Sv: Fyraåringar ska fettkontrolleras!!!!
Jane_Done skrev:
Var går gränsen för barn? Riktigt små barn kan vi kontrollera vad de äter men sen lever vi ju inte isolerade.
Barn får smaka annat på dagis, på kalas, hos morfar. De allra flesta av oss får smak på sött och fett och inte minst ser vi en himla massa reklam för mat. Vi ser också mat och snask så fort vi går ut. Barn lär sig också vad kompisarna äter. Det är socialt att äta. Hur många av oss har försökt nobba tårta på ett kalas och blivit bombarderade med argument för att vi ska ta?
Blir sen barnen ytterligare lite större kan de själva gå och handla.
Jag håller egentligen med om att föräldrarna har ett stort ansvar men det finns en anledning till att fetman brer ut sig och den finns i hela samhället. Det går inte att enbart lägga ansvaret på individen. Portioner är större, fettinnehållet är större och naturlig aktivitet försvinner. Det är ett samhällsproblem! /.../
Slutligen till hur man ska handskas med ett överviktigt barn. Jag menar att föräldern kan få kritik OAVSETT vad den gör.
Påtala det för barnet för att försöka skapa en förståelse och lära barnet vad som ska ätas eller inte kan kritiseras för att barnet skuldbeläggs.
/.../
Och de föräldrar som inte kan handskas med sina egna ätvanor? Vad ska vi göra med dom? Skjuta dom? Förklara dom olämpliga som föräldrar och sterilisera?
Amen.
Det är givetvis bekvämt att lägga skulden/ansvaret på de enskilda föräldrarna. Att barngrupperna är större på dagis, klasserna är stora i skolan och att reklamen/idealen bokstavligt talat finns i varje hems vardagsrum och det faktum att onyttig mat är billigare än nyttig bidrar till ett växande midjemått på hela befolkningen.
Eftersom jag tillbringat en hel del tid i USA så har jag med egna ögon sett hur övervikten också slår mot de lägre samhällsklasserna. Läskedrycker, chips och annat "snacks" är billigare än frukt. Hamburgare på Mc Donalds betydligt billigare än en sallad på något snobbigare ställe osv.
I Sverige är det än så länge lika dyrt att äta på Mc Donalds som på någon annan lunchrestaurang (av inte så exklusivt slag förstås) men vad gäller frukt och grönsaker så är de dyra.
Jag vill inte skylla barnens övervikt på bara matkostnader, bara föräldrarnas vanor eller bara reklamen eller det schizofrena i idealet där smalisar äter risifrutti till mellanmål. Precis som Jane skriver så är samhällsutvecklingen sådan att vi lever ett alltmer bekvämt liv och många faktorer påverkar.
BMI-mätning kanske kan hjälpa vissa föräldrar att inse allvaret om barnet har för höga värden, men jag undrar... ? Jag tror att övervikt (om de så gäller det egna barnet eller en själv) är en sådan känslig fråga att det är lätt att drabbas av förnekelse.
Sedan har vi säkert olika anlag för att bli tjocka eller smala, men som ansvarstagande vuxen så tycker jag att man skall ta hänsyn till det. En som lätt lägger på sig får vara försiktigare än den som inte gör det. Orättvist, men en realitet att förhålla sig till.
Kat nämnde något om den psykiska ohälsan också. Visst är den OCKSÅ ett galopperande samhällsproblem. En effekt av det dåliga psyket ser vi hos just överviktiga eller hos anorektiker. Det är med andra ord många gånger ett symptom på psyk. ohälsa som man nu försöker stävja.
Att ge alla barn bättre förutsättningar från start vore förstås ett lovvärt initiativ, men det verkar som om det inte finns pengar att arbeta förebyggande, bara att betala när skadan redan är skedd.
