Gifted children, intelligenta barn

[Madick]

Men där tycker jag att du tänker fel när det gäller ridningen. Din dotter "skulle" inte ha varit på högre nivå. Tvärtom. I att lära sig rida ingår att lära sig att hantera sin rädsla och även andra motgångar. Precis som man i skolan inte bara ska vara duktig på att individuellt lösa skoluppgifter utan också bör hjälpas i sin sociala utveckling för att nå mognad.

Vad gäller ridning så är lusten att rida viktigast, utan den tröttnar barnet. Min dotter fastnade i en "lägre" grupp och fick rida samma typ av häst hela tiden, trots att ridläraren sa att hon utvecklats så mycket (hon hade dessutom haft egen häst 9 mån och kunde lång mer än de gjorde på lektionerna) så hände inget. Hon har nu slutat rida, det var inte kul längre.

 

[Petruska]

Vad gäller ridning så är lusten att rida viktigast, utan den tröttnar barnet. Min dotter fastnade i en "lägre" grupp och fick rida samma typ av häst hela tiden, trots att ridläraren sa att hon utvecklats så mycket (hon hade dessutom haft egen häst 9 mån och kunde lång mer än de gjorde på lektionerna) så hände inget. Hon har nu slutat rida, det var inte kul längre.

Jovisst, men här skrev ju mamman om just rädsla.

Sen är det ju inte hela världen om ett barn inte rider. Just det ser jag inget problem med. Tröttna kan man ju göra.

 

[Madick]

Jovisst, men här skrev ju mamman om just rädsla.

Sen är det ju inte hela världen om ett barn inte rider. Just det ser jag inget problem med. Tröttna kan man ju göra.

Skojjar du med mig nu? Är det ok att dåliga tränare gör så att ett barn tröttnar på något som varit det roligaste det vet? Att barnet istället sitter hemma för "det är ingen idé" att göra något annat, förväntningarna är dödade. Så ska inte barn behandlas. Livet är tråkigt ändå, varför förstöra det som faktiskt är roligt, fostrande och nyttigt?

 

[Hiddeous]

Skojjar du med mig nu? Är det ok att dåliga tränare gör så att ett barn tröttnar på något som varit det roligaste det vet? Att barnet istället sitter hemma för "det är ingen idé" att göra något annat, förväntningarna är dödade. Så ska inte barn behandlas. Livet är tråkigt ändå, varför förstöra det som faktiskt är roligt, fostrande och nyttigt?

Jag trodde det var ganska typiskt för unga och barns utveckling, att passionerat gå all in i ett intresse för att sedan släppa det när man hittar någonting roligare? Så har mitt barn gjort hittills, med allt. Att sitta hemma och deppa är ju däremot oroväckande - men jag skulle vara försiktig med att lägga ansvaret på tränaren.

 

[Madick]

Jag trodde det var ganska typiskt för unga och barns utveckling, att passionerat gå all in i ett intresse för att sedan släppa det när man hittar någonting roligare? Så har mitt barn gjort hittills, med allt. Att sitta hemma och deppa är ju däremot oroväckande - men jag skulle vara försiktig med att lägga ansvaret på tränaren.

Jag såg vad jag såg och hörde hur hon resonerade. Vems ansvar var det när barnet själv ber att få göra annat, byta grupp, byta häst osv och det ignoreras utan förklaring.

 

[Inte_Ung]

Skojjar du med mig nu? Är det ok att dåliga tränare gör så att ett barn tröttnar på något som varit det roligaste det vet?

Men varför gjorde inte du något åt saken?
Den ridskolan kan ju inte vara det enda alternativet i världen om man vill rida.

 

[Inte_Ung]

Vems ansvar var det när barnet själv ber att få göra annat, byta grupp, byta häst osv och det ignoreras utan förklaring.

Förälderns.
Om inte den ridskola som man betalar för fungerar så får man söka andra lösningar.

 

[Madick]

Förälderns.
Om inte den ridskola som man betalar för fungerar så får man söka andra lösningar.

Nu finns det ju inte så många att välja på direkt. De andra på rimligt avstånd är bortvalda pga hästhanteringen (hull, utrustning mm). Men jag förstår vad du menar.

 

[skogaliten]

Nu finns det ju inte så många att välja på direkt. De andra på rimligt avstånd är bortvalda pga hästhanteringen (hull, utrustning mm). Men jag förstår vad du menar.

Nu kanske det här inte ska förvandlas till en tråd om ridskolor, men jag känner ju igen situationen. Här gäller det nog att ha is i magen, och försöka förstå vad som egentligen händer, och om det är ridläraren, eller ridskolan, eller kanske ett minskande intresse hos barnet, som gör att det blir "tråkigt".

Jag har själv tre barn, som jag har har försökt stötta när de velat prova på olika (idrotts-)relaterade aktiviteter, och en del annat med. De flesta sporter har provats, och även ridning såklart. Ofta har mer en en aktivitet varit igång. Och ibland har de återkommit till något de tröttnat på, "det var nog kul i alla fall med..."

I några fall har de varit med en eller två gånger, och sedan tyckt att aktiviteten varit jobbig eller tråkig, ibland en termin eller två... Det gäller bara att inte köpa utrustning för tidigt.

Till slut hittar barnen den sorts aktivitet eller det format som passar. Ibland ligger dessa aktiviteter långt ifrån vad man som förälder lyckas komma att tänka på.
Min son tyckte all sport var tråkig, och djur var obegripliga. Hans grej var att bygga elprylar och datorer, samt skruva med motorer.
En dotter spelade en del ishockey under några år, men "hamnade" sedan bland hästarna, ytterligare en föredrog konstnärliga aktiviteter samt att skriva.

 

[Inte_Ung]

Nu finns det ju inte så många att välja på direkt. De andra på rimligt avstånd är bortvalda pga hästhanteringen (hull, utrustning mm). Men jag förstår vad du menar.

Privata alternativ.
Hyr en ponny per timme av en privatperson och undervisa själv eller anlita en passande tränare.

 

[Inte_Ung]

Här gäller det nog att ha is i magen, och försöka förstå vad som egentligen händer, och om det är ridläraren, eller ridskolan, eller kanske ett minskande intresse hos barnet, som gör att det blir "tråkigt".

Mina barn har haft tillgång till egna ponnyer.
De har alla ridit litet mer eller mindre.
Men en ville hellre spela fiol, en annan ägna sig åt politik och den 3dje ville ha en hund.
Och så fick det bli.

 

[Miks]

Skojjar du med mig nu? Är det ok att dåliga tränare gör så att ett barn tröttnar på något som varit det roligaste det vet? Att barnet istället sitter hemma för "det är ingen idé" att göra något annat, förväntningarna är dödade. Så ska inte barn behandlas. Livet är tråkigt ändå, varför förstöra det som faktiskt är roligt, fostrande och nyttigt?

Är det inte ett sånt här svar som TS också skulle behöva? Hennes dotter trodde uppenbarligen att skolan skulle bli det roligaste ever och hennes "tränare" aka lärare dödade den entusiasmen så till den grad att en stackars 9:åring vill ta livet av sig!

Varför göra skillnad på om det är ridning eller matematik?

Mvh Miks

 

[Miks]

Går det kanske att hjälpa din dotter att få en del av hungern på kunskap och lärande utanför skolvärlden @Helli ? Jag tänker mej typ läxhjälp, studdybuddy, mentor från högskolan. Någon som tycker matematik (och andra ämnen din dotter är intresserad av) är lika kul som din dotter och som kan sporra henne till mer utmanande saker. Kanske kan denna person även lära henne studieteknik som många talar om att de inte fått lära sig i vanliga skolan när man haft lätt för sig. Då kan hon glida i skolan och sen lära sig saker på fritiden.

Utefter vad du skrivit tidigare med exempelvis skolavgifter kanske inte några timmars studiehjälp i veckan tynger ner ekonomin allt för mycket.

Fortsätt kämpa för din dotter! Försök få henne att känna sig trygg i att hon är normal som vill lära sig mycket. Det är inte hennes fel att skolan inte är skalbar och passar alla!

Mvh Miks

 

[ako]

Nu finns det ju inte så många att välja på direkt. De andra på rimligt avstånd är bortvalda pga hästhanteringen (hull, utrustning mm). Men jag förstår vad du menar.

Har du själv, på ett vänligt och trevligt sätt, pratat med ridläraren? Det kanske finns förklaringar alt går att lösa!

 

[Inte_Ung]

Varför göra skillnad på om det är ridning eller matematik?

Skola är nödvändigt och det är plikt att gå dit - rida är inte nödvändigt.

 

[Hiddeous]

Varför göra skillnad på om det är ridning eller matematik?

Mvh Miks

Viktigare för mig är att titta på de vuxnas inställning till skola och fritid. Är livet ett race, där det främsta målet är att avancera inom olika grupper? Ser vi barnen som förlängningar av oss själva, där vi får en liten kick när barnen presterar? Då kan ju detta vara en faktor att fundera över också. Jag läste några rader sagda av en barnpsykolog som menade att barn är mycket skickliga i att bli de barn som föräldrarna önskar sig.

Lite off-topic, men apropå elitsatsningar:
http://www.forskning.se/2016/08/05/tidiga-elitsatsningar-okar-inte-medaljchanser-senare-i-livet/#

 

[Wysiwyg]

Förstår att det är en jättetuff sits för er TS med en dotter som inte mår bra! Har inte så mycket att skriva som kan hjälpa er utan mer en egen fundering.

Är du säker på att det är skolan och lärarna som är grunden till dotterns problem eller om det snarare är ett symtom på något annat, till exempel hennes Asbergers? Att hon var gladare när hon var yngre och har det tuffare nu kan ju bero på att de sociala kraven på henne inte var så stora när hon var liten. Hon kanske kunde maxa kapaciteten och förbise det sociala samspelet utan att få några konsekvenser för det är så mindre barn gör, typ.

 

[Snurrfian]

Viktigare för mig är att titta på de vuxnas inställning till skola och fritid. Är livet ett race, där det främsta målet är att avancera inom olika grupper? Ser vi barnen som förlängningar av oss själva, där vi får en liten kick när barnen presterar? Då kan ju detta vara en faktor att fundera över också. Jag läste några rader sagda av en barnpsykolog som menade att barn är mycket skickliga i att bli de barn som föräldrarna önskar sig.

Lite off-topic, men apropå elitsatsningar:
http://www.forskning.se/2016/08/05/tidiga-elitsatsningar-okar-inte-medaljchanser-senare-i-livet/#

Fast det är en väldig skillnad mellan en elitsatsning och att ha det lätt för sig och önska sig lite mer utmaningar. Om vi tittar på sport så har jag en dotter som är väldigt duktig i sin gren, helt utan träning till att börja med men även om hon idag lägger ner tid på träning så är det inte ens i närheten av vad som rekomenderas för att ligga på en toppnivå, trots det ligger hon bland de 10-15 bästa i Sverige i sin åldersklass. Men skulle vi tvinga henne att nöta "grunderna" så skulle hon lägga av rätt omgående, hon kan grunderna och tränar på finslipning och styrka. Och det viktigaste av allt, att ha roligt! Men här går även skolan före, av hennes eget val med stöttning av oss. Hon har ett dröm om att ta sig till OS, men samtidigt så ser hon att det finns så mycket mer i livet som är viktigt.

På samma sätt är sonen i skolan, han har det väldigt lätt i matten och fick agera facit när de andra i klassen hade muntliga övningar, han hade redan kunnat allt en längre period. Han har till viss del tröttnat på mattelektioner, eftersom han aldrig fick lära sig något nytt, det var ju hemma han fick leka med siffor och kunde fördjupa sig i intresset. Nu när vi byter skola så får han istället möjlighet att fördjupa sig i sitt matteintresse i skolan med lärare som har utbildning och kan hjälpa honom framåt på ett sätt som jag inte klarar. Får jag en kick av att se honom prestera? Nä snarare ångest när han uttrycker att han redan i åk 4 är less på skolan... Det hade varig väldigt skönt med ett "lagom" barn som hade varit nöjd med den komunala skolformen och inte krävt så mycket mer. Rent socialt är han mycket välanpassad och hans klasskompisar och lärare i hans gamla klass uttryckte gång på gång hur mycket de kommer att sakna honom.

 

[Hiddeous]

Fast det är en väldig skillnad mellan en elitsatsning och att ha det lätt för sig och önska sig lite mer utmaningar.

Absolut. Jag tänker snarare så här: om det som är roligt är avancemang, då kommer man att tröttna på vad man än håller på med, förr eller senare. För oavsett sport, intresse, jobb så kan man inte alltid "avancera" eller hitta utmaningar. Man räcker inte till, man blir sjuk, man har inte tid, man orkar inte, man vill kanske inte ens. Ibland går kurvan spikrakt bakåt. Glädjen i att göra något behöver större djup, tror jag, för att man ska hålla fast vid ett intresse.

Jag tycker att ni verkar hålla ambitionerna på en sund nivå, men det betyder inte att föräldrar överlag tänker som ni gör. Det är bara att gå på en fotbollsmatch för småpojkar för att inse motsatsen.

 

[Embe]

Snurrfian - jag tycker du är inne på något väldigt viktigt. Jag är övertygad om att de allra allra flesta föräldrar till särbegåvade barn INTE är ute efter en "elitsatsning" utan allt man önskar är att slippa ångest över att se sina barn må dåligt och känna sig missanpassade. Att de skall få en meningsfull skolgång och bli förstådda för dem de är. På sin nivå. Man får inte glömma att dessa barn ofta har ett språk och en snabbtänkthet så välutvecklad att de i mångt och mycket ses som äldre än de de facto är vilket ibland skapar krockar åt både höger och vänster.
Ända upp till 90% av alla särbegåvade barn (vilka i sin tur tros vara ca 2-3% av befolkningen) har problem i skolan pga känsla av utanförskap, depression mm. Ofta stora problem. Det är klart att man som förälder är rejält orolig! Inte minst för att barn inte alltid behandlar varandra snällt och att det inte sällan anses "fult" att vara intelligent.

Jag har en son som allt tyder på är särbegåvad, han börjar första klass nu. Det är inte utan att vi har en klump i magen som föräldrar.
Förskoleklass har varit fantastiskt, med en pedagog som har fullständigt älskat honom för den han är. Det är en stor skillnad på att "bara" vara högbegåvad och att vara särbegåvad. Att "bara ha lätt för sig" är något annat (vilket kan vara nog så jobbigt i skolan). Det är ofta särbegåvning förväxlas med ADHD tex, för dessa barn är ofta väldigt intensiva på många sätt - inte minst extremt vetgiriga (vår son kan tex mycket fysik på högstadienivå redan (korrekt), funderar över allt ifrån hur många G människokroppen kan tänkas tåla till periodiska systemets uppbyggnad och att tycka "Hilberts hotell" är en ytterst intressant "saga").

Vi fick frågan om att flytta upp vår son en årskurs nu under förskoleklass men nekade då han behöver det sociala på samma nivå som andra 7-åringar. En kompromiss de vill prova nu i ettan är att han får ha vissa ämnen med högre årskurser, ffa matte, så det är mycket möjligt att det blir så - klassen byter lärare nu så vi låter terminen komma igång först. Det är en balansgång att få utmaningar nog kontra att inte bli sedd som annorlunda av de andra barnen. Tråkigt men sant.
I förskolan fick han gå med de äldre barnen (2-3år äldre) för han blev så frustrerad när de jämnåriga inte förstod honom (han har alltid varit ytterst snabbtänkt och verbal), på förskolans initiativ. Det är vi otroligt tacksamma för, då det blev en skillnad som natt och dag. Sedan blev det mycket lättare när de andra började "komma ikapp" och nu stärker och utvecklar det honom istället att umgås med jämnåriga, då han fortfarande har lättare att umgås med äldre och hellre gör det för det är "enklare" för honom.

Det handlar inte om att "stå ut med att ha lite tråkigt" i skolan, det handlar om att lägga grund för resten av livet. Tro på sig själv och känna att man duger som man är - precis som alla andra barn.