Jag får inte ihop ekvationen att man drar för kung och fosterland i tygeln så tungan blir blå men att hästen fortfarande går framåt. Den borde rimligtvis stanna.

Har en bekant som var på meeting med sin häst. Tränsar den i boxen ( med kandar) och upptäcker efter en stund att den har blå tunga.

Den reds inte utan stod fortfarande i boxen.
Den stod alltså och tryckte tungan så hårt mot stången.
Det känns lite som att stången kan vara ett problem och ger ett konstant tryck över tunga och laner oavsett om man håller i stångtygeln eller inte och som en del hästar försöker värja sig mot genom att trycka upp den från lanerna.
Folk är så självsäkert övertygade om att det ryttarna som håller hårt i tygeln och att hästarna är vana att ridas så hemma. Jag tror inte att förklaringen är så enkel. Tror snarare tvärtom att de rids av ryttare med en balans, timing och följsamhet som de flesta av oss bara kan drömma om.
Det är svårt att rida så känsliga, explosiva hästar med så hög energinivå och så mycket driv. Det går liksom inte att jämföra med en överviktig lunkentuss som inte skulle reagera ens om någon släppte en bomb bakom dem.
Undrar om det inte skulle kunna ske en bättre och mer positiv förändring om ryttarna kunde välja betsling. Alltså ta bort kandarkravet på int. nivå.
Min fux är ju en sådan där överkänslig, nervig häst med enormt mycket energi och driv. Min tränare ( som har utbildat ett antal hästar till GP) rider henne hur fint som helst på träns på hemmaplan. Kopplar på servon åt mig så jag kan få åka runt en stund på en häst som är på hjälperna och inte gasar järnet hela tiden..

( Hennes gasande gör att jag mer eller mindre ofrivilligt hamnar i bromsläge..hon kanske har haft lite blå tunga när jag försökt få hejd på framfarten..

)