Gifted children, intelligenta barn

[Mabuse]

Absolut. Jag tänker snarare så här: om det som är roligt är avancemang, då kommer man att tröttna på vad man än håller på med, förr eller senare. För oavsett sport, intresse, jobb så kan man inte alltid "avancera" eller hitta utmaningar. Man räcker inte till, man blir sjuk, man har inte tid, man orkar inte, man vill kanske inte ens. Ibland går kurvan spikrakt bakåt. Glädjen i att göra något behöver större djup, tror jag, för att man ska hålla fast vid ett intresse.

Jag tycker att ni verkar hålla ambitionerna på en sund nivå, men det betyder inte att föräldrar överlag tänker som ni gör. Det är bara att gå på en fotbollsmatch för småpojkar för att inse motsatsen.

Fast så behöver det väl inte vara? Jag drivs i huvudsak av avancemang, när jag gjort sådana där personlighetstest när jag sökt jobb så är jag extremt utvecklingsmotiverad. Jag har otroligt svårt att hålla motivationen för nånting där jag inte känner att jag utvecklas och avancerar hela tiden. Jag håller med om att det gör att det finns rätt mycket man inte pallar att göra då, eftersom man tappar motivationen i samma ögonblick man inte känner att man är på väg någonstans.

Men ridning funkar ju, och vissa yrken funkar. Fördelen med att vara funtad på det sättet är ju å andra sidan att man kan hålla på extremt länge med något, bara det fortsätter att gå framåt ledsnar man aldrig.

 

[Hiddeous]

Ända upp till 90% av alla särbegåvade barn (vilka i sin tur tros vara ca 2-3% av befolkningen) har problem i skolan pga känsla av utanförskap, depression mm. Ofta stora problem. Det är klart att man som förälder är rejält orolig! Inte minst för att barn inte alltid behandlar varandra snällt och att det inte sällan anses "fult" att vara intelligent.

Jag har en son som allt tyder på är särbegåvad, han börjar första klass nu. Det är inte utan att vi har en klump i magen som föräldrar.

Jag kan trösta dig med två saker. 1) Det finns ingen vetenskaplig definition på "särbegåvad". Vanligen är den en benämning som föräldrar själva sätter på sina barn. I den elitskola jag besökte använde man sig av IQ-tester som bas. 2) Den där klumpen i magen, den har vi alla, tror jag. Oavsett begåvning. Och vi har ändå friska barn!

Jag har lite svårt att förstå att föräldrar som önskar att barnen vore "normala", ägnar så stor tid åt att förklara varför de inte är normala. Är det helt enkelt så att studiebegåvade eller vetgiriga barn inte passar in i en svensk skola som helt enkelt blivit betydligt sämre? För visst fanns dessa studiebegåvade barnen tidigare om åren, även om jag inte kan erinra mig om att någonsin ha stött på ett enda i den skola som jag gick i?

Jag måste säga att jag vänder mig emot etiketter mot barn. Särskilt sådana som av allt att döma närmast verkar vara ett hinder. Undrar hur de "särbegåvade" barnen känner sig när de växer upp och märker att de är precis som vem som helst?

 

[Hiddeous]

Men ridning funkar ju, och vissa yrken funkar. Fördelen med att vara funtad på det sättet är ju å andra sidan att man kan hålla på extremt länge med något, bara det fortsätter att gå framåt ledsnar man aldrig.

Fast det gör det ju inte. Hästar skadar sig, blir gamla och så fort man tvingas göra ett uppehåll är man 6 steg tillbaka på stegen. Om man inte drivs av att det är roligt att träna och umgås med djuret, tror jag man ledsnar rätt snart.

 

[Inte_Ung]

Är det helt enkelt så att studiebegåvade eller vetgiriga barn inte passar in i en svensk skola som helt enkelt blivit betydligt sämre?

Det fungerar inte så med dessa barn.
Har du någon erfarenhet av sådana barn?

 

[Hiddeous]

Det fungerar inte så med dessa barn.
Har du någon erfarenhet av sådana barn?

Nej. Inte utöver min egen skolgång. Där fanns massor av synnerligen begåvade människor, ett flertal så vitt jag minns. Ingen behövde närmare beskrivas som "särbegåvad". Vad är skillnaden mot i dag?

 

[Inte_Ung]

Vad är skillnaden mot i dag?

Att man inte definierar dem som bara besvärliga.
Utan faktiskt ser orsaken till de problem som blir i skolan.
Det handlar inte om vare sig studiebegåvning eller vetgirighet utan om att intellektuellt inte passa in.
Jag ansågs t.ex. behöva stödundervisning när sanningen var att jag hade en 20-årings intellekt i en 6-årings kropp kombinerat med en hemmiljö som inte kunde vägleda mig i de sociala sammanhangen.
Så det var inte bättre förr.
Vi syntes inte då.

 

[Snurrfian]

Jag kan trösta dig med två saker. 1) Det finns ingen vetenskaplig definition på "särbegåvad". Vanligen är den en benämning som föräldrar själva sätter på sina barn. I den elitskola jag besökte använde man sig av IQ-tester som bas. 2) Den där klumpen i magen, den har vi alla, tror jag. Oavsett begåvning. Och vi har ändå friska barn!

Jag har lite svårt att förstå att föräldrar som önskar att barnen vore "normala", ägnar så stor tid åt att förklara varför de inte är normala. Är det helt enkelt så att studiebegåvade eller vetgiriga barn inte passar in i en svensk skola som helt enkelt blivit betydligt sämre? För visst fanns dessa studiebegåvade barnen tidigare om åren, även om jag inte kan erinra mig om att någonsin ha stött på ett enda i den skola som jag gick i?

Jag måste säga att jag vänder mig emot etiketter mot barn. Särskilt sådana som av allt att döma närmast verkar vara ett hinder. Undrar hur de "särbegåvade" barnen känner sig när de växer upp och märker att de är precis som vem som helst?

Ja studiebegåvade barn har funnits tidigare och nej dagens skola kan oftast inte hantera dem. Det finns dessutom en anda av att läsbegåvning inte är något bra utan istället är det bättre att vara duktig på fysisk aktivtet. Tanken från början var god, att alla skulle vara bra på något, men när det är okej att lyfta fram hen som sprang snabbast på friluftsdagen men big NONO att lyfta fram den elev som hade alla rätt på provet, ja då blir det fel i slutändan.

Nu känner jag mig som en reklampelare för kunskapsskolan men det är verkligen det jag uppskattar med skolan, att grupperna hålls ihop i ålder, så det sociala samspelet är i samma åldersgrupp. Men skolarbetet anpassad helt och hållet utifrån individen, vilket gör att i samma basgrupp kan en person ligga på sin årskurs matte, medans en annan elev i samma basgrupp ligger flera år före. Det ses inte som ett problem utan som en möjlighet och tillgång. Sen kan det blir en viss hets i kunskapsskolan att få så bra betyg som möjligt, eftersom det är väldigt studiemotiverade elever som går där till största del, men samtidigt så har man ansvar som förälder att se till att ens barn inte sträcker sig längre än vad den faktiskt har möjlighet att nå. Till dottern som lägger stor press på sig själv har vi dessutom medvetet sänkt det hon jobbar emot, för att hon ska kunna känna att hon klara sitt mål och lite till.

Tyvärr verkar den komunala skolans fokus ligga på att alla ska få E i alla ämnen istället för att hjälpa eleverna så långt de kan nå. Elever som har lätt för sig blir ett problem istället för att man uppskattar det, sen finns det självklart undantag och lärare som gör sitt bästa för alla grupper. Men som det ser ut i skolan idag med för få lärare, för lite personal och stora grupper så är det inte lätt att hinna med allt.

 

[Hiddeous]

Ja studiebegåvade barn har funnits tidigare och nej dagens skola kan oftast inte hantera dem. Det finns dessutom en anda av att läsbegåvning inte är något bra utan istället är det bättre att vara duktig på fysisk aktivtet.

Det är verkligen tråkigt om det är så. Men jag tycker inte att begreppet särbegåvning på något sätt avhjälper det problemet. Det antyder att man är född med ett visst slags unik begåvning, som dessutom verkar vara konstant, men det behöver inte alls vara sant. Inom alla idrotter är det träning som är den viktigaste faktorn för framgång. Så är det inom teoretiska ämnen i skolan också. Hade man lagt större vikt vid det, hade betydligt fler elever nått betydligt bättre resultat.

 

[Mabuse]

Fast det gör det ju inte. Hästar skadar sig, blir gamla och så fort man tvingas göra ett uppehåll är man 6 steg tillbaka på stegen. Om man inte drivs av att det är roligt att träna och umgås med djuret, tror jag man ledsnar rätt snart.

Tja, än så länge har jag hållit på i 33 år, så det verkar ju gå?

Det är ju inte resultat jag jagar, utan utveckling. För varje ny häst så lär man sig lite mer. Sen är det absolut tungt att komma tillbaka efter uppehåll pga skador etc för egen del, så jag undviker uppehåll om jag kan, just för att jag vet hur mycket man behöver träna efteråt för att komma tillbaka på den punkt där man kan fortsätta utvecklas.

Visst är det roligt att träna och umgås med djuret, men det roliga med det är egentligen främst att jag blir bättre på det ju mer jag håller på. Det och relationen till hästen, men den får man ju börja om med varje gång man byter häst. Såklart hoppas jag på utveckling där också, att nästa häst kommer jag trivas ännu bättre med, förstå mig på lite bättre.

 

[As_Vegas]

@Helli
Jag blev satt på att hjälpa de andra barnen när jag var färdig med mina uppgifter i skolan.
För mig gav det skolan en mening, jag slapp ha tråkigt och lärde mig om socialt samspel med andra. Dessutom gynnade det ju de barn som hade svårt för sig. Fler än en person har visat tacksamhet i efterhand.

 

[Snurrfian]

Det är verkligen tråkigt om det är så. Men jag tycker inte att begreppet särbegåvning på något sätt avhjälper det problemet. Det antyder att man är född med ett visst slags unik begåvning, som dessutom verkar vara konstant, men det behöver inte alls vara sant. Inom alla idrotter är det träning som är den viktigaste faktorn för framgång. Så är det inom teoretiska ämnen i skolan också. Hade man lagt större vikt vid det, hade betydligt fler elever nått betydligt bättre resultat.

Fast just särbegåvad är ett allmänt vedertaget begrepp som enligt skolverkets stödmaterial till skolorna http://www.skolverket.se/polopoly_f...e/attachment/1_2_begavade_barn_ACCESSIBLE.pdf har använts sedan åtminstone sen år 1942, sid 7 i materialet. Och ja att vara just särbegåvad betyder att man är född med en unik begåvning, inom musiken är de ofta kända som "underbarn" inom idrotten är de accepterade men inom läsämnen så ska de alltså inte finnas enligt dig? Självklart krävs det även träning men man låter ju inte ett särbegåvat barn i musik fortsätta öva skalor för att andra barn inte har klarat av dem, utan man fortsätter att undervisa i den takt barnet klarar. Men i skolans värld blir barnen tillsagda att vänta in de övriga klasskamraterna och göra lite stenciler på sidan av. Mina barn är inte särbegåvade, de har lätt för sig vilket är något annat, men problematiken är den samma. Självklart behöver barnen övning, men på den nivån de befinner sig. Min son har ingen nytta av att rabbla multiplikationstabellen som han har kunnat i flera år, han vill komma vidare helt enkelt.

Det är som sagt skillnad på särbegåvning och lätt lärd, en med särbegåvning kan vara en expert på tex matte men ligger på en "normal" nivå i alla andra ämnen, men i det ämnet de är särbegåvade så är de ljusår före sina klasskamrater. Det kan vara viktigt att tänka på också, att man är bra på en sak betyder inte att man är lika bra på andra saker.

 

[Hiddeous]

Visst är det roligt att träna och umgås med djuret, men det roliga med det är egentligen främst att jag blir bättre på det ju mer jag håller på. Det och relationen till hästen, men den får man ju börja om med varje gång man byter häst. Såklart hoppas jag på utveckling där också, att nästa häst kommer jag trivas ännu bättre med, förstå mig på lite bättre.

Inget du skriver emotsäger egentligen det jag skrev. Jag menar att tycker man inte om hästar, och samhörigheten med djuret, och anser att allt förutom ren ridning är trist, hade det ju varit väldigt mycket enklare att nå avancemang i någon annan idrottsgren. Men visst, man kan alltid tänka att man på det stora hela blir bättre trots att man tvinga byta häst. Jag tror dock generellt att ridning är en färskvara och att man blir långsammare och får sämre balans som äldre. Därför tror jag inte att jag blir bättre ju fler år jag håller på, men jag kanske lär mig mer rent mentalt.

 

[Hiddeous]

Fast just särbegåvad är ett allmänt vedertaget begrepp som enligt skolverkets stödmaterial till skolorna http://www.skolverket.se/polopoly_f...e/attachment/1_2_begavade_barn_ACCESSIBLE.pdf har använts sedan åtminstone sen år 1942, sid 7 i materialet.

Kopierat direkt av det material du precis hänvisade till: "Det finns ingen allmänt accepterad definition på vad särskild begåvning är eller vilka barn och vuxna som ska betecknas som särskilt begåvade. " Helt subjektivt, med andra ord.

 

[Shudde]

Jag vill börja med att be dig som upptäcker att du känner mig antingen slutar läsa eller berättar för mig att du läser... Det är ingen skryttråd, livet är inte lättare eller gräset grönare, det är väl vara så att vår sida oftast inte syns.

Jag är ensamstående till en dotter född november 06 dvs ska enligt svenska skolsystemet börja åk 4. Hon började läsa helt själv när hon var 4, skrev sitt eget namn före 3. Räknade lättare multiplikation under förskoletiden, hade underbar personal. Hon har däremot nästan aldrig lekt varesig med lego, Barbie eller något annat som hennes rum svämmat över i. Böcker, böcker och pennor och papper, lite pyssel ja pappersbunden är de flesta sysselsättningar förutom Ipad. Hon är tvåspråkig sedan spädbarn och egentligen var väl livet enkelt, ljust och perfekt så länge hon var i förskolan.

Första veckan i nollan rasade min värld. Hon hatade det!!!! Dom ramsade veckans bokstav och klippte röda bollar som nos till den röda räven och när hon kom hem grät hon och satte sig sedan och läste Harry Potter. Jag hade ett 40-tal möten under hösten där jag bönade och bad om uppflytt till 1:an men så gör man inte.

Tack vare tvåspråkigheten fick jag vid jul in henne på en privatskola. En privat IB-skola där man betalade terminsavgift. Resten av åk 0 var enkel, hon fick räkna mattematik på sin nivå och läsa och tänka.
Åk 1 fortsatte hon på samma skola men byte av lärare. Det blev katastrof! Läraren gillade inte hennes ifrågasättande, kunnande och viljan att veta MER! Hon fick åter börja med åk 1 i matte och blev vid jul lovad att hon skulle få åk 2 när hon var klar med åk 1. Hon längtande tillbaka till skolan, till efter jullovet. Dock drog läraren ut på det och hon fick åk 2 vid sportlovet, vid påsk var böckerna klara och hon lovades nya böcker tills efter påsk. Då fick hon åk 2 av ett annan fabrikat och lovades åk 3 när de var klart. Det tog mindre än 2 veckor men då ändrades villkoren igen. Möte med rektorn som menade att det bara var att skjuta problemen framför sig att ge henne mer så de tog bort ämnet. Jag insåg att jag inte kan betala ~40000kr för att de ska sluta lära min dotter så åter skolbyte.

Nya skolan ville testa henne och då främst hennes språkliga förmåga. Hon gick då i åk 1 var 7,4 och hade svenska som modersmål. Hennes poäng på motsvarande nationellt prov gav siffrorna 11år om hon var britt och 13år om amerikan. Skolan lovade uppflytt, hon skulle få börja i 3:an. Två veckor före skolstart ringde rektorn och meddelade att han ändrat sig efter att ha talat med sin assisterande, det är aldrig bra socialt var ursäkten. De lovade och svor att hon ändå skulle utmanas på sin nivå...

Japp ni gissar rätt, åk 2 blev en mardröm och nu började dottern må dåligt. I slutet av året kallades jag till ett akutmöte med specialpedagogen och skolkuratorn, de ville ha möte med vården för dottern mådde inte bra. Detta var något jag tjatat om sedan jul och bara veckan innan jag kallades hade vi varit hos en psykolog som skickade remiss för utredning. När jag påtalat för specialpedagogen att dottern inte mådde bra fick jag ofta höra (jo tyvärr nästan citat, jag kommer inte längre ihåg riktigt alla ord) "att hon (specpedagogen) hade jobbat i snart 30år och hon kunde se att mitt barn mådde bra i skolan" när jag påtalade att dottern visade en mask, skrattade specpedagogen åt mig och sa "att så var det inte, det visste hon, det SÅG hon. Däremot var nog dottern oärlig mot mig för att få min uppmärksamhet". Jag kände mig helt tom, jag är ensamstående och jobbar inte när dottern inte är i skolan, hon slåss inte om min uppmärksamhet med någon eller något. Därför var det så underbart på detta akutmottagning att meddela att det i dagarna skickas remiss för dottern och psykologen ser det jag säger. Plötsligt, var mina ord sanna, jo det är nog autism....

Åk 3, byte av lärare till en nästan nyexad. Det blev så fel det bara kunde, kolisions med fröken och jag går med på att ha nästan daglig mailkontakt med specialpedagogen och möten med densamma varje fredag. Dottern kunde ofta mer än fröken och fröken blev frustrerad på dotterns svar. Läraren kunde säga låt oss träna 4:ans tabell... vad är 36? dotterns svar blev då kvadratroten av 81 eller 3 i kvadrat. Vid jul fick vi diagnos "synnerligen särbegåvad" och Aspergers som troligtvis inte är verklig utan pga icke anpassad skola. Vid påsk hade jag en självmodsbenägen 9åring som hatade livet. Sjukskrevs lite och mycket intyg från vården men skolan ville inte fatta. Måste byta skola....

Hittade en skola med så kallade särskilda undervisningsgrupper. Möte där med rektorn som bara efter att ha träffat dottern säger att det är fel plats för henne. Skolans elever var mer på andra sidan i kunskapsspannet. Hon kunde dock inte neka så planen var om vi valde den 1år i mellanstadiet och sedan tills klar i 7/9. Dock vägrade rektorn anpassa till dotterns fysiska behov, hon hatar kyla och får kraftig värk av det, deltid beroende av rullstol. Jag kände bara NEJ!!!

Hittade en skola där hon fick provgå med åk6 i en vecka. Skolan hade inte längre årskurs utan ska starta kombinerad 4/5:à ni i augusti. Jag var från dag ett ärlig! Visade WISC, visade utredning, tester, alla intyg, allt. Många möten, berättade allt från dagis, alla skolor ja verkligen gick jag in med inställningen dom ska veta vad dom ger sig in på. Rektorn beslutade placering i åk 5, dvs hoppa åk 4 men hon skulle gå läsa med äldre i de ämnen det behövdes. Vissa delar av dagen med resurs och anpassad studiegång.

Idag ringdes vi igen. Några dagar kvar, bara en sista check. Då kommer chocken! Dottern har varit ämnet på två dagars möte och de har beslutat flytta henne till åk 6 och deltid sätta henne privat med en nyanländ kille i åk 9 som tydligen är synnerligen begåvad i mattematik. Jag är i chock, är det sant? Nu hoppas jag bara det blir så bra som allt verkar. Jag är dock lite orolig för lilla dottern som är 136cm, 26kg och nu kommer vara nära 3år yngre än sina klasskamrater.

Finns det några med erfarenheter? Tankar, snälla ord tack

Eventuella stavfel skyller jag på chock ich autocorrect ;-)

Jag känner igen mig i mkt hos din dotter, förutom den sociala förmågan- där är jag ändå rätt hyfsad faktiskt. Kan bara instämma i vad flera har skrivit, det kanske är viktigare att träna på de svaga sidorna. Jag har extremt lätt för att se sammanhang och är mkt för learning by doing och har i mitt yrkesliv kört stenhårt på genombrottsmetoder när det kommer till förbättringsarbete. Jag önskar att jag hade lärt mig att förhålla mig till andra människor på ett helt annat sätt. Har insett att jag är totalt opedagogisk och har dåligt tålamod med folk som inte fattar lika snabbt som jag. Sen mådde jag också extremt dåligt av skolan som yngre, och fick ett liknande bemötande som din dotter. För min del gjorde det kanske inte jättemycket eftersom jag ändå fick social stimulans, men kan ibland önska att mina föräldrar lite mer sett mina behov och inte bara trott på att jag var uppstudsig och dryg.

 

[Hiddeous]

Och ja att vara just särbegåvad betyder att man är född med en unik begåvning, inom musiken är de ofta kända som "underbarn" inom idrotten är de accepterade men inom läsämnen så ska de alltså inte finnas enligt dig?

Nej, de finns inte, full stop. Det finns begåvade människor, ja. Men begreppet "särbegåvad" är en titel som föräldrar sätter på sina barn efter eget tycke. Ett kriterium ska tydligen vara att "barnet förvånar dig med förmågor varje dag" - vilket är väldigt avhänget förväntningar och inte minst föräldrarnas egen begåvning...

 

[Snurrfian]

Kopierat direkt av det material du precis hänvisade till: "Det finns ingen allmänt accepterad definition på vad särskild begåvning är eller vilka barn och vuxna som ska betecknas som särskilt begåvade. " Helt subjektivt, med andra ord.

Fast skolverket själva använder sig av begreppet och har en stor mängd material om hur lärare ska hantera särskilt begåvade barn, och vad de ska leta efter så helt subjektivt är det inte, problemet är väl snarare att det skiljer väldigt mycket från individ till individ och det går inte att säga "Kan barnet X och Y så är det särbegåvat"...

 

[Snurrfian]

Nej, de finns inte, full stop. Det finns begåvade människor, ja. Men begreppet "särbegåvad" är en titel som föräldrar sätter på sina barn efter eget tycke. Ett kriterium ska tydligen vara att "barnet förvånar dig med förmågor varje dag" - vilket är väldigt avhänget förväntningar och inte minst föräldrarnas egen begåvning...

Så du menar att de som har barn som betecknas som särbegåvade har föräldrar med lägre begåvning? Konstigt nog så är de barn jag känner till snarare barn till föräldrar som har samma förmågor och som själva har mått dåligt under skoltiden och nu ser till att deras barn inte ska behöva fara illa. Men du verkar bestämt dig i din uppfattning, men hur ska vi hjälpa de barn som mår dåligt i skolan för att de inte får det stöd de behöver? För det är till sist där vi hamnar? Barnen mår dåligt i lärmiljön som inte är anpassad till dem, barn som har låg begåvning har ett eget lär system, men barn med högbegåvning ses som ett problem och får klara sig på egen hand, hur ska vi komma tillrätta med det utan att det går ut över några andra?

 

[Hiddeous]

Så du menar att de som har barn som betecknas som särbegåvade har föräldrar med lägre begåvning? Konstigt nog så är de barn jag känner till snarare barn till föräldrar som har samma förmågor och som själva har mått dåligt under skoltiden och nu ser till att deras barn inte ska behöva fara illa. Men du verkar bestämt dig i din uppfattning, men hur ska vi hjälpa de barn som mår dåligt i skolan för att de inte får det stöd de behöver? För det är till sist där vi hamnar? Barnen mår dåligt i lärmiljön som inte är anpassad till dem, barn som har låg begåvning har ett eget lär system, men barn med högbegåvning ses som ett problem och får klara sig på egen hand, hur ska vi komma tillrätta med det utan att det går ut över några andra?

Nej, jag öppnade för möjligheten att om man förvånas av sitt barns utveckling varje dag, så kan det mycket väl vara så att man antingen har väldigt lågt ställda förväntningar, eller helt enkelt sätter barnet i relation till sina egna förmågor. Det finns ingen objektivitet i begreppet "särbegåvad" alls, ie det är ett meningslöst begrepp.

 

[Mabuse]

Inget du skriver emotsäger egentligen det jag skrev. Jag menar att tycker man inte om hästar, och samhörigheten med djuret, och anser att allt förutom ren ridning är trist, hade det ju varit väldigt mycket enklare att nå avancemang i någon annan idrottsgren. Men visst, man kan alltid tänka att man på det stora hela blir bättre trots att man tvinga byta häst. Jag tror dock generellt att ridning är en färskvara och att man blir långsammare och får sämre balans som äldre. Därför tror jag inte att jag blir bättre ju fler år jag håller på, men jag kanske lär mig mer rent mentalt.

För mig hade det absolut inte varit enklare att nå avancemang i någon annan idrottsgren, vilken skulle det vara där man fortfarande kan tro att man blir bättre när man är 40? Självklart är ridning en färskvara, men så länge man tränar och håller igång så kan man ju fortfarande bli bättre väldigt länge. Jag rider definitivt väldigt mycket bättre nu än när jag var 20 eller 30.

Och visst tycker jag det är trevligt att hänga med hästar, men det är ridningen och träningen som är det riktigt roliga. Hatar man hästar så är väl inte ridning någon särskilt bra sport, men det gäller väl alla sporter? Hatar man att åka skridskor lär inte hockey locka. Det är ju en grundförutsättning, att det är skoj, men jag funkar så att om jag inte känner att jag utvecklas, är på väg någonstans, så blir det heller inte skoj. Hänga med hästar för sakens skull skulle jag inte göra, då skulle jag vilja börja träna dem på ngt sätt. Jobb som stallskötare t ex passar mig inte alls, det är för repetitivt.

Så jag skulle nog säga att det verkar gå ganska bra att vara utvecklingsmotiverad, jag tror inte det är så ovanligt heller.

 

[Björk]

Tyvärr verkar den komunala skolans fokus ligga på att alla ska få E i alla ämnen istället för att hjälpa eleverna så långt de kan nå. Elever som har lätt för sig blir ett problem istället för att man uppskattar det, sen finns det självklart undantag och lärare som gör sitt bästa för alla grupper. Men som det ser ut i skolan idag med för få lärare, för lite personal och stora grupper så är det inte lätt att hinna med allt.

Vår äldsta börjar 3:an nu. I kommunal skola. Jag upplever att mina farhågor för att den som har lätt för sig i ett ämne (jag skulle inte benämna honom särbegåvad, men han är väldigt duktig i matte just) tycker det blir tråkigt för att de måste följa samma takt som "alla andra" - den farhågan har hittills INTE infriats. Han började med 3:ans mattebok i våras, får extrauppgifter mm. En flicka i klassen är sällsynt läsbegåvad (läser i stort sett i samma tempo som en vuxen) och hon hade nog 4:ans läsebok i våras.