Gifted children, intelligenta barn

[Hiddeous]

För mig hade det absolut inte varit enklare att nå avancemang i någon annan idrottsgren, vilken skulle det vara där man fortfarande kan tro att man blir bättre när man är 40? Självklart är ridning en färskvara, men så länge man tränar och håller igång så kan man ju fortfarande bli bättre väldigt länge. Jag rider definitivt väldigt mycket bättre nu än när jag var 20 eller 30.

Nej, du missförstår mig. Om utveckling är det viktigaste, är det enklare att välja en gren där man inte har hästen som den svagaste länken. Det är ju enklare om man bara har sig själv att tänka på.

Så jag skulle nog säga att det verkar gå ganska bra att vara utvecklingsmotiverad, jag tror inte det är så ovanligt heller.

Ja, jag emotsäger inte det. Jag säger att om man rider för att avancera, och saknar en djupare känsla för det man håller på med, blir man inte långvarig i sporten. Jag har hittills aldrig träffat någon elitryttare, exempelvis, som inte har betonat relationen och kärleken till hästen. Sedan vet jag ingenting om dig och din relation till dina hästar givetvis. Men att inte älska dem och samtidigt använda djuren för sin förkovran låter ovanligt.

 

[Snurrfian]

Vår äldsta börjar 3:an nu. I kommunal skola. Jag upplever att mina farhågor för att den som har lätt för sig i ett ämne (jag skulle inte benämna honom särbegåvad, men han är väldigt duktig i matte just) tycker det blir tråkigt för att de måste följa samma takt som "alla andra" - den farhågan har hittills INTE infriats. Han började med 3:ans mattebok i våras, får extrauppgifter mm. En flicka i klassen är sällsynt läsbegåvad (läser i stort sett i samma tempo som en vuxen) och hon hade nog 4:ans läsebok i våras.

Vad skönt att höra! Vi blev lovade sånt gång på gång på utvecklingssamtal men det hände liksom aldrig något, sista terminen fick ett gäng som sagt sitta för sig själva och jobba vidare i matteböckerna, men lite för sent, lite för lite och med uppmaningen att de fick klara sig själva. Min son skulle behöva lite stöd i svenskan, men även det uteblev med hänvisning till att det gick ju ändå så bra i matten för honom... Så det känns som ett helt rätt beslut för oss att byta skola.

 

[Björk]

Vad skönt att höra! Vi blev lovade sånt gång på gång på utvecklingssamtal men det hände liksom aldrig något, sista terminen fick ett gäng som sagt sitta för sig själva och jobba vidare i matteböckerna, men lite för sent, lite för lite och med uppmaningen att de fick klara sig själva. Min son skulle behöva lite stöd i svenskan, men även det uteblev med hänvisning till att det gick ju ändå så bra i matten för honom... Så det känns som ett helt rätt beslut för oss att byta skola.

Tråkigt...
Ja, vi har det bra, bra skola och en jättebra klasslärare (som dessutom är förstelärare med matematik som sin "specialitet" vilket jag tror underlättat förstås).

 

[Petruska]

Skojjar du med mig nu? Är det ok att dåliga tränare gör så att ett barn tröttnar på något som varit det roligaste det vet? Att barnet istället sitter hemma för "det är ingen idé" att göra något annat, förväntningarna är dödade. Så ska inte barn behandlas. Livet är tråkigt ändå, varför förstöra det som faktiskt är roligt, fostrande och nyttigt?

Nejdå, det var väl mer att jag inte rikigt fattade din dotters roll i sammanhanget med det där barnet som inte är på sin "egentliga" nivå, på grund av rädsla. Rädslan torde vara en del av det som ligger till grund för vilken nivå barnet rider på. Hur barnet eller någon annan rider under på alla sätt perfekta förhållanden, är inte ett fullständigt svar på barnets nivå. Varken i ridning eller i något annat.

Kort sagt, en underlig idé om ett barns duktighet.

Din dotters leda kom lite bredvid sammanhanget, tycker jag. Men nej, det är naturligtvis ingen katastrof om hon inte vill rida. Jag vet inte om det är på grund av ridläraren eller bara för att hon har tröttnat.

 

[Gotthard]

Nej, du missförstår mig. Om utveckling är det viktigaste, är det enklare att välja en gren där man inte har hästen som den svagaste länken. Det är ju enklare om man bara har sig själv att tänka på.

Hoppar in från ingenstans... Utveckling och prestation är inte samma sak. Jag är en sån galenpanna som behöver konstant utveckling och utmaning för att må bra och tycka att livet är roligt. Det handlar inte om att vara bäst och jämföra sig med andra utan mycket om personlig utveckling, att lära sig nya saker och upptäcka nya lösningar på alla sorters problem. Tråkigt om hästen skadar sig, absolut! Men även där finns det chans till att utveckla sina kunskaper i ämnet skador och rehabilitering. Det finns inga motgångar, bara möjligheter att lära sig mer vilket bidrar till mer utveckling! Speciellt i ämnet häst så finns det alltid nytta av alla sorters kunskaper, oridbar eller ridbar häst.

 

[Hiddeous]

Tråkigt om hästen skadar sig, absolut! Men även där finns det chans till att utveckla sina kunskaper i ämnet skador och rehabilitering. Det finns inga motgångar, bara möjligheter att lära sig mer vilket bidrar till mer utveckling! Speciellt i ämnet häst så finns det alltid nytta av alla sorters kunskaper, oridbar eller ridbar häst.

Det låter som en positiv inställning. Jag önskar jag hade sett saken på det viset, men jag måste medge att även om alla erfarenheter leder till någon form av kunskap, finns det en del kunskaper jag gärna hade valt bort.

 

[Petruska]

Nej, de finns inte, full stop. Det finns begåvade människor, ja. Men begreppet "särbegåvad" är en titel som föräldrar sätter på sina barn efter eget tycke. Ett kriterium ska tydligen vara att "barnet förvånar dig med förmågor varje dag" - vilket är väldigt avhänget förväntningar och inte minst föräldrarnas egen begåvning...

Den av alla jag har träffat som oftast förvånar mig med sina förmågor är min sexårige systerson, som har downs. Särbegåvad kan man kalla det, om det roar en, men att hitta svårare matteuppgifter fort nog åt den gossen lär INTE bli ett problem. Han är otroligt korkad, faktiskt, men överraskar dagligen.

Alla i hans närhet blir glada och mår bra när han är med.

Jag uppfattar kort sagt det här med "särbegåvningar" som rena tramset.

 

[Mabuse]

Nej, du missförstår mig. Om utveckling är det viktigaste, är det enklare att välja en gren där man inte har hästen som den svagaste länken. Det är ju enklare om man bara har sig själv att tänka på.



Ja, jag emotsäger inte det. Jag säger att om man rider för att avancera, och saknar en djupare känsla för det man håller på med, blir man inte långvarig i sporten. Jag har hittills aldrig träffat någon elitryttare, exempelvis, som inte har betonat relationen och kärleken till hästen. Sedan vet jag ingenting om dig och din relation till dina hästar givetvis. Men att inte älska dem och samtidigt använda djuren för sin förkovran låter ovanligt.

Jag tror tvärtom du missförstår hur man är funtad när man i första hand drivs av att avancera och utvecklas. Det är ju den egna utvecklingen man drivs av, att känna att man är på väg någonstans och att det man gör idag är ett steg framåt jämfört med vad man gjorde igår. Då är ju en extrem tekniksport som ridning perfekt, och det faktum att du har en partner i hästen gör ju att det finns oändligt att lära och förbättra. Det är alltså inte avancemang i form av resultat, utan i att känna att man själv blir bättre.

Sen finns det ju ingen motsättning mellan det och att älska hästar, det är oberoende faktorer. När det gäller elitryttare så tror jag inte de är så mycket utvecklingsmotiverade nödvändigtvis som tävlingsmänniskor. Man måste vilja vinna också, är man bara utvecklingsmotiverad så vill man ha fina rundor och bryr sig inte tillräckligt om resultatet i placeringar mätt för den riktiga vinnarskallen.

Nackdelen är väl snarast att det blir svårt att hitta ett jobb, eftersom man inte nödvändigtvis är på väg någonstans i varje jobb, och många jobb kan vara rätt repetitiva. Men hittar man något där det går att utvecklas länge, så ledsnar man inte. Utvecklas man inte ledsnar man däremot genast.

 

[Mabuse]

Den av alla jag har träffat som oftast förvånar mig med sina förmågor är min sexårige systerson, som har downs. Särbegåvad kan man kalla det, om det roar en, men att hitta svårare matteuppgifter fort nog åt den gossen lär INTE bli ett problem. Han är otroligt korkad, faktiskt, men överraskar dagligen.

Alla i hans närhet blir glada och mår bra när han är med.

Jag uppfattar kort sagt det här med "särbegåvningar" som rena tramset.

Jag funderar på om skolan kanske blivit sämre på att hantera dem som har lätt för sig? Och man därför nu vill sätta en särskild etikett på sådana barn, såsom avvikande och krävande specialanpassningar? Det skulle ju också förklara varför det tycks finnas massor med särbegåvade barn idag, men i princip inga vuxna, av tråden att döma.

Som jag minns från min egen skoltid så kunde jag i grundskolan ibland bli frustrerad över att de gick så långsamt fram i ämnena, och säkert hade jag kunnat lära mig mycket mer under de nio åren om jag fått marschera på i min takt - men samtidigt, när man är liten har man ju inget tidsperspektiv. Man har ju hela livet på sig att lära, är det nu hela världen om man inte stormar fram på toppen av sin förmåga som tioåring? Kan jag tänka som vuxen med mer perspektiv.

 

[Petruska]

Jag funderar på om skolan kanske blivit sämre på att hantera dem som har lätt för sig? Och man därför nu vill sätta en särskild etikett på sådana barn, såsom avvikande och krävande specialanpassningar? Det skulle ju också förklara varför det tycks finnas massor med särbegåvade barn idag, men i princip inga vuxna, av tråden att döma.

Som jag minns från min egen skoltid så kunde jag i grundskolan ibland bli frustrerad över att de gick så långsamt fram i ämnena, och säkert hade jag kunnat lära mig mycket mer under de nio åren om jag fått marschera på i min takt - men samtidigt, när man är liten har man ju inget tidsperspektiv. Man har ju hela livet på sig att lära, är det nu hela världen om man inte stormar fram på toppen av sin förmåga som tioåring? Kan jag tänka som vuxen med mer perspektiv.

Jag har funderat på det där en del. Jag är rätt säker på att jag som barn hade tolkats som "särbegåvad" om jag hade varit barn idag, om du förstår hur jag menar. Jag tyckte också att det gick oändligt långsamt i skolan och framförallt var väldigt ointressant, men jag är som vuxen rätt säker på att det i hög grad hängde samman med att jag inte tog del av det sociala på ett bra vis, och inte fick hjälp med det heller.

Jag har tänkt på att läraryrket har gjort vad som någonstans beskrevs som en "spikrak klassresa nedåt". Éfter att ha undervisat blivande lärare, är också min uppfattning att många av dem skulle ha svårt att fylla ett bildningstungt "lärarkall". De kan helt enkelt inte riktigt vara intellektuella förebilder för barnen i samma utsträckning som jag tror att de kunde förut. Det betyder ju att det är lättare för barn att framstå som "särbegåvade". (Min son kallades "stortänkaren" av sin rätt normalkorkade manlige förskollärare, sedan tog de tag i att lära barnen att cykla, spela fotboll, simma och åka skridsko, till min oerhörda lycka. Tänka kunde han göra hemma. Fatta lättnaden att slippa fixa med simskola!)

Men sen tror jag att det här med "särbegåvning" i första hand handlar om ökande individualisering, om barn som föräldrars livsstilsmarkörer och livsstilsprojekt, om tidens benägenhet att tolka allting som faktorer hos individer och ingen annanstans.

Jag tycker att frågan är intressant och diskuterar den gärna!

 

[Badger]

Jag funderar på om skolan kanske blivit sämre på att hantera dem som har lätt för sig? Och man därför nu vill sätta en särskild etikett på sådana barn, såsom avvikande och krävande specialanpassningar? Det skulle ju också förklara varför det tycks finnas massor med särbegåvade barn idag, men i princip inga vuxna, av tråden att döma.

Som jag minns från min egen skoltid så kunde jag i grundskolan ibland bli frustrerad över att de gick så långsamt fram i ämnena, och säkert hade jag kunnat lära mig mycket mer under de nio åren om jag fått marschera på i min takt - men samtidigt, när man är liten har man ju inget tidsperspektiv. Man har ju hela livet på sig att lära, är det nu hela världen om man inte stormar fram på toppen av sin förmåga som tioåring? Kan jag tänka som vuxen med mer perspektiv.

Det är ju inte en orimlig tanke iom att genomsnittliga skolbarn nu tydligen presterar betydligt sämre än genomsnittliga skolbarn under 80-talet. (enligt all tillgänglig statistik, internationell och nationell såvitt jag förstått) Det skulle i så fall ge att flickan som läste högt för oss istället för läraren i andra klass (Godnatt mr Tom tex), när hon var 8 (när läraren fick trött hals) och pojken som låg fem böcker före oss i matten nu skulle räknats som skyhögt särbegåvade istället för ganska smarta. Iom att resten av klassen skulle legat längre efter och kanske inte haft barnen som alltid svarar rätt på matten och barnen som läser jättebra också som mellansteg ned till medelnivån på klassen och medelnivån på klassen då (till skillnad från medelnivån nu) låg högre i kunskapsnivå och satt stilla och var hyggligt tysta (oftast). (och hade en specialpedagog som tog ut grupper som behövde stöd i ett visst moment kontinuerligt under 3 år under ett par lektioner i veckan.)

 

[Helli]

Oj så många svar...

Kul att någon nämner Kunskapsskolan, det är precis där dottern ska börja!

Angående att det är föräldrar som sätter epitetet särbegåvad på sina barn må det visserligen ibland stämma men många av oss har fått namnet från olika yrkesutövare inom vården när skolan skickat våra barn för utredning.

Jag känner precis som (nu är jag snurrig, förlåt jag glömde ditt namn) varför får jag bara höra att jag är hemsk men om min dotter var en duktig sprinter hade det varit ok. Jag kan lova att jag nog "tjatar" mindre om läsning och läxor än de flesta av er då detta är något jag nästan aldrig nämner. Däremot kom min dotter idag och frågade om vi inte kunde bygga en våg för antimateria?!? Då hon sett något på youtube och sedan googlat och läst vidare. Jag uppmuntrade henne läsa på lite mer och sedan ta upp det med NO-läraren och se om hen kunde ge något svar på vad antimateria väger.

Dessutom är det stor skillnad på högt presterande, läshuvud, och alla andra epitet. Som jag frågade innan, skulle era barn må bra i särskolan? Det blir samma glapp för min dotter och hennes gelikar i vanliga icke anpassade skolan. Många föräldrar med särbegåvade barn säljer hus och hem, säger upp sig från jobb, adjö till vänner och flyttar till tex Danmark där det finns specialskolor. Inte elit, special. Det är vårdens rekommendation till mig men jag försöker ett sista alternativ, Kunskapsskolan.

 

[skogaliten]

Jag har funderat på det där en del. Jag är rätt säker på att jag som barn hade tolkats som "särbegåvad" om jag hade varit barn idag, om du förstår hur jag menar. Jag tyckte också att det gick oändligt långsamt i skolan och framförallt var väldigt ointressant, men jag är som vuxen rätt säker på att det i hög grad hängde samman med att jag inte tog del av det sociala på ett bra vis, och inte fick hjälp med det heller.

Jag har tänkt på att läraryrket har gjort vad som någonstans beskrevs som en "spikrak klassresa nedåt". Éfter att ha undervisat blivande lärare, är också min uppfattning att många av dem skulle ha svårt att fylla ett bildningstungt "lärarkall". De kan helt enkelt inte riktigt vara intellektuella förebilder för barnen i samma utsträckning som jag tror att de kunde förut. Det betyder ju att det är lättare för barn att framstå som "särbegåvade". (Min son kallades "stortänkaren" av sin rätt normalkorkade manlige förskollärare, sedan tog de tag i att lära barnen att cykla, spela fotboll, simma och åka skridsko, till min oerhörda lycka. Tänka kunde han göra hemma. Fatta lättnaden att slippa fixa med simskola!)

Men sen tror jag att det här med "särbegåvning" i första hand handlar om ökande individualisering, om barn som föräldrars livsstilsmarkörer och livsstilsprojekt, om tidens benägenhet att tolka allting som faktorer hos individer och ingen annanstans.

Jag tycker att frågan är intressant och diskuterar den gärna!

Jag vet inte hur det är i skolan just nu, mina barn har för länge sedan gått ut skolan, hunnit avsluta sina utbildningar (nåja, mer eller mindre), och mina barnbarn har inte börjat skolan ännu.

Men när du skriver om individualisering, barnen som livsstilsmarkörer och livsstilsprojekt, så upplever jag att du är något viktigt på spåren.

Det duger inte längre att gå i samma klass eller ens skola eller ha samma fritidsaktiviteter som "andra", alltså som sådana som inte självklart tillhör den grupp man vill "marknadsföra" sig som att tillhöra.
Det ska vara något annat och något som gör att man sticker ut.

I den vidare bekantskapskretsen, stöter jag på exempel hur föräldrar strävar efter att få något slags särskiljande epitet runt sitt/sina barn, det kan vara en fritidssyssla som är väldigt speciell och ovanlig för barn, det kan vara en extrem fokusering på prestationer, ett kämpande för att få en diagnos som man tror ska underlätta något för barnet eller ett allmänt skrytande om hur fantastiska resor barnet varit med på och att de då dessutom på kort tid lärde sig prata ett främmande språk...

På något sätt upplever jag samtidigt att man överlåter till barnet att bestämma saker de inte är mogna att förstå eller bestämma över, p.g.a. barns bristande perspektiv och erfarenhet. På så sätt gör man det också svårare för barnen att skilja på fantasi och verklighet.

 

[Hiddeous]

Dessutom är det stor skillnad på högt presterande, läshuvud, och alla andra epitet. Som jag frågade innan, skulle era barn må bra i särskolan? Det blir samma glapp för min dotter och hennes gelikar i vanliga icke anpassade skolan. Många föräldrar med särbegåvade barn säljer hus och hem, säger upp sig från jobb, adjö till vänner och flyttar till tex Danmark där det finns specialskolor. Inte elit, special. Det är vårdens rekommendation till mig men jag försöker ett sista alternativ, Kunskapsskolan.

Jag besökte ju en sådan skola i Danmark och kan säga att mitt intryck var blandat, men själv hade jag säkert också mått mycket bättre av att gå i en sådan skola. Man blir ju väldigt sugen på att lära sig saker. Hela undervisningen bygger på att eleven uppmuntras att vara duktig. Alla elever syns, alla får gå fram till tavlan och visa vad de kan. Barnen slåss om att få uppmärksamhet och att få bli bekräftade. Samtidigt tror jag att steget till verkliga livet kommer att bli ganska hårt för många av de där barnen.

Elitskola eller inte, jag skulle säga att det är mensa-barnen som går där, eftersom intagningen bygger på IQ-tester (men inte rikemansbarnen - de går nog i finare skolor). Fast exkluderande är den givetvis och det tyder på att Danmarks utbildningssystem har samma brister som det svenska, annars hade inte de där specialskolorna funnits.

I övrigt håller jag helhjärtat med Petruska om samhällstrenden med indivudalisering där barnen blir ytterligare ett prestigeprojekt. Jag har sett den här typen av trådar i andra forum och slås varje gång av hur många som anser sig ha varit särbegåvade. Enligt uppgift ska det alltså röra sig om 2-3 procent av befolkningen, men minst 10-20 känner igen sig i beskrivningen av det särbegåvade och ensamma barnet. Det gör mig mer övertygad om att det här är ett generellt problem som inte har med gener att göra, utan med generella strukturer, i samhället och skolan.

 

[JohannaB]

Däremot kom min dotter idag och frågade om vi inte kunde bygga en våg för antimateria?!? Då hon sett något på youtube och sedan googlat och läst vidare. Jag uppmuntrade henne läsa på lite mer och sedan ta upp det med NO-läraren och se om hen kunde ge något svar på vad antimateria väger.
.

Men varför ska hon ta med det till skolan och läraren menar du?
Det är väl perfekt för henne att söka den informationen själv och sedan söka sig vidare?
Idag säkert via internet, på den gamla goda tiden hade hon suttit på biblioteket med det

 

[Inte_Ung]

Den här tråden visar också på några av de problem som man stöter på som förälder till ett särbegåvat barn.
Attityder som att det finns inte, det är bara skryt och att det bara skulle handla om läshuvud.
Så fungerar det inte.
Den lärare som har haft ett sådant barn i sin klass glömmer det aldrig.
Och många lärare kommer aldrig ens att uppleva det under hela sin yrkesverksamma tid.

 

[a1agnlju]

Jag besökte ju en sådan skola i Danmark och kan säga att mitt intryck var blandat, men själv hade jag säkert också mått mycket bättre av att gå i en sådan skola. Man blir ju väldigt sugen på att lära sig saker. Hela undervisningen bygger på att eleven uppmuntras att vara duktig. Alla elever syns, alla får gå fram till tavlan och visa vad de kan. Barnen slåss om att få uppmärksamhet och att få bli bekräftade. Samtidigt tror jag att steget till verkliga livet kommer att bli ganska hårt för många av de där barnen.

Elitskola eller inte, jag skulle säga att det är mensa-barnen som går där, eftersom intagningen bygger på IQ-tester (men inte rikemansbarnen - de går nog i finare skolor). Fast exkluderande är den givetvis och det tyder på att Danmarks utbildningssystem har samma brister som det svenska, annars hade inte de där specialskolorna funnits.

I övrigt håller jag helhjärtat med Petruska om samhällstrenden med indivudalisering där barnen blir ytterligare ett prestigeprojekt. Jag har sett den här typen av trådar i andra forum och slås varje gång av hur många som anser sig ha varit särbegåvade. Enligt uppgift ska det alltså röra sig om 2-3 procent av befolkningen, men minst 10-20 känner igen sig i beskrivningen av det särbegåvade och ensamma barnet.

Jag blir också väldigt fundersam över detta. Det ser man även i denna tråd då endast en person reagerar på att 3 i kvadrat inte är 36 utan 9. Medan de som anser sig ha varit särbegåvade underhållande uppväxten inte noterar att 3 i kvadrat inte är 36.
Ibland undrar jag om särbegåvade barn som ts barn släpps iväg i sin kunskapshunger trots att de egentligen inte har kunskapen utan leker med sina tankar och matematiska resonemang. Det är inte fel det heller, men barnet har ingen nytta av sin begåvade hjärna om hen inte lära sig rätt. Det blir "fort och fel" så att säga.

 

[Mabuse]

Jag blir också väldigt fundersam över detta. Det ser man även i denna tråd då endast en person reagerar på att 3 i kvadrat inte är 36 utan 9. Medan de som anser sig ha varit särbegåvade underhållande uppväxten inte noterar att 3 i kvadrat inte är 36.
Ibland undrar jag om särbegåvade barn som ts barn släpps iväg i sin kunskapshunger trots att de egentligen inte har kunskapen utan leker med sina tankar och matematiska resonemang. Det är inte fel det heller, men barnet har ingen nytta av sin begåvade hjärna om hen inte lära sig rätt. Det blir "fort och fel" så att säga.

Jag tänkte att TS, som ju inte säger sig vara särbegåvad, skrivit fel och menat något annat, mer avancerat.

 

[Roheryn]

Jag blir också väldigt fundersam över detta. Det ser man även i denna tråd då endast en person reagerar på att 3 i kvadrat inte är 36 utan 9. Medan de som anser sig ha varit särbegåvade underhållande uppväxten inte noterar att 3 i kvadrat inte är 36.

Men nu höll de på med fyrans multiplikationstabell, och frågan i klartext borde vara: "Vad gånger fyra blir 36?" Det rätta svaret är alltså nio. Eller tre i kvadrat. Eller roten ur 81.

 

[Inte_Ung]

Det ser man även i denna tråd då endast en person reagerar på att 3 i kvadrat inte är 36 utan 9. Medan de som anser sig ha varit särbegåvade underhållande uppväxten inte noterar att 3 i kvadrat inte är 36.

Jag har slutat upp med att reagera på sådant.
Det är inte en bra idé att alltid rätta alla människor hela tiden.
Utan det är oartigt.
Så det gör jag bara när det behövs för att inte något viktigt skall gå fel.