Göra uppror i tonåren?

[__sofia__]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.

Men alltså... tonåringar försöker ju alltid förfära sina föräldrar och omgivningen i föräldrarnas ålder Vi har alla varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt. Jag och min barndomsvän skrattade när hennes son försökte chockera oss, vi hade gjort betydligt värre saker

Barn måste få vara barn... men tonåringar måste också få vara tonåringar. I det ingår att göra lite korkade val ibland. Då måste vi som vuxenvärld fånga dem när de landar... och inte stöta bort dem med att vara totalt humorbefriad.

Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

 

[athena_arabians]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.



Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

Helt ärligt är jag inte så intresserad av att diskutera fenomenet (har inga barn så jag kommer aldrig att behöva hantera en tonåring i hushållet ).

Själv var mitt tonårsuppror rätt lugnt men jag tog igen det senare, vilket var både bra och dåligt. Men även om jag inte gjorde ett stort uppror hemma under tonåren så fanns känslorna där, litegrann att jag ville skrika åt allt och alla (metaforiskt då).

Jag kan absolut bli irriterad på skräniga ungdomar... men försöker komma ihåg att de provar sig fram mot vuxenlivet och att det inte är så lätt på många nivåer. Dvs jag försöker se dem med positiva snarare än negativa ögon. Men givetvis behöver de ramar och få veta när de gått över gränsen för långt (men nog tycker jag de får tänja lite på gränserna trots allt). Huvudsaken är att de kommer hem hela och lär sig något av sina mindre genomtänkta beslut.

Att ha "Kriminell" i bakrutan på en EPA ser jag som tämligen harmlöst. De som är kriminella på riktigt brukar inte basunerna ut det

 

[tanten]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.

Tror inte nån tonåring förför din förälder. Få tonåringar vill ha sex med föräldern

Tror också att ens egna erfarenhet säger väldigt lite om hur en ålderskategori är. Det finns siffror och fördelning att tillgå. Den stora majoriteten av tonåringar har en fas av frigörelse och det yttrar sig olika. Men smällande i dörrar, sura svar och brytande av regler är rätt vanligt.

 

[cewe]

Upplever inte att varken jag eller min bror var speciellt rebelliska eller gjorde uppror. Upplevde inte å andra sidan att vi var speciellt hårt hållna på något sätt.
Klart vi hade de normala tonårsarga, mest jag. Men inte mer än så.
Min bror kunde vara lite dålig på höra av sig om han kom hem eller inte (själv var jag en mönsterunge )

 

[Roheryn]

Jag var nog förhållandevis lugn i tonåren - inga större skandaler. Provade alkohol innan jag fyllt 18 förvisso, och hade en fest hemma som var på gränsen till att spåra ur (men gjorde inte det), det är väl "det värsta". Jag är dock som individ lite lätt rebelliskt lagd och har varit hela livet, det är inte lätt att få mig att "lyda" eller gå emot det jag verkligen vill. Jag går ofta min egen väg och den vägen ser inte ut som alla andras. Men för det mesta - och så även under tonåren - är mitt vägval väldigt genomtänkt, så även om jag emellanåt går emot strömmen så är det ju inget som ger negativa konsekvenser.

Min dotter, som nu är 22, har tävlat med hästar hela sin tonårstid, så hon har verkligen varit EXTREMT lugn. Dessutom spenderat mycket tid med mig eftersom jag var chaufför på alla de där tävlingarna innan hon tog "rätt" körkort själv (behövs BE för vår kombination av bil o släp).

En lite lustig sak i sammanhanget är att jag en gång (när jag var över 30) frågade min far vilken period i min och min brors uppväxt han tyckte var roligast. Han svarade utan att tveka "tonåren"! Det är ju kanske inte så vanligt att föräldrar tycker så, eller den gängse bilden är ju iaf att föräldrar "ska" tycka att tonåren är en jobbig tid, men nu när jag har ett eget vuxet barn så är jag beredd att hålla med honom. Tonåren VAR verkligen givande för mig som förälder, och inte bara då dotterns utveckling från barn till vuxen, utan alla samtal jag också hade med hennes jämnåriga vänner. Många spännande funderingar och frågeställningar, fascinerande att följa "blivande vuxna" och hur de tänker och känner!

 

[Roheryn]

Tror inte nån tonåring förför din förälder. Få tonåringar vill ha sex med föräldern

I originalinlägget står det "förfära" - det stämmer nog bättre!

 

[Hoarfrost]

Noll uppror här. Jag och mitt gäng vänner (vi var 6st) gjorde exakt noll konstigheter. Det värsta vi gjorde var att stanna uppe hela natten, äta godis och dricka cola. När vi inte hade filmkvällar var vi ute i skogen och gick vilse. Eller gick på emobutiker. Eller gick på museum. Min största rebelliska grej var att jag klä mig som alv eller pirat varje dag
Noll drickande, noll rökande, noll fest (fast för oss var filmkvällerna fest), noll röja runt på stan, noll snatteri.

 

[__sofia__]

Tror inte nån tonåring förför din förälder. Få tonåringar vill ha sex med föräldern

Tror också att ens egna erfarenhet säger väldigt lite om hur en ålderskategori är. Det finns siffror och fördelning att tillgå. Den stora majoriteten av tonåringar har en fas av frigörelse och det yttrar sig olika. Men smällande i dörrar, sura svar och brytande av regler är rätt vanligt.

Inte helt lätt att skriva på mobilen alltid

 

[TheRedLightning]

Inte rebellisk här heller, har för mig att mina systrar var likadana.

Visst har jag smugit ut på en fest en gång, annars inget drickande eller tobak.
Jag skulle inte räkna med att smyga med något är att va rebellisk.

 

[pepp]

Jag var en extremt enkel tonåring, var i stallet hela min vakna tid syrran var nog lite värre.
Började inte dricka förrän jag var 20.

 

[tott]

Varken jag eller min syster eller mina vänner var rebelliska. Vi hängde på stan, ja, vi drack ibland, ja, men vi kom hem i tid och vi skötte skolan osv osv. Föräldrarna hade nog inga problem med oss - inte skolan heller.

 

[BernT]

Inte särskilt upprorisk, hade noll strikta föräldrar så hade liksom inget att göra uppror mot.

 

[Halfrek]

Ptja, jag var inte direkt upprorisk. Hängde mycket på punkklubb, drack väl från och med typ 16 men var ändå att lita på så att säga. Mina föräldrar var rimliga, vi hade en bra och respektfull relation och de hade inte heller några illusioner om att jag skulle leva renlevnadsliv eller vara något helgon så det hela var väldigt relaxat.

 

[Elo]

När man blir tonåring (eller går igenom puberteten) så ingår det att 'slå sig fri' från sina föräldrar.

Att slå sig fri behöver absolut inte betyda nån form av våldsamt uppror, utan det kan handla om klädstil, hår/smink mm. Man vill göra sig själv till en egen individ, bortanför familjen.

Syns mycket tydligt på språkbruk också, i 'slå sig fri' läget börjar man (generellt) inkorporera mer svärord, men också andra ord/fraser/språkbruk som skiljer sig från familjens. Detta går tillbaka mer eller mindre när man sedan går ur den fasen i livet.

 

[Habina]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.



Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

Jag var världens snällaste, mest okomplicerade tonåring. Mina bröder var förvisso inte heller särskilt stökiga, även om ena brodern körde bil innan han hade körkort (men "bara" runt på våra skogsbilsvägar) och den andra blev full en gång (men då var han över 18 år).

Jag hade kompisar som gjorde uppror, men absolut inte alla. Däremot tror jag alla måste "slå sig fri" från sina föräldrar vid nåt tillfälle. Jag gjorde det först när jag var över 30, vilket kanske inte är att rekommendera...

Nåt jag tror påverkade oss, var hur föräldrarna betedde sig. Mina föräldrar hämtade en alltid (fördel att bo på landet) efter festerna, medan de som var mer rebelliska av sig hade föräldrar som mest ryckte på axlarna och tyckte att hen inte behövde några ramar. Vet tom en i parallellklassen som jag pratade med kring varför hen börjat med knark och hen förklarade att det var ett försök att få föräldrarna att reagera, att visa att de brydde sig. Tyvärr gjorde de inte det ändå.

 

[Görel]

Jag gjorde rejält uppror. Mina föräldrar och främst min mamma hade en bestämd bild av hur hon ville att hennes barn skulle vara. Den bilden var ljusår ifrån den jag ville vara. Vi bråkade, jag rymde, jag blev utslängd, jag vek mig inte.
Min pappa var alltid mycket smidigare än min mamma, och jag har alltid varit närmare honom, så när jag var i slutet av tonåren började han få ordning på situationen. Jag gissar att han fick min mamma att bli mindre rigid och se mig för den jag var istället för att se mig som misslyckad som inte ville leva upp till hennes illusion.

 

[Fetaost]

Njää…varken jag eller mitt syskon var rebelliska. Verkligen inte min son heller. Tror att det kanske mer hör ihop med vissa personlighetsdrag. Ingen av oss är några risktagare öht eller tävlingstyper heller så det här med att mäta sig mot andra har aldrig legat oss för. Tror att mycket tonårshyss även bottnar i att mäta sig mot andra jämnåriga.

 

[cirkus]

Jag var en gräslig tonåring. Det dåliga sällskapet typ.
Jag drack, skolkade och levde rövare Skolka och röja runt gjorde jag från att jag var 10 år (enligt mamma kom jag ur trotsåldern när jag fyllde 30) . Stackars mina föräldrar. Jag vet att jag kände mig så extremt fel i den borgerliga miljö jag växte upp i, priviligierad och jag mådde skit av det. Jag ville hellre vara en "överlevare" så jag satte mig i såna situationer mest hela tiden umgicks med folk från förorten gärna av icke-svenskt ursprung (mest chilenare) . Jag har även i vuxen ålder varit som allra bäst när jag varit i kris. Då blir jag stark och fokuserad.

Mina barn är helt annorlunda. Mycket klokare och mer självbevarelsedrift

 

[Seabaz]

Jag var horribel till min mamma när jag var 13-14-15 (högstadiet).
Sa dumma saker, trotsade tid-regler, stal cigg och alkohol, struntade i att svara på mobilen när hon ringde osv...

Tror jag var runt 25-26 när vi satt ner och pratade tillsamman om "dom åren" och redde ut och förlät varandra (min mamma var arbetsnarkoman, aldrig hemma, brände ut sig och orkade inte hantera mig eller livet självt just då).

Men vi är "bästa vänner" idag!

 

[Tonto]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.



Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

Jag var absolut inte rebellisk. Gjorde inga uppror utom att jag möjligtvis valde att spela saxofon när mina föräldrar ville att jag skulle spela ett instrument när jag var typ 10 år pga att det lät hemskast.

I övrigt var jag väldigt skötsam. Satsade på skola och sport. Ville vara snäll och lyckas i livet.