Jag vet inte om jag skulle vilja kalla allt som är -inte bli exakt likadan som mamma eller pappa för revolt. Det är väl klart att man har egna intressen, klädstil och i vissa fall politiska åsikter och diskuterar sådant med förälder och att alla inom en familj inte alltid är överens i allt. (hetsig politisk diskussion är praktiskt taget min familjs hobby) Men det är ju bara "revolt" om föräldrarna har förväntat sig att barnet ska ha samma intresse, klädstil och politiska åsikter som de själva. Om föräldrarna förväntade sig att få avnjuta några politiska gräl, diskussioner om kläder och att få klaga lite på ny musik så vad är revolten?
(när föräldern kärleksfullt sätter in de gamla stolarna i barnets nya hem och säger lite stolt att se här sötnos, de här revorna är från ditt nitbälte när du var punkare.)
Så jag förstår inte hur du får det till att alla ungdomar revolterar oavsett om de märker det eller inte. De flesta föräldrar är ju ändå glada och nöjda med hur barnen blir, hur de än blir och ser väl snarare ett självständigt barn med egna åsikter och intressen som en framgång än som ett nederlag. Så om tex mina föräldrar förväntade sig en del diskussioner/gräl om politik och intressen/kläder så har de ju snarare sett det som en framgång än ett nederlag när de fått det. Dvs det är ju inte en revolt (uppror, resning, ordervägran, statsomvälvning, lydnadsbrott, kupp, myteri, upplopp) om båda parter vann. (jag vet ju dock att det finns gränser där det hade varit revolt, dvs om de hade behövt oroa sig över liv och hälsa, men det behövdes aldrig, och kläder och symboler relaterade till att skada andra människor som också hade varit revolt.)
(sedan kanske barnet inte blev doktor i biofysik eller VD för Astra och kan föreställa sig att föräldern därför är lite besviken, men det är ju liksom inte en revolt, det bara är.)