Gråter du?

[Asko]

Angående släktingar som gått bort.. Min syster är en sådan person som jag aldrig någonsin sett gråta, hon är full av humor och envis som 17.
Eller jag hade aldrig sett henne gråta. Tills morfar begravdes (jag var liten men minns det). Hon överraskade alla, inklusive mamma och sig själv, när det visade sig att hon grät på begravningar.
(Sedan dess har mamma förberett sig genom att ta med sig näsdukar på begravningar där syrran ska vara med, inte slagit fel ännu )
Det verkar som ett av mina brorsdöttrar är likadan också, fast hon är även mera öppen av sig än syrran.

Det var lite fascinerande dock (om jag får säga så), ingen av oss hade räknat med den reaktionen. Inte ens hon själv. Jag tror inte att hon är annars typen som gråter, även om hon är snäll och väldigt rolig så är hon "tuff" av sig. Men det verkar liksom släppa på när det är begravning.

 

[Asko]

Själv har jag inte gråtit på begravningar. Inte när min pappa gick bort förra året heller. Jag får dåligt samvete när jag tänker på det men hittills så har det varit så att de som gått bort har förändrats kraftigt de sista åren av sina liv och jag har då inte känt mig lika nära dem längre, jag tror att jag då vid begravningarna har redan sörjt dem (dvs vilka de var förut). Tex min pappa så hade jag redan gråtit vid flera tillfällen under alla år, vi hade ett komplicerat förhållande även innan han blev sjuk i alzheimers. Så när han gick bort så var det liksom hans kropp och de fåtal fina minnena jag sa hejdå till, vem han var hade jag redan förlorat för länge sedan, och det blev snarare en lättnad.

Jag är lite rädd att jag reagerar automatiskt när folk blir gamla och sjuka med att ta avstånd, rent känslomässigt. Det är som att min hjärna förbereder sig redan i god tid och tar avstånd för att det inte ska göra så ont när de till slut går bort.

Men jag minns att när en rolig "gubbe" som alltid hade funnits där på sommarna sen jag var liten gick bort så dröjde det ett halvår innan det slog mig att jag skulle aldrig träffa honom igen. Då blev jag ledsen, mera på riktigt än när jag fick höra att han hade gått bort.

Ursäkta, nu blev det lite OT

 

[Asko]

För att återgå till tråden. Jag kan gråta till djurfilmer/djur. Jag minns när jag såg den där filmen om den japanska hunden som väntade vid tågstationen. Jag såg inte hela filmen utan klipp då jag surfade mellan kanaler när det blev reklam. Men herregud, jag har aldrig bölat som jag gjorde då! Jag tänker inte sätta mig ned för att se på hela den filmen, det skulle förstöra mig

Jag är en av de som tycker att det inte känns "skönt" att släppa ut allt, det tillför mig inget särskilt utan känns mest jobbigt. Är jag på riktigt ledsen så kan jag visserligen börja gråta, men jag vet inte om det känns skönare efteråt av det.
Enda gången skulle väl vara vid tillfällen där man "ska" gråta, som vid begravningar etc, men inte för mig personligen så att säga.
Att gråta känns alltså mest jobbigt för mig, så jag undviker det helst om jag kan.

Fast nu kom jag på att jag har ett par gånger blivit tårögd av klipp på youtube där man ser hur människor hjälper varandra, typ hjälte klipp. Där blir det väl en mera positiv känsla

 

[parellikusken]

Jag gråter för lite. Jag tränger undan mina känslor tills de blir för tunga att bära. Så jag övar mig på att släppa fram gråten mer, blir bättre och bättre på det.

 

[Tranan]

Oj,
jag gråter typ hela tiden
definitivt när jag blir glad.
när jag blir berörd av något.
om jag blir ledsen.
vid något som helst känslomässig förändring så är det 50/50 att jag kan jag gråta lite.
nej jag fulgråter inte. men jag har dålig kontroll just nu.

 

[Migo]

Grät jämt när jag var yngre. Slutade i princip helt efter att jag började med testosteron, och jag saknar det INTE!

 

[nullo-modo]

Jag började gråta massor efter jag slutade med nikotin för ett gäng år sedan. Gråter när jag är ledsen, besviken, när någon gör något fint, fruatrerad, ja typ vid alla känslor.

 

[Cattis_E]

@Sel jag är sån, och rent av skitjobbigt ibland. Bryta ihop och gråta i konflikt/gräl (när mer allvarligt) t.ex med sambon (tur inte ofta som kan låta ) . Värsta kloggad näsa och huvudvärken efteråt, så gråta ut vet jag inte om är skönt. Möjligt om gråter pga sorg eller så kan lätta lite.

Jag med. Brukar klara att inte gråta i konflikter där jag är framför folk. Grinade senast igår morse av frustration. Lyckligtvis ensam.
Grinar nog typ en gång i månaden för att något känns övermäktigt och/eller jag är rejält trött och bör sova snarast.

Grinar nog i min ensamhet för lite allt möjligt .
Det är rätt irriterande att vara så "gråtig" av sig faktiskt.

 

[MiniLi]

Gråter lätt till filmer osv. Annars kan jag nog inte säga hur ofta jag gråter, det beror ju på hur ofta det händer saker som gör mig väldigt ledsen. Kan få en tår i ögat ganska frekvent, men regelrätt gråt mer sällan. Inte för att jag håller tillbaka alltså utan jag gråter alltid när jag behöver gråta, men jag har väl tur att det inte händer så ledsamma saker särskilt ofta.

Eller, det händer väldigt ofta att jag skrattar tills det kommer tårar, men det är ju en annan sak.

 

[lizzie]

Jag gråter av allt. När jag blir glad, rörd, riktigt arg/frustrerad, tittar på film, läser en bok etc. Räcker att tänka på något sorgligt så är det kört.

Just nu så har jag gråtit varje dag i snart 3 veckor. Då fick jag ta bort en älskad katt som blev sjuk. Han var bara 6 månader men fullständigt stulit mitt hjärta.

/Lizzie

 

[Bexzor]

Jag har lätt för att gråta. Och ibland även i fel situationer

 

[pepp]

Grät mer förut. Är ju på en bättre plats nu, så jag tror det är därför.
Men kan börja gråta när jag sitter och kollar igenom bilder på Totte fortfarande

 

[sjoberga]

Av "anledning" började jag fundera på saken. Hur ofta brister du som vuxen ut i gråt?
Ibland? En gång per år? En gång i veckan? Aldrig? Krävs det en anledning?

Jag är själv ganska hormonbenägen och brukar känna igen när just de känslorna kommer, och varifrån de kommer... jag kan också leva mig in i böcker och sniffla åt det. Jag är även emotionell runt mina djur och kan få "efterchock" vid trauma, men gråter sällan vid smärta. Gråter inte när jag är arg heller, men jag har flera vänner som gör det.

”Brister ut i gråt” är inte en beskrivning som passar. Men stillsamt fälla tårar händer när jag får något till mig som berör. Både ytligt och djupare, och både positivt och mer negativt. Men det är liksom ingen våldsam reaktion. När djuren man arbetat och bott tillsammans med under många år dör eller måste få dö. Kan fälla tårar till böcker, filmer och serier om de är tillräckligt ”nära” och kunnat skapa en bra närvaro för publiken. Och på konsert har det hänt, när de som skapar innehållet får till något alldeles extra lite oväntat.

 

[Rie]

Ytterst sällan. Bär sorgen/ledsenheten inåt, vilket nog kan få andra personer att tro att jag är känslokall. T ex vid begravningar är det väl nästan förväntat att man ska gråta.

 

[Anna]

Innan jag började med antidepressiva för ett knappt år sedan grät jag hela tiden åt allt möjligt, mer eller mindre befogat. Nu gråter jag bara när jag är sådär fruktansvärt trött att jag inte orkar hålla ihop.

 

[nightcrawler]

Kan gråta lite när som. Tycker det är jättejobbigt. Är jag dessutom jätteledsen så finns det ingen stopp heller, utan jag blir totalt dränerad. Men ibland kan det kännas befriande. Om det är något som tryckt länge.
Min syster däremot kan inte gråta när någon ser. Det är fullständigt stopp.

 

[Glimra]

Jag har lätt för att gråta och gör det ganska ofta. Vid känslomässiga samtal (både positiva och negativa), vid långvarig stress och frustration på jobbet, när jag blir arg, när jag tittar på film. Ibland bara för att jag känner hopplöshet. Det känns befriande på något sätt men samtidigt skäms jag om det blir inför andra än närmsta familjen, som på jobbet till exempel. Blir även konstigt påverkad av vissa sorters videor på instagram och kan bli tårögd av att en grupp cheerleaders musik helt plötsligt slutar och hela salen med andra tävlande räknar högt så de ska kunna fortsätta.

 

[tanten]

Det går i perioder. Det har funnits tider när jag gråtit varje dag och tider när jag inte gråter alls. När förra hunden dog på Strömsholm fulgrät jag i ett par veckor

Ibland är det gråt när det blir för mycket känslor inombords så jag svämmar över. När nån är väldigt snäll, vid sex, av rörelse.
Men ofta gråter jag mest av självömkan. När hela världen är emotmig och alla är dumma. Inget jag är stolt över men det måste ut det med.

Men jag gråter ensam.

 

[Hellhound]

Jag är väldigt gråtmild. Så fort jag har en lite starkare känsla så börjar tårarna rinna. Glad, ledsen, frustrerad, arg, trött - spelar ingen roll. Det är inte ett dugg roligt eftersom jag både blir extremt trött av gråten och, om det börjar när någon ser, känns det väldigt skämmigt. Vuxen människa som storbölar, liksom. Jag vet inte ens varför jag känner så för jag dömer inte alls om jag ser någon annan gråta. Jag har i och för sig svårt för att visa mig sårbar överhuvudtaget så det hänger troligtvis ihop med det.

 

[Avalbane]

Jag kan gråta rätt ofta i perioder. När det blir förmycket negativa känslor/tankar eller bara jobbiga situationer kan det övergå till gråt för o släppa på trycket. Oftast känns det bättre sen.
Senaste åren har jag även börjat få en tår eller två av vissa filmer och serier tex. Har aldrig blivit påverkad förut men nu så. Vet inte vad som har hänt.

Annars tycker jag det är jobbigast när jag "gråter för/med andra". Att det har hänt någon annan någonting eller att personen har det jobbigt eller är ledsen. Då kan jag själv börja gråta för den personen. Och det är ingen jag själv kan styra. Och vid frågan varför jag gråter så vet jag ju inte egentligen utan det blir ju bara så för att personen själv känns/är ledsen/känslosam.