och Thaliaste. När jag gick ut på krogen mer när jag var yngre så var det verkligen "vardagsmat" för mig. På krogen då, så "helgmat" får man väl kalla det om "vardagsmat" vad problematiskt. Men ja, så gott som varenda gång var det män som tafsade på mig. Och det som upprörde mig allra mest var att det här var helt normaliserat i mitt umgänge, de flesta tyckte inte ens att jag borde bli upprörd utan mer att jag borde uppskatta uppmärksamheten.
Trevligt för dig att du undgått det. Men MÅNGA av mina kvinnliga vänner har varit utsatta på krogen, på jobbet, i kollektivtrafiken. T o m här i tråden är det ju flera som uttrycker i stil med "nej, jag har jag inte varit så utsatt, jag har bara varit med om xxx...och xxx...och xxx". Jag ser inte uttrycket "vardagsmat" så mycket som att något händer
varenda dag, som att det är något som är så pass normaliserat att det inte väcker någon stor uppståndelse när det händer.
Eller i alla de stora/medelstora svenska städer jag bott i, där det varit hyfsat vanligt med tafsande. Återigen,
principen i att det är normaliserat att det är okej att ta på en kvinnas kropp om du som man känner för det. Omfattningen i trakasserierna var i en helt annan liga i Köln (och det har jag inte sett någon ifrågasätta).
Vanligtvis tar jag mig ifrån situationen bara, jag vet ju att annat inte leder nånstans och att bli irriterad varenda gång förstör ju bara mina utekvällar istället för deras eftersom det är jag som bryr mig och inte de. Ibland har jag fräst något surt men ofta ser man bara en grupp flinande grabbar när man vänder sig om och vet inte vem det var. Ibland när jag fräst ifrån får jag själv höra att jag överreagerat. Några gånger när det varit i jobb-/affärssammanhang har jag inte vågat säga ifrån för att inte vara den som skapar "dålig stämning", och det är faktiskt de värsta gångerna. Att först känna sig trampad på och sedan shama sig själv för att man inte ens hade stake att säga ifrån
