Jo, det förstår jag. Dom här argumenten, både mina och dina, kan ju egentligen appliceras på vilken typ av relation som helst. Vi är exempelvis tre kollegor som umgås mycket, om jag skulle gå på AW med person A utan att bjuda med person B så skulle hen förmodligen känna sig exkluderad. Det är ju egentligen inget konstigt i att jag och person A vill ta en AW tillsammans, men genom de relationer som vi byggt upp i vår grupp så skulle det innbära att person B skulle känna sig exkluderad och säkert fundera på varför hen inte blev medbjuden. Jag tror att det är många väldigt mänskliga faktorer som spelar in här. Rädslor som vi människor har, att inte bli omtyckta eller att bli uteslutna.
De gånger jag har varit svartsjuk i mitt liv så har det egentligen handlat om rädsla. När jag och mitt ex hade gjort slut så hade vi fortfarande en tanke om att reparera vår relation igen, så fort vi hade fått återhämta oss från en svår tid vi haft och kommit på benen igen. Under denna period dök hans exflickvän upp i vår sociala grupp igen. Hon är vacker, rolig, lättsam och smart. Allt jag önskar att jag var just då, men inte kunde då jag var i depression. Det sved i själen när jag såg dem umgås. Inte för att jag inte ville se honom lycklig, jag ville inget hellre än att se honom lycklig. Å inte heller för att jag hyste någon form av förakt mot henne, tvärtom var hon fantastisk på alla sätt. Men jag var livrädd att deras relation skulle leda till att jag skulle förlora honom. Att han skulle välja henne i stället för mig och att jag inte skulle få ha honom i mitt liv längre. Jag tänker att det skulle kunna bli samma i en öppen relation, att rädslan för att förlora den man älskar till någon annan skulle tära på än. Särskilt om denne skulle utveckla kärleksrelationer med andra. Självklart är det egoistiskt att vilja behålla den man älskar för sig själv, men jag tänker också att det kanske är högst mänskligt?
