jag känner att jag inte kan ha kontakt.

Efter denna enorma utläggning är det väl bäst att jag kommer till själva frågan jag behöver hjälp att bolla med er: hur ska jag kunna erbjuda mitt barn båda sina morföräldrar, när jag själv undviker en relation på grund av den kärlekslöshet jag upplevt? Alla tankar och tips mottages tacksamt.

Jag har en liknande relation, inte till någon förälder men till min mormor. Hon får inte träffa mitt barn. Det är precis en så person och relation jag vill skydda mitt barn från. Varför ska mitt barn behöva uppleva det, och varför ska jag låta det hända? Nej tack!

Jag har ingen plikt att göra det baserat på att det handlar om familj, att blod är tjockare än vatten är bullshit.

 

[Vallmo]

Min förälder är mycket intresserad av att ha en relation, gärna en nära sådan "eftersom hen trots allt är min förälder". Det låter sorgligt att bli så bortvald som ni blivit, men för mig hade det nästan underlättat då jag själv inte vill ha någon nära kontakt.

Nu dröjer det några år innan vår barn har något som helst utbyte av att ses, och då får det bli vid tillfällen där man umgås kring någon aktivitet och där vi föräldrar är med. Jag tror ändå att det kan ge en trygghet för oss människor att känna till vårt ursprung, och så länge jag kan hålla hen på behörigt avstånd så att hen inte får någon närmre relation med barnet eller oss tycker jag att det känns mest rätt. Vi får se hur det känns då.

Ja, då förstår jag att det blir mycket knepigare.

Visst är vår situation sorglig.
Det bästa hade ju varit om barnen haft en mormor som bryr sig och uppskattar att vara med barnen.
Tack och lov är min pappa helt ok. Alla, alltså mina syskon och jag har/har haft (en del har dött) jättebra farföräldrar till våra barn vilket väger upp.

Du får väl försöka känna dig fram när det gäller ditt barn och barnets relation med din förälder.
En del människor blir en bättre mor/far förälder än de var förälder, så det kan ju vara något att hoppas på.
Hen visar ju i alla fall tydligt intresse, vilket jag inte riktigt förstod när jag skrev mitt första inlägg.
Det är ju fullt möjligt också att du och din förälder får en bättre relation på köpet.

 

[Lampan]

Varför skriver du "BARNET" med versaler?
Har alltid undrat.

För att hen är en person som ALDRIG ger sig...