Det är ju viktigt att tydliggöra just vad man menar. Jag håller med om att det är ett problem att kontakt osv är subjektivt.
Jag läste för något halvår sedan ett referat från en studie som undersökte tryck i tygeln. Studiens slutsats var att hästen vande sig vid ett visst tryck så mycket att den sedan ”sökte” samma tryck eftersom den var van. Som ryttare kan man ju tolka det som att hästen ”trivs med stöd” eller dylikt men författarna argumenterande för att den vande sig och därför stod ut med trycket utan att visa obehag.Jag får inte ihop ekvationen att man drar för kung och fosterland i tygeln så tungan blir blå men att hästen fortfarande går framåt. Den borde rimligtvis stanna.
Har en bekant som var på meeting med sin häst. Tränsar den i boxen ( med kandar) och upptäcker efter en stund att den har blå tunga.Den reds inte utan stod fortfarande i boxen.
Den stod alltså och tryckte tungan så hårt mot stången.
Det känns lite som att stången kan vara ett problem och ger ett konstant tryck över tunga och laner oavsett om man håller i stångtygeln eller inte och som en del hästar försöker värja sig mot genom att trycka upp den från lanerna.
Folk är så självsäkert övertygade om att det ryttarna som håller hårt i tygeln och att hästarna är vana att ridas så hemma. Jag tror inte att förklaringen är så enkel. Tror snarare tvärtom att de rids av ryttare med en balans, timing och följsamhet som de flesta av oss bara kan drömma om.
Det är svårt att rida så känsliga, explosiva hästar med så hög energinivå och så mycket driv. Det går liksom inte att jämföra med en överviktig lunkentuss som inte skulle reagera ens om någon släppte en bomb bakom dem.
Undrar om det inte skulle kunna ske en bättre och mer positiv förändring om ryttarna kunde välja betsling. Alltså ta bort kandarkravet på int. nivå.
Min fux är ju en sådan där överkänslig, nervig häst med enormt mycket energi och driv. Min tränare ( som har utbildat ett antal hästar till GP) rider henne hur fint som helst på träns på hemmaplan. Kopplar på servon åt mig så jag kan få åka runt en stund på en häst som är på hjälperna och inte gasar järnet hela tiden..( Hennes gasande gör att jag mer eller mindre ofrivilligt hamnar i bromsläge..hon kanske har haft lite blå tunga när jag försökt få hejd på framfarten..
)
Ett stadigt högre tryck kan de ju bli lite dövade av i känsloreceptorerna. Ju högre tryck desto längre behöver receptorerna för att ”ladda upp känsligheten igen”.
Ett bättre exempel är vår svenska Ido som med sin Hoxi ligger väldigt högt i både ranking och dressyrplaceringar generellt i WE. De debuterade GP i helgen och hon la upp film på sista linjen.
Det är ingen generalisering. Det är konkreta exempel.Jag har problem med generaliseringen. I princip alla jag ridit för har ju varit väldigt noga med eftergiften. Jag läste kanske ditt inlägg lite snabbt men tolkade det som att "alla" dressyrryttare på högre nivå ansåg att man ska hålla hårt i hästen. Jag känner inte igen det alls
Vet inte om du känner igen det men jag har alltid fått höra att kontakten ska vara som ett "gummiband"
Att målet alltid ska vara att hästen är lätt och följsam att rida på ett vanligt tränsbett.
Sen fattar jag att man betslar upp emellanåt och väljer att rida på stång. Det kräver sin ryttare att utbilda hästen korrekt på träns och kanske inte så många som har den kunskapen eller förmågan.
Att galoppera bakom en annan häst i skogen på fuxfaran innebär oftast att man fantiserar om stångbett, hjälptyglar, nödbroms etc..o sen tänker de stannar väl någon gång..
Ja, och jag anser att slack tygel är för lite kontakt. Att hästen kan känna rörelser är inte samma sak som att hästen är framme till kontakten. Kontakt har väl egentligen ganska lite med tyngd att göra utan det handlar om känslan i kontakten.
Henne följer jag, fantastisk ryttare och rider in och utbildar på ett så trevligt sätt. Väldig förebild tycker jag.
Klart det handlar om framför skänkel, men det är ju inte den enda komponenten. Framför skänkel är en förutsättning för att ha bra lätt kontakt, men det där ”suget” man vill ha handlar ju även om lösgjordhet och eftergift.
Säger väl också sig självt lite att om det är tryck i tygeln måste det finnas mothåll. Vi kan ju inte dra i tygeln utan att hästen måste hålla emot så att säga. De kan inte vara lösgjorda och gå emot. De kan inte vara i balans om de inte är lösgjorda.
Jo jag vet vad du menar men jag vill inte ha mer än tygeln tyngd i handen.Klart det handlar om framför skänkel, men det är ju inte den enda komponenten. Framför skänkel är en förutsättning för att ha bra lätt kontakt, men det där ”suget” man vill ha handlar ju även om lösgjordhet och eftergift.
Obs menar inte tyngd med ”sug”. Det är mer en känsla, och inget man behöver ha styrka till.
Själv är jag liten, klen och avskyr att anstränga mig så jag kan inte heller rida med tryck. Min sits fallerar minsta lilla min häst lägger för mycket tyngd i handen
Ja, suget framåt utan att det blir ”förbi handen” som i med tryck i tygeln kan man ju lätt checka av att det finns genom att kolla om hästen följer handen om man för fram den. Behövs ju inte mer än så.
Jag rider med vad jag anser är kontakt; typ sträckt tygel.
Gud nej. Blå tungor kommer av sammanhängande tryck och inte kontakt.
