Går det att ge upp en livsdröm utan att bli bitter?

[Mabuse]

Delvis ligger det nåt i det. Jag har en moral som hindrar mig från att tänka slit-och-släng med mina hästar. Å andra sidan skulle jag rent ekonomiskt inte kunnat slakta dem varje gång det är nåt på tok, för inget försäkringsbolag går med på att betala ut livvärdet och får jag inte ut det har jag inte på en gång råd att köpa en ny häst värd namnet.
Men det ändrar ju inte det faktum att andra människor haft samma häst/-ar i lika många (eller färre) år som jag haft mina och de har ändå kommit vidare. Deras hästar har helt enkelt hållit. Andras har det inte, med den skillnaden att de mellan skadeuppehåll faktiskt varit uppe och presterat på skälig nivå, medan min ena aldrig kom högre än LB/LA och den andra aldrig ens kommit till start (köpte den som treåring).

Hur gammal är treåringen nu då?

 

[_Taggis_]

Hur gammal är treåringen nu då?

7

 

[sorbifolia]

@sorbifolia Exakt så. Mitt hästliv i ett nötskal, bortsett från gården då - jag har insett att jag på egen hand aldrig skulle orka sköta en hästgård och jag har ju (enligt annan tråds ämne) inte heller förmågan att leva ihop med en annan person så att det skulle kunna delas med nån.

Jag har varit medryttare endast i syfte att få mera ridtid i väntan på eget hästköp, och det har aldrig varit tillräckligt för mig. Jag har avfärdat det eftersom jag har häst för att träna och tävla, och det får sällan göras på andras hästar och ffa inte om det är som i mitt fall att det inte finns tävlingsmeriter. Men med facit i hand har jag ju aldrig fått gjort det på mina egna heller, så egentligen borde jag på min höjd rida andras hästar gratis. Jag kommer få mer ridning för inga pengar, och träna och tävla kommer jag aldrig få göra ändå. Det är en ny tanke som jag ej haft innan.
I dagsläget får jag tacka nej att rida andras hästar eftersom det tar för mkt tid med min rehabhäst, och jag vill inte rida andras hästar på bekostnad av min hunds aktivering.
Hur lyckades du hitta motivationen i ridningen igen? Jag har alltid trott att det kommer infinna sig den dagen min häst blir hel igen. Men nu när den är så hel som den inte varit på åratal, och det mest handlar om att träna upp den och se om den håller för träning - så börjar jag inse att jag redan gett upp i tanken. När den dessutom, som senast idag, bjuder på ytterligare fördröjningar av denna uppbyggande träning så ja...

Ja, om det nu visar sig att det är den skadan jag tror att detta är så kommer jag definitivt att ta bort hästen. Med all rätt då det tar för lång tid att reparera, och det genom åren visat sig att den håller allra sämst för vila. Men jag har inte haft samvete att ta bort hästen när den varit så pass bra som den varit nu på sistone, det är ju inte hästens fel att jag gått in i kaklet.

Nej, det är himla svårt det där med skadade hästar. Men om du ändå inte vill ta bort din, så kanske det går att lämna ut på foder som sällskap, om den skulle vara nöjd med att gå på lösdrift? Håller med @Mabuse, om man vill lyckas på tävling så behöver man tyvärr kunna göra av sig med de hästarna som inte kan tävlas med...

Själv har jag gått flera rundor sista året ang. om jag skulle sälja mina två ston som avelsston och köpa en valack som var färdig för tävling, och det alternativet finns fortfarande kvar. Det ger mig lite lugn i själen att känna att det är en möjlighet, och att anledningen att jag inte har en tävlingshäst just nu är för att jag själv VALT att behålla mina skadade hästar (som jag tycker om jättemycket och som ger mig en viss glädje bara av att umgås med dem).

Men den största saken jag gjorde för att få min motivation tillbaka, var att flytta från gården. Jag stod i vintras med mina hästar hos min tränare, och där fick jag rida i princip så mycket jag ville och hann med, på hennes unghästar och försäljningshästar. (Vilket igen fick mig att betvila hur smart det var att ha egna hästar... ) Jag fick även tävla ett par av dem, iom att mina egna inte kunde tävlas. Otroligt skönt att inte vara beroende av att ha fräscha hästar själv för att kunna rida och tävla. Och det gav mig insikten att om man ska lyckas komma vidare med sin ridning så finns det kanske smartare sätt än att köpa en egen häst....

Numera har jag flyttat därinfrån, till en lättskött lösdrift med ridhus nästgårds, men åker fortfarande och rider tränarens hästar på helgarna. Om jag haft råd med flera hästar (eller fått iväg nogon av mina egna) så skulle jag kunnat ta en av dem på foder, men just nu så går inte det ihop. Att ha en häst på helfoder verkar otroligt skönt, då kan man lämna tillbaks den till ägaren om den blir skadat. Särskilt om ägaren (som min tränare) bedriver uppfödning med eget stall och flera hästar, då är det inget problem att byta ut en evt. skadad häst med en fräsch... (Men risken finns förståss att hästen säljs när den börjar få bra tävlingsresultat.)

En annan av mina tränare har i flera år endast ägt pensionärshästar, hon underhåller sin ridning och håller uppe sin motivation genom att åka till Portugal 1 - 2 ggr/år och träna på högt utbildade lusitanos.

Vad jag vill fram till är väl att om du inte känner dig "klar" med ridningen, så försök rida så mycket som överhuvudtaget möjligt ett tag. För vad det kostar att ha egen häst så kann man ta ganska många privatlektioner, och visst går det även att få tävla andras hästar om man bara håller ögon och öron öppna. Skaffa ett bra kontaktnät, åk iväg och sommerjobba i olika stall där du även får rida, och känn efter om det ger dig mera än vad ditt nuvarande hästägande gör. Annars får du göra en ny omvärdering. Men jag tror oavsett det kan vara bra att hela tiden sätta upp några olika alternativ, och sedan välja ett - men inte för alltid, man kan ändra sig när som helst man vill.

(Förlåt för mina otroligt långa inlägg!)

 

[Mabuse]

7

Och ni har inte kommit till start en enda gång? Det förstår jag att det är segt. Lite krasst kanske det är så att den hästen aldrig kommer hålla för MSV, och du behöver byta häst. Sen går tävlingshästar sönder - de jag känner som tävlat på den nivån och bara har en tävlingshäst har definitivt inte kunnat tävla hela tiden, utan det har varit perioder när man kunnat tävla, och sen kanske 5-6 år innan man återigen får upp en häst på den nivån. Och då har de ändå varit petnoga när de köpt hästarna, och de har varit kärnfriska och genomröntgade. Att ens rida på MSV nivå om man inte jobbar med hästar är ovanligt.

 

[_Taggis_]

@sorbifolia Jag förstår att det säkert finns "lösningar" rent schablonartat. Men vad gäller nuvarande häst så är foder och sälja ej ett alternativ, har blivit direkt avrådd av min vet från några såna tankar. Just med tanke på historiken och att promenadhäst inte är ett alternativ. Avel är inte heller nåt som är möjligt eller ens försvarbart med den historiken, då inte ens UDS kan säga om det är medfött eller ej. Det enda som faktiskt återstår är att se om den går att träna och tävla, om den håller är det en bonus, håller den inte blir det slaktbilen. Och tills jag vet måste jag helt enkelt bara bita ihop.

Eftersom mina hästar varit skadade i flera år så har jag tappat kontakten med träningslivet. Jag har ingen tränare med hästar som jag skulle kunna rida, jag får nöja mig med att hjälpa till att rida hästar i det stall där jag står. Tackolov finns det många så det är inte ett problem. Att åka iväg och ta privatlektioner på fina hästar är däremot en möjlighet, den dagen jag isf inte betalar för egen häst. Vem vet, kanske blir det roligt. Jag vet inte. Men jag har gett upp tanken på egen häst och att kunna lyckas där. Jag är så pass gammal att en faktiskt bör ha mer i ryggen än harva runt i LB och LA om det ska vara proportionellt med hur mkt jag satsat. Det skulle nog isåfall känns mer givande att helt byta inriktning. Jag skulle kunna prova det, men det innebär ju ändå ett jäkla slit att sköta och äga häst oavsett sportgren en tillhör. I dagsläget har jag ingen ork till nån nystart. Jag jobbar hellre övertid på jobbet än åker ut och rider, på den nivån är det.

 

[_Taggis_]

Och ni har inte kommit till start en enda gång? Det förstår jag att det är segt. Lite krasst kanske det är så att den hästen aldrig kommer hålla för MSV, och du behöver byta häst. Sen går tävlingshästar sönder - de jag känner som tävlat på den nivån och bara har en tävlingshäst har definitivt inte kunnat tävla hela tiden, utan det har varit perioder när man kunnat tävla, och sen kanske 5-6 år innan man återigen får upp en häst på den nivån. Och då har de ändå varit petnoga när de köpt hästarna, och de har varit kärnfriska och genomröntgade. Att ens rida på MSV nivå om man inte jobbar med hästar är ovanligt.

Nej, inte ens en P&R. Troligtvis kommer den inte hålla. Men den är köpt som påläggskalv och den har en ridbarhet som ingen annan häst jag haft innan nånsin haft i närheten av, så jag tänker att jag måste iaf prova. Efter alla år jag rehabbat den (snart 2,5) känns det ju korkat att ge upp när den faktiskt har klartecken från vet att börja tränas. Jag kan i vilket fall inte punga ut flera hundratusen för en frisk och hel sjuåring med gångarter, och jag tänker definitivt inte börja om med en treåring.

Precis - alla hästar går sönder. Det är mitt mantra numera och därför är jag totalt omotiverad att börja om med en ny häst som jag ska köpa klippkort åt på kliniken och rehab.

Jasså? Jag vet många med andra jobb än häst, som rider på MSV nivå. Men det kräver att en lägger all fritid och pengar (om en måste betala för sig själv) på det. Å andra sidan, när jag tänker efter är det väldigt få i min sits som rider MSV - de flesta har nån stöttning från familj/partner både vad gäller slit och arbete samt rent ekonomiskt. Jag har inget av det, bara där har jag ju insett att jag inte blev det där undantaget som lyckades med hårt arbete och planerad inkomst. Och har jag inte nått dit än så lär det inte ske då jag är 50.

 

[Ramona]

Men det ändrar ju inte det faktum att andra människor haft samma häst/-ar i lika många (eller färre) år som jag haft mina och de har ändå kommit vidare. Deras hästar har helt enkelt hållit. Andras har det inte, med den skillnaden att de mellan skadeuppehåll faktiskt varit uppe och presterat på skälig nivå, medan min ena aldrig kom högre än LB/LA och den andra aldrig ens kommit till start (köpte den som treåring).

Fast ingen mår bättre av att jämföra sig med andra. Man har ju de förutsättningarna man har. Och i ärlighetens namn så har vi som är normalt fattiga inte råd att köpa den där fina färdiga hästen för 800.000:- utan att belåna hus och hem. It's the name of the game liksom. Vi får göra det du inte vill göra, dvs börja om med en 3-åring. Har man inte motivationen till det tycker jag att du ska ta en paus i hästägandet.

Sen är det svårt att jämföra sig med andra för vi har alla olika hästhållning. Jag hade tex aldrig sprutat mina hästar i förebyggande syfte för att de ska hålla, men jag vet hästägare som gör. Det planerar tävlingssäsongen efter hur de har tävlingskarens mellan behandlingarna.

Har du kämpat i 4 år med en häst utan att ens komma ut på en träningstävling för att den är så skadad tycker jag ärligt talat att du byter veterinär till en som faktiskt dömer ut hästen så att du kan köpa dig en ny. Med alla pengar du lagt på dennas veterinärräkningar hade du ju kunnat köpa den där fina 7-åringen!! Sluta betala och lägg pengarna på en häst som fungerar. Det är ju bara destruktivt att hoppas på denna.

 

[_Taggis_]

@Ramona Ett visst bekymmer ligger dock i att det inte är samma skada hela tiden, utan att det blir en ond spiral varje gång den gör nåt nytt. Vila - flippar ur - skadar nåt annat - vila - tappar styrka - skadar nåt - vila - und so weiter. Hade det varit samma spökande hade jag gett upp för länge sedan. Nu har den dock varit igång så pass att det börjar bli dags att träna, och först Nu inser jag att jag tröttnat helt. Så typiskt mig. Döma ut den skulle säkert gå men frågan är om jag har guts att göra det. För ett år sedan, ja, men då hoppades jag fortfarande på framtiden. Men nu när det faktiskt varit "frisk"? Har mkt svårt att avliva för att jag är less, har inte den synen på djur. Om den nya hältan nu däremot visar sig vara kopplad till föregående skada så är det dock gonatt, då är mitt samvete rent.

Sk en inte kunna tävla med rent samvete tänker jag? Alternativen kan liksom inte vara att slå ihjäl och köpa nytt, alt att inte komma framåt. Jag vill ändå tro att nån människa kan rida en häst på nån sorts nivå en längre tid utan fulmetoder.

Edit: Det är just dessa skadespiraler som jag nu haft med mina 3 senaste hästar (alltså alla i vuxen ålder) som gör att jag gett upp hoppet om att nånsin äga en häst jag kommer att kunna använda. Det är väl egentligen inte så att jag tycker ridningen i sig är tråkig, för jag tycker oftast det är kul att rida andras hästar. Men att bara slit och släpa och betala och aldrig komma nån vart, det är jag ej sugen på mer. Ska jag ändå inte komma nån vart så kan det åtminstone låta bli att kosta alla mina pengar...

 

[Ramona]

Sk en inte kunna tävla med rent samvete tänker jag? Alternativen kan liksom inte vara att slå ihjäl och köpa nytt, alt att inte komma framåt. Jag vill ändå tro att nån människa kan rida en häst på nån sorts nivå en längre tid utan fulmetoder.

Såklart man kan. Men då ska man ha lite tur också. Jag har haft en väldans tur med mina hästar som varit oskadade. Men å andra sidan hade jag aldrig kämpat i 4 år med en häst just för att jag letar efter den där känslan när hästen fungerar. Jag har inte det tålamodet och framför allt inte den ekonomin. Jag har inte råd att ha en skadad häst i 4 år med alla veterinärbesök, dyrare premier etc.

Mina hästar är helt utbytbara och jag hade tagit den lilla ekonomiska smällen att bulta en skadad häst och behöva köpa en ny utan försäkringspengarna. Ringer du och pratar med försäkringsbolaget är de nog mer intresserade av att avliva din häst än att fortsätta, med tanke på hästens ekonomiska historik. Jag hade en märr som gick omkull och blev så skadad att hon inte skulle kunna ridas igen. Veterinären vägrade att döma ut henne eftersom de tyckte att hon kunde bli en fin sällskapshäst eller avelshäst. Jag visste ju att märren inte funkade att stå eftersom hon inte hade det lugnet i sig. Dessutom hade jag redan tagit ett föl på henne och den dräktigheten tänkte jag inte göra om för det var allt annat än okomplicerat. Jag ringde i alla fall till försäkringsbolaget och sa att hästen stod på Ultuna och att de fick läsa journalen och sen återkomma om de tyckte att märren skulle avlivas eller inte med tanke på rehabkostnaderna vs livvärdet. Det tog väl en kvart så ringde försäkringsbolaget upp igen och sa att hästen skulle avlivas och att de betalade ut.

 

[Pilot]

@Ramona Ett visst bekymmer ligger dock i att det inte är samma skada hela tiden, utan att det blir en ond spiral varje gång den gör nåt nytt. Vila - flippar ur - skadar nåt annat - vila - tappar styrka - skadar nåt - vila - und so weiter. Hade det varit samma spökande hade jag gett upp för länge sedan. Nu har den dock varit igång så pass att det börjar bli dags att träna, och först Nu inser jag att jag tröttnat helt. Så typiskt mig. Döma ut den skulle säkert gå men frågan är om jag har guts att göra det. För ett år sedan, ja, men då hoppades jag fortfarande på framtiden. Men nu när det faktiskt varit "frisk"? Har mkt svårt att avliva för att jag är less, har inte den synen på djur. Om den nya hältan nu däremot visar sig vara kopplad till föregående skada så är det dock gonatt, då är mitt samvete rent.

Sk en inte kunna tävla med rent samvete tänker jag? Alternativen kan liksom inte vara att slå ihjäl och köpa nytt, alt att inte komma framåt. Jag vill ändå tro att nån människa kan rida en häst på nån sorts nivå en längre tid utan fulmetoder.

Edit: Det är just dessa skadespiraler som jag nu haft med mina 3 senaste hästar (alltså alla i vuxen ålder) som gör att jag gett upp hoppet om att nånsin äga en häst jag kommer att kunna använda. Det är väl egentligen inte så att jag tycker ridningen i sig är tråkig, för jag tycker oftast det är kul att rida andras hästar. Men att bara slit och släpa och betala och aldrig komma nån vart, det är jag ej sugen på mer. Ska jag ändå inte komma nån vart så kan det åtminstone låta bli att kosta alla mina pengar...

Att man har en svacka nu och då är ju helt normalt, för mig åtminstone. Den verkar konstigt nog sammanfalla när det börjar bli vinter..
Har du helt tröttnat, så är väl det bästa att sälja nu medan hästen är frisk?

 

[_Taggis_]

@Ramona Säger inte emot dig i sak. Men nu har den ju inte varit skadad i 4 år, jag köpte den för snart 4 år sedan, den har vuxit långsamt och tagits varsamt. Det är en mkt rörlig häst med enorma vinklar. Men den skadade sig för snart 2,5 år sedan. En stor anledning till att jag inte tagit bort den förr är för att en av mina tränare tyckte att det var en så pass lovande häst och att hen inte ansåg att den inte skulle kunna bli helt bra. Jag gav den en chans till, men på den vägen uppstod såklart nya skador... Ja jag vet att det inte är självklart för alla men jag lyssnade och trodde väl lite för mkt.

@Pilot Den här hästen kommer jag aldrig att kunna sälja. Möjligen om flera år om den visat att den håller för prestation. Min veterinär har rätt i att denna historik riskerar att innebära hästen lidande om det är så att en ny ägare som ej känner den, inte märker av små de försämringar osv som jag gör, och bara tränar vidare. Hästen har en mkt hög arbetsmoral, det finns en alldeles för stor risk att den kommer att få gå trots smärta innan nån inser att ta bort den.
Och btw, nu är den ju halt igen. Jag ska konsultera rehaben till veckan, om det bedöms ha ett samband med befintlig historik alt. bedöms ta betydande tid att rehabba om det är nåt nytt så ja, då kommer jag ta bort den. FB kommer nog tycka att det är en ekonomisk vinst. Jag börjar alltmer landa i att det är moraliskt okej.

 

[Pilot]

@_Taggis_ Jag beklagar.
Ingen häst mår bra iheller av att vara skadad mycket.

 

[Nepenthe]

Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv känner att en är färdig med, men som en känner att det inte längre är värt att kämpa vidare för? När en redan sökt alla lösningar och på riktigt gjort allt i ens makt för att nå om inte målet, så åtminstone en utveckling som känns tillräckligt givande för att hålla igång, men alltid hela tiden överbevisas med att detta är totalt omöjligt.

Jag börjar känna att min riktning i livet inte längre är min riktning. Jag har gått in i kaklet, på många fronter möjligen men ffa när det gäller det som är min livsstil, som styrt riktningen i mitt liv och som varit min passion sedan jag var barn.
Jag har alltid varit hästtjej, jag har levt häst sedan jag var ett dagisbarn. Jag har alltid velat leva ett liv med hästar, och sedan mellanstadiet har jag alltid haft en dröm om att tävla, träna, bli duktig och utvecklas. Jag har inte en hästfamilj så jag har fått hanka mig fram med ridskola,fodervärd och sköthästar osv tills jag blev vuxen nog att styra över min egen ekonomi och tid. Jag har haft ett antal hästar i egen regi som jag tränat som fodervärd eller ägt själv. För att inte göra en onödigt lång roman så kan väl sägas att det som varit genomgående för hela mitt liv med häst så är det att Aldrig Få Lyckas. Mestadels pga skador på hästarna som gjort att jag aldrig kommit vidare, så fort det börjat lossna så har nån skada kommit som grusat träning, men även för att jag alltid stått ensam med allt slit och arbete. Periodvis har jag varit så slutkörd av allt praktiskt fixande kring hästarna att jag knappt haft ork kvar till det roliga.

Jag har planerat hela min livsbana utifrån att kunna ägna mig åt min livspassion... alltifrån vad gäller yrkesval, lön, arbetstider och tom flyttat land och rike runt för att bosätta mig där det varit mest gynnsamt för att bedriva mitt intresse. Det känns med facit i hand nästan genant att erkänna hur mkt jag styrt mitt liv utifrån en dröm och ett mål som jag aldrig nånsin varit i närheten av... och nu med ålder och ännu fler motgångar, men ffa total brist på medgång sedan ett antal år med enbart skadade och rehabiliterande hästar, så känner jag att jag är slut. Både slut som människa och hästägare men ffa är min gnista för detta levnadssätt slut. Jag har nu häst enbart på plikt och rutin, jag vet inget annat sätt att leva men det är inte det minsta roligt längre. Och det var flera år sedan det var det. Min tolerans för nya småskador och motgångar i vardagen är lika med noll, varje gång det händer nåt nytt bryter jag ihop lite mer då det känns som en evig påminnelse om att Det Aldrig Blir Min Tur att ta mig vidare.
Jag är dessutom i en ålder nu då det känns patetiskt att fortsätta lägga ner så mkt tid och pengar som jag gör, för att inte ha kommit nån vart. För första gången känner jag att jag inte ens är intresserad av att satsa längre. Jag vill inte ha häst mer ens om jag fick en färdig tävlingshäst gratis. Jag är trött på allt jävla arbete helt enkelt - all stalljour, slit och släp och dyra räkningar och att Aldrig känna att det ger nån utdelning. Hur mkt jag än anstränger mig så blir jag alltid stoppad av nån skada och får börja om på 0 eller -20.


Jag har försökt hitta andra intressen under en period då jag faktiskt inte hade häst (var utanför hästlivet i 6 år efter att ha gått in i väggen). Men ingenting har någonsin varit lika passionerat för mig, och jag började istället om med häst då jag insåg att jag bara försökte fylla ut livet med substitut för häst. Det är det enda jag kan och där jag kan vara tillräckligt självständig i vardagen, jag kan sköta det mesta själv. Jag har ett intresse för hund, men eftersom jag "slösat bort" så många år på att försöka komma vidare inom häst, så har jag inte samma kunskap inom hundträning. Jag är mkt mindre självständig där och beroende av att andra ska visa, lära och inspirera. Jag går kurser med hunden osv men jag upplever att jag är för okunnig för att sysselsätta mig lika mkt på egen hand med inriktad hundträning som jag gör i hästlivet - där jag vet hur allt liksom går till mer eller mindre. Ffa så tar hästeriet mkt tid som hindrar mig från att gräva ner mig i det faktum att jag tycker livet är värdelöst. Jag kan aldrig sysselsätta min hund i samma omfattning som den tid det tar att ha häst.


Att ha kommit till den här insikten känns som ett stort tomrum. Jag brukar alltid ta mig upp efter en stunds uppgivenhet, men jag känner på riktigt att jag är helt dränerad. Jag har i grunden en begränsad ork, har dragits med djupa depressioner osv genom hela livet, har en genomgående känsla av att allt är svart och tungt överlag men jag har alltid sett till att göra vad som krävs för att sköta jobb och djur osv. Jag orkar inte mer motgångar nu efter snart 25 års motvind. Jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. Hästarna har i långa perioder faktiskt varit det som gett mitt liv nån sorts mål och mening, och nu är tom detta slut. Jag inser att jag är besegrad nu.
Anledningen till att jag vill sluta med häst är inte för att jag har nåt annat jag ska fylla ut tiden med - jag vill sluta för att jag helt enkelt inte orkar mer, jag vet vad det kräver av en och jag vet att jag inte har det drivet längre. Så jag ger upp. Tidigare har jag haft ett driv i tanken att jag kan inte ge mig förrän jag åtminstone fått Prova Att Känna På den del av hästlivet jag siktat på i så många år, och detta är en tanke som hållit igång mig år efter år. Men jag inser nu att det går inte längre. Jag kommer aldrig vidare och jag får helt enkelt acceptera det, vilket gör mig bitter.

Så efter allt detta svammel är min fråga som återstår: Hur bär jag mig åt för att inte bli helt förbittrad av denna insikt att jag måste ge upp mina ambitioner och mål i livet, inte för att jag känner mig färdig och nöjd utan för att jag helt enkelt inte längre orkar jaga ett spöke?
Med detta faller också mkt annat för mig, tyvärr. Min passion har varit min enda anledning att ta mig igenom resten, dvs det har varit motivatorn till att orka jobba så mkt som jag gjort, välja bostadsort, välja typ av boende, bil... ja faktiskt allting jag gjort har haft en utgångspunkt i att gynna min livsstil. Om jag kände mig bottenlöst svart innan så är det faktiskt ingenting mot vad jag känner nu.

Måste du se på det som att ge upp för alltid eller kan det kännas lättare att ta en paus?
Kanske sätta upp mål att du ska rida på ridskola istället några år?

Kan vara svårt att sluta bara rakt av och jag förstår det men du kan var nära hästar och göra mycket nytta som medryttare eller som sagt, rida på ridskola.

Hoppas du kan finna det roliga igen

Jag har aldrig haft höga ambitioner men nu har jag knappt några förutom att ha roligt!
Jag har egen häst men en lite mer tålig ras då jag mest vill komma ut i skogen.
Även gjort de lite lättare för mig själv genom att ha på lösdrift. Inga jourer, ingen mockning eller packa påsar mm. Dock är jag bunden om hon skadar sig etc.

 

[_Taggis_]

@Nepenthe Jag har hästar att rida i det stall där jag står, som jag som sagt i dagsläget får tacka nej till pga tiden min egen tar. Dessa kommer jag fortsätta/börja med så länge det då känns som att det ger nåt. Jag har dock svårt att se nån långsiktig vinning i nåt som saknar ett mål, och mina mål inom häst har varit träning och tävling. Vill jag bara komma ut i skogen så har jag hund (mkt billigare och ger dessutom mer egen motion . Jag har ridit så mkt i skogen på mina ofrivilligt skogsmullehästar så jag har gjort det biten också, och jag vet att jag är inte ens nästan nöjd med det trots att jag periodvis försökt intala mig det. Jag har även gjort det som ungdom pga att min familj inte lät mig åka och träna, jag fick bara rida hemma.

Jag känner att det är ett nederag att trots allt jag lagt ner, så har jag inte kommit nån vart. Jag har lärt mig att lösa problem, eller försöka lösa problem. Det är allt. Mina största framgångar är att ha hjälp andra att lösa problem med sina hästar så att de kommit iväg på träning och tävling... men inte är jag bitter över det inte

Jag har skalat av så mkt som möjligt på den fronten. Hästen går på lösdrift osv. Det underlättar men det har inte löst allting, dock har jag det så enkelt jag kan ha det med de förutsättningar jag har.

 

[Nepenthe]

@Nepenthe Jag har hästar att rida i det stall där jag står, som jag som sagt i dagsläget får tacka nej till pga tiden min egen tar. Dessa kommer jag fortsätta/börja med så länge det då känns som att det ger nåt. Jag har dock svårt att se nån långsiktig vinning i nåt som saknar ett mål, och mina mål inom häst har varit träning och tävling. Vill jag bara komma ut i skogen så har jag hund (mkt billigare och ger dessutom mer egen motion . Jag har ridit så mkt i skogen på mina ofrivilligt skogsmullehästar så jag har gjort det biten också, och jag vet att jag är inte ens nästan nöjd med det trots att jag periodvis försökt intala mig det. Jag har även gjort det som ungdom pga att min familj inte lät mig åka och träna, jag fick bara rida hemma.

Jag känner att det är ett nederag att trots allt jag lagt ner, så har jag inte kommit nån vart. Jag har lärt mig att lösa problem, eller försöka lösa problem. Det är allt. Mina största framgångar är att ha hjälp andra att lösa problem med sina hästar så att de kommit iväg på träning och tävling... men inte är jag bitter över det inte

Jag har skalat av så mkt som möjligt på den fronten. Hästen går på lösdrift osv. Det underlättar men det har inte löst allting, dock har jag det så enkelt jag kan ha det med de förutsättningar jag har.

Ja jag tänkte om du finner en lösning med din häst så kan man ju rida fina hästar på ridskolan och då är det främst träning och tävling. Lite så har min vän löst det även om hon kanske inte har ”mer” ambitioner än att bli en bättre ryttare men det började med en gång i veckan, lektion på ridskola och nu snart två. Sen är tävlingarna på ridskolan så allt är ju relativt smidigt

Dock behöver du ju en plan först att bli av med hästen du har då det du gjort hittills inte har gått som du tänkt dig tyvärr. Och det beklagar jag.
Det ska ju ge energi också, inte bara ta.
Men hästägare låter det ju som att du inte har energin till att vara.. man behöver inte sluta vara hästtjej för det.

 

[_Taggis_]

Min häst blev bättre av sig självt efter sista skadeincidenten, men är nu ändå utdömd och kommer att åka till hästhimlen denna vecka Jag tog mig i kragen och åkte till min gamla tränare som vi tränat för förr innan hela skadekarusellen drog igång för 2,5 år sedan. Jag red en stund och vi diskuterade sedan framtidsutsikterna utifrån min hästs förutsättningar och hon hjälpte mig med beslutet. Det är så tragiskt men det känns ändå bra att min häst får avsluta innan hon är trasig igen. Vilket är den enda vägen det kommer gå med mer träning, och hennes mentalitet håller inte för promenadliv.

Det känns overkligt och jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv och min tid framöver... Jag vet att det mest är en känsla, men dock. Vad gör folk som inte har häst? Jag är ju så van att planera min tid utifrån att stallet ska göras varje dag före eller efter jobbet. Det känns som att nån drar undan mattan och även om jag har hunden och jobbet och mitt nya yrkesprojekt att rodda i så känner jag liksom ändå en stor tomhet. Inte tidsmässigt men när det kommer till att ha mål. Hästlivet har verkligen varit min stora passion. Ingenting jag nånsin gjort har varit lika viktigt som det, eller tagit lika mkt engagemang i anspråk.
Min tränare tycker givetvis att jag ska skaffa en ny häst. Men jag vet inte. Det är möjligt att jag kan bli lite sugen på det när en tänker på att kunna träna, sikta mot tävling, åka på kurs osv. Men när jag tänker på allt slit med stalljour, skador och att aldrig ha tid och ork till nåt annat än just detta slit.... så nej. Drömmen är fortfarande fin men verkligheten har ju aldrig varit i närheten av det.

 

[Lavinia]

Hej!

Det låter som du har det tufft rent generellt, inte bara på hästfronten?

Jag kan inte ge några vettiga tips, bara säga att bara för att du lagt x antal år på något betyder det inte att den tiden är bortkastad eller att du måste fortsätta tills du lyckas - och vad är egentligen att lyckas?

Jag har själv haft drömmar om tävlingar och träningar och jobba med hästar. Sen har jag testat hästjobbet och insett att min kropp inte klarar det. Så har jag testat andra yrken och pluggat åt lite olika håll, för att inse att det inte varit rätt (trots att jag var sååå säker på det!) och sen bytt bana igen.

Till slut insåg jag att det jag vill göra är att hålla på med hästar, men inte på yrkesnivå. Jag ville träna och tävla men inte jobba med dom! Så jag fixade en utbildning och la x antal år på ett jobb med tillräckligt bra betalt för att ha råd med hästarna. Sen gick jag in i väggen... 2 gånger... Fick dra ner på arbetstiden och tiden i stallet. Började må bättre igen. Då gick hästan sönder IGEN - maken till måndagsexemplar får man leta efter...

Nu står jag med en häst som fn bara får skritta och trava och jag har upplevt alla helvetets kval med om hon ska få vara kvar eller ej, om jag kan anpassa mig till hennes aktivitetsnivå eller ej. Jag drömmer fortfarande om att hoppa hinder och rida fort, men eftersom min tjej inte kan göra det så har jag anpassat mig till det. Vi tar istället dagen som den kommer, varvar lite ridning med tömkörning och mycket klickerträning. Det är ff massor av jobb, men jag har fått en relation med min häst jag inte trodde var möjlig.

Hur klarar jag mig från att bli bitter? Jag fick sluta träffa de som jag kände gjorde mig bitter och inse att relationen är viktigare än alla tävlingar. Jag fick "helt enkelt" lära mig tänka på hästarna på ett nytt sätt. Jag har lärt mig att det viktiga för mig inte är att tävla utan att gemensamt kunna utvecklas och utveckling måste inte ske inom ridning, det finns så mycket annat man kan jobba med.

Det är inget nederlag att inse att du vill göra något annat, du har inte slösat dina år - du har lärt dig massor som du kan ha användning av i andra lägen.

 

[_Taggis_]

@Lavinia Ja alltså livet Är ju tufft, så har det varit i hela mitt liv. Detta är bara en bekräftelse på att allt är som det brukar...
Jag har en liknande historia. Jag har utbildat mig inom häst och insett att jag hellre har ett välbetalt jobb som finansierar mitt intresse så att jag kan välja vad jag vill göra och inte vara tvungen pga inkomst. Det insåg jag tidigt tackolov. Jag har även gått in i väggen, är väl på väg in i den snart igen och mest är det pga min fritid inkl eviga hästsorger och inte jobbet även om min arbetssituation just nu bidrar en del.
Jag har även försökt anpassa mig efter mina hästar emellanåt och det kan funka en period men jag kan inte göra det en tredje gång och tro att det funkar. Jag Blir bitter. Denna häst dessutom accepterar inte själv den nivå hon håller för och då är det inte ett alternativ. Hon är så nöjd och glad när hon får gå rejält, och hon blir snabbt frustrerad i perioder då vi bara skogsmullar. Det är tydligt och jag känner henne nu efter 4 år.

 

[fio]

Fast nej, jag måste verkligen protestera här! Alla hästar går visst inte sönder!

Min uppväxt och år med hästar är i stort sett identisk med TS. Men där slutar nog likheterna då jag anser i slutändan att det inte är en slump om alla ens hästar blir skadade, eller om de är hållbara! Det är en helt orimlig tanke att det bara ska bero på tur eller otur!

Jag tror säkert TS har funderat både fram och baklänges över detta så det är inte det jag säger men helt klart om jag läser om TS hästliv så har det gått snett och blivit en ond cirkel av alltihop och då är det inte enkelt att komma ur det hela. Att hålla på så länge, satsa och bara nå LB och LA om man har hyfsad talang låter helt orimligt faktiskt så ja jag förstår verkligen TS bittra ton.

Jag tror det är jätteviktigt att man hamnar i rätt omgivning och att man faktiskt har förmågan att förstå när man inte är i rätt omgivning. Det är sannerligen lättare sagt än gjort. Detta är nog fasiken det svåraste av allt när det gäller ridning och vilka tränare man omger sig med. Det som Kyra brukar säga om hallonsylt är fasen det bästa jag hört... minns inte nu men typ hur ska du kunna förklara hur hallonsylt smakar om du aldrig smakat hallonsylt? Det finns alldeles för många tränare som aldrig smakat hallonsylt!




Jag kan inte tagga TS , eller jag kan inte tagga någon överhuvudtaget.

 

[dobbis]

Det korta svaret är ja.Man är bitter ett tag,men man sörjer färdigt o går vidare med något nytt,i mitt fall hundar.