Funderingar kring sexuell & känslomässig exklusivitet

[Mabuse]

Som jag ser det är skillnaden mellan en relation som är unik för att den har vuxit fram så eller för att man anstränger sig för att göra den unik. Men det är väl för att jag finner monogami ansträngande.


Folks sexuella praktik lägger jag mig inte, det är hur de ser på den och formulerar den som är intressant och viktigt. Att koppla ihop kärlek med monogami är kanske moraliskt förkastligt? Tvåsamhetsnormen är väldigt destruktiv, den får ju folk att må dåligt på en triljard olika sätt.

Jag som är en ickeheterosexuell, feministisk kvinna som lever med en man har absolut funderingar över moralen i det. Det är inte alls okomplicerat för mig.

Jag är med på att det finns de som mår dåligt av tvåsamhetsnormen. Men därifrån till att man av hänsyn till andra inte borde vara monogam? Eller heterosexuell, eller vit, eller man, eller icke-handikappad, eller på något sätt med sitt liv förstärka normer som kan vara destruktiva för andra i vissa fall - för det borde ju vara den logiska slutledningen. Som vit kvinna borde jag strikt taget inte existera, för genom att jag finns förstärker jag vithetsnormen i det svenska samhället som definitivt gör skada i många fall.

Att skilja mellan vad som växer fram och vad som är skapat tycker jag är rätt problematiskt, hur kan något växa fram mellan människor helt utan deras inverkan? Så skillnaden mellan det organiskt framvuxna, där det inte finns någon agency, och det skapade, som människor byggt upp, torde vara flytande, minst sagt.

Jag lever i en monogam relation, och vi har aldrig bestämt att här ska vi vara monogama. Och i takt med alltmer sammanflätat liv och ökat gemensamt ansvar iom barn, så ser jag inte hur det skulle finnas tid för någon av oss att odla nära sexuella relationer på annat håll. Är det då skapad eller framvuxen monogami?

Vi har gift oss, och det är ju tvivelsutan en medveten, vald handling, som gör vår relation unik. Men om det var så superansträngande vet jag inte? Som de flesta andra tyckte jag mest det var roligt och glädjande att gifta mig, inte ansträngande.

Varför skulle det vara ansträngande att upprätthålla en unik relation? Mycket av det som gör den unik, t ex att dela bostad och semesterplaner, är ju inte precis en ansträngning. Knappast monogamin heller, det som verkligen vore väldigt ansträngande skulle vara att försöka få till det med någon annan. Hur ens träffa nån? Hur hitta tid att lära känna varandra och få ihop det?

 

[Petruska]

Jag förstår dig. Jag är dock av tron att exklusiviteten i sig är både mänsklig och sund i en viss grad. Jag tror att det finns vissa mänskliga behov och drifter som vi kan agera efter utan att det är skadligt, och så är det vissa mänskliga behov och drifter vi bör vara försiktiga med så de inte blir destruktiva. Jag tror inte vi kan förklara alla mänskliga beteenden med logik, då jag inte tror att vi människor är logiska varelser helt enkelt. Jag ser det inte som du gör, att vi begränsar varandra, utan att varje människa har rätten att ingå i de relationer de önskar i sitt liv. Likväl som de har rätten att inte ingå i relationer de inte önskar. Här tror jag vi är individer med olika önskemål och behov helt enkelt. Något som är destruktivt och begränsande för någon är exklusivt och tryggt för en annan, osv. Att exklusiviteten enligt din syn betyder att något inte är som det ska stämmer säkert för dig och dina relationer, men går inte att applicera på andra. Lite så tänker jag.

Jag förstår verkligen inte varför du finner det motiverat att gång på gång förklara för mig att människor är olika och väljer och vill olika och så vidare.

Dels är detta något du förklarar för mig utifrån att du resonerar tämligen normativt och jag resonerar i någon mån utifrån normtrots eller normskav, eller i alla fall ifrågasättande av vissa normer när det gäller parbildningar. (Oavsett hur jag lever själv, det är inte vad jag i första hand tycker är intressant att diskutera.)

Dels är det ju, som en förlängning av det jag säger ovan, i stort sett så att väldigt många människor både lever och pratar om sina liv på ett väldigt likartat, närmast homogent sätt. Prat om sexuell exklusivitet och trohetsnormer är ju lysande exempel på det, väldigt många säger ungefär exakt samma sak som du i de frågorna. Där provar jag andra sätt att prata (om jag provar andra sätt att leva hör som jag ser det egentligen inte hit).

Ändå förklarar du för mig att människor är olika och att alla inte tänker som jag. Tack, men jag har knappast kunnat undgå att lägga märke till det, du. Jag klarar mig utan sådan uppfostrande undervisning vidare, tror jag nog.

 

[Singoalla]

Jag förstår verkligen inte varför du finner det motiverat att gång på gång förklara för mig att människor är olika och väljer och vill olika och så vidare.

Dels är detta något du förklarar för mig utifrån att du resonerar tämligen normativt och jag resonerar i någon mån utifrån normtrots eller normskav, eller i alla fall ifrågasättande av vissa normer när det gäller parbildningar. (Oavsett hur jag lever själv, det är inte vad jag i första hand tycker är intressant att diskutera.)

Dels är det ju, som en förlängning av det jag säger ovan, i stort sett så att väldigt många människor både lever och pratar om sina liv på ett väldigt likartat, närmast homogent sätt. Prat om sexuell exklusivitet och trohetsnormer är ju lysande exempel på det, väldigt många säger ungefär exakt samma sak som du i de frågorna. Där provar jag andra sätt att prata (om jag provar andra sätt att leva hör som jag ser det egentligen inte hit).

Ändå förklarar du för mig att människor är olika och att alla inte tänker som jag. Tack, men jag har knappast kunnat undgå att lägga märke till det, du. Jag klarar mig utan sådan uppfostrande undervisning vidare, tror jag nog.

Jag uppskattar normkritik och att personer väljer att gå emot normer. Det jag skriver är ingen undervisning eller förklaring, utan helt enkelt en del av en diskussion som jag ser det. Vi skriver hur vi tänker kring olika saker. När du skriver att du ser exklusivitet som symptom på att någonting inte står rätt till så tolkade jag det som att du menade i relationer överlag. Då kontrade jag med att jag inte anser att ett synsätt, oavsett synsätt, är applicerbart på alla människors relationer just på grund av individuella skillnader. Om det inte var så du menade, utan att du menade i dina egna relationer, så är ju invändningen givetvis värdelös.

Oavsett synsätt, normativt eller icke-normativt, så anser jag att det är ignorant och förminskande att anse att sitt eget synsätt är det rätta för alla. Detta oavsett om det gäller sexualitet, religion, monogami/polygami eller vad det än gäller. Oavsett om det kommer från en normativ eller normkritisk sida.

 

[Mabuse]

Jag förstår verkligen inte varför du finner det motiverat att gång på gång förklara för mig att människor är olika och väljer och vill olika och så vidare.

Dels är detta något du förklarar för mig utifrån att du resonerar tämligen normativt och jag resonerar i någon mån utifrån normtrots eller normskav, eller i alla fall ifrågasättande av vissa normer när det gäller parbildningar. (Oavsett hur jag lever själv, det är inte vad jag i första hand tycker är intressant att diskutera.)

Dels är det ju, som en förlängning av det jag säger ovan, i stort sett så att väldigt många människor både lever och pratar om sina liv på ett väldigt likartat, närmast homogent sätt. Prat om sexuell exklusivitet och trohetsnormer är ju lysande exempel på det, väldigt många säger ungefär exakt samma sak som du i de frågorna. Där provar jag andra sätt att prata (om jag provar andra sätt att leva hör som jag ser det egentligen inte hit).

Ändå förklarar du för mig att människor är olika och att alla inte tänker som jag. Tack, men jag har knappast kunnat undgå att lägga märke till det, du. Jag klarar mig utan sådan uppfostrande undervisning vidare, tror jag nog.

Men inte verkar det rimligt att ens åsikter måste vara orörda av sociala normer för att vara legitima? Självklart är mycket av vårt tänk kring relationer, kärlek och intimitet socialt konstruerat, men jag vet inte om det i sig är så problematiskt?

Könsrollerna kan jag hålla med om är alltigenom problematiska, jag ser inte hur de är konstruktiva för någon enda människa. Monogama relationer tycker jag inte är inherent problematiska på samma sätt, utan mer på nivån att det "normala", i bokstavlig betydelse, skapar en norm för vad som är normalt, som kan bli problematisk för dem som inte följer den normen. Men det gäller ju även för hudfärg, kön, sexualitet, etc... Det kan ju inte vara så att endast normbrytande personer och handlingar får finnas?

 

[Kattennizze]

Jag uppskattar normkritik och att personer väljer att gå emot normer. Det jag skriver är ingen undervisning eller förklaring, utan helt enkelt en del av en diskussion som jag ser det. Vi skriver hur vi tänker kring olika saker. När du skriver att du ser exklusivitet som symptom på att någonting inte står rätt till så tolkade jag det som att du menade i relationer överlag. Då kontrade jag med att jag inte anser att ett synsätt, oavsett synsätt, är applicerbart på alla människors relationer just på grund av individuella skillnader. Om det inte var så du menade, utan att du menade i dina egna relationer, så är ju invändningen givetvis värdelös.

Oavsett synsätt, normativt eller icke-normativt, så anser jag att det är ignorant och förminskande att anse att sitt eget synsätt är det rätta för alla. Detta oavsett om det gäller sexualitet, religion, monogami/polygami eller vad det än gäller. Oavsett om det kommer från en normativ eller normkritisk sida.

Problemet är bara att det du skriver är ungefär som normen ser ut, inga konstigheter eller underligheter där. Du beskriver ungefär som medelsvensson lever och låter sig leva under en väldigt stark norm om exklusivitet och tvåsamhet och sagan om den enda rätta. Och de allra flesta brukar i ditt läge skriva precis sådär; men ALLA får göra som dom vill! Ungefär som att ALLA får välja att vara hemma med sina barn men just i min familj så tar jag (kvinnan) all föräldraledighet eftersom det RÅKAR passa oss bäst....ser du mönstret här? Skittrist tycker jag.

 

[Singoalla]

Problemet är bara att det du skriver är ungefär som normen ser ut, inga konstigheter eller underligheter där. Du beskriver ungefär som medelsvensson lever och låter sig leva under en väldigt stark norm om exklusivitet och tvåsamhet och sagan om den enda rätta. Och de allra flesta brukar i ditt läge skriva precis sådär; men ALLA får göra som dom vill! Ungefär som att ALLA får välja att vara hemma med sina barn men just i min familj så tar jag (kvinnan) all föräldraledighet eftersom det RÅKAR passa oss bäst....ser du mönstret här? Skittrist tycker jag.

Jag har hela tiden i den här tråden skrivit utifrån mig själv och vad jag söker i mina relationer. Hur normativt och trist det än må vara. Så jag är nyfiken på, vad anser du hade varit bättre? Att jag själv ger mig in i ett öppet förhållande som jag inte mår bra i på grund av mitt ansvar att bryta mot normen? Att jag säger att polygami är bättre än monogami för alla? Jag är väldigt nyfiken, så ge mig gärna dina bästa förslag.

 

[Singoalla]

Jag har hela tiden i den här tråden skrivit utifrån mig själv och vad jag söker i mina relationer. Hur normativt och trist det än må vara. Så jag är nyfiken på, vad anser du hade varit bättre? Att jag själv ger mig in i ett öppet förhållande som jag inte mår bra i på grund av mitt ansvar att bryta mot normen? Att jag säger att polygami är bättre än monogami för alla? Jag är väldigt nyfiken, så ge mig gärna dina bästa förslag.

Ni som gillat inlägget får också väldigt gärna ge förslag på hur jag bör göra annorlunda, såklart.

 

[Mabuse]

Problemet är bara att det du skriver är ungefär som normen ser ut, inga konstigheter eller underligheter där. Du beskriver ungefär som medelsvensson lever och låter sig leva under en väldigt stark norm om exklusivitet och tvåsamhet och sagan om den enda rätta. Och de allra flesta brukar i ditt läge skriva precis sådär; men ALLA får göra som dom vill! Ungefär som att ALLA får välja att vara hemma med sina barn men just i min familj så tar jag (kvinnan) all föräldraledighet eftersom det RÅKAR passa oss bäst....ser du mönstret här? Skittrist tycker jag.

Fast är det ett problem att en del lever i monogam tvåsamhet? Att kvinnor tar ut all föräldraledighet är ju väldigt problematiskt, eftersom det understryker könsroller som är destruktiva, och är dåligt på individnivå. Men varför är det per definition destruktivt att leva i en heterosexuell relation? Annat än att det skapar en norm om många gör det, vilket kan kännas problematiskt för dem som inte vill leva så?

 

[Singoalla]

Fast är det ett problem att en del lever i monogam tvåsamhet? Att kvinnor tar ut all föräldraledighet är ju väldigt problematiskt, eftersom det understryker könsroller som är destruktiva, och är dåligt på individnivå. Men varför är det per definition destruktivt att leva i en heterosexuell relation? Annat än att det skapar en norm om många gör det, vilket kan kännas problematiskt för dem som inte vill leva så?

Jag tänker så också. Själv är jag bisexuell, vilket såklart är jättejobbigt när jag upplever att heteronormen är väldigt stark och jag blir rädd för hur folk ska reagera när jag säger att jag är bisexuell. Jag lät mina kollegor swipa runt på Tinder åt mig på en jobbfest för några veckor sedan och hon som höll i telefonen stannade upp och sa "Men du, det är ju tjejer här också?!" och jag kände att det gick is-pil genom hela kroppen innan jag modigt, och snabbt nog, bara sa rakt ut "Ja, det är det! Jag har tjejer på Tinder också!" Hon sa "Jaha okej!" och fortsatte swipa som om det var helt naturligt. Jag blev sååå lättad men jag var lite skakis i knäna ett tag efter.

Normer ÄR jobbiga för oss som går utanför dem. Det bästa min kollega kunde göra i det här läget var precis det hon gjorde, att agera som att det var helt naturligt. Jag skiter fullständigt i hur normativ och "skittrist" (som det uttryckts här) hon är. Inte ska väl hon behöva gå och bli bisexuell/vara öppen för bisexualitet som någon form av ansvar till mig att stötta mig i mitt normbrytande beteende Inte kan väl jag gå och tycka att alla heterosexuella par (eller singlar för den delen) är skittrista och att de gör fel som stöttar den norm som är svår för mig. I detta fall, när jag är den som går utanför normen, så är det bästa man kan göra mig mig är att säga "alla är olika och det är inget konstigt med det". Därför försöker jag göra detsamma inom områden där jag själv är mer normativ. Eller ja, inom alla områden förresten.

 

[Petruska]

Men inte verkar det rimligt att ens åsikter måste vara orörda av sociala normer för att vara legitima? Självklart är mycket av vårt tänk kring relationer, kärlek och intimitet socialt konstruerat, men jag vet inte om det i sig är så problematiskt?

Nej, jag tycker inte att ens åsikter måste vara orörda av sociala normer för att vara legitima. Däremot tycker jag att sociala normer är en underlig utgångspunkt för att säga till personer som inte entydigt hyser fullt lika mot normer följsamma åsikter att alla är olika.

Jag tycker inte heller att monogami är en entydigt problematisk norm, men jag håller med dig om att könsrollerna nog inte har något gott med sig.

 

[Singoalla]

Nej, jag tycker inte att ens åsikter måste vara orörda av sociala normer för att vara legitima. Däremot tycker jag att sociala normer är en underlig utgångspunkt för att säga till personer som inte entydigt hyser fullt lika mot normer följsamma åsikter att alla är olika.

Här lägger du åsikter i min mun som jag inte har. Min utgångspunkt i mitt inlägg var, endast och enbart, en reaktion på att jag upplevde att du applicerade ditt synsätt på andras relationer som det rätta. Det är för mig en principsak som är bortom normativt eller icke-normativt synsätt. Likväl som det är fel att ha en norm som talar om hur människor bör leva, så är det fel att utfrån ett icke-normativt perspektiv säga detsamma. Två fel gör inte ett sätt, så att säga. Det var mitt budskap i inlägget.

 

[Petruska]

Här lägger du åsikter i min mun som jag inte har. Min utgångspunkt i mitt inlägg var, endast och enbart, en reaktion på att jag upplevde att du applicerade ditt synsätt på andras relationer som det rätta. Det är för mig en principsak som är bortom normativt eller icke-normativt synsätt. Likväl som det är fel att ha en norm som talar om hur människor bör leva, så är det fel att utfrån ett icke-normativt perspektiv säga detsamma. Två fel gör inte ett sätt, så att säga. Det var mitt budskap i inlägget.

Varför framhåller du då exklusivitet som mänskligt och sunt och blandar in teorier tänkta att styrka idén utifrån något slags idéer om "den mänskliga naturen"?

(Mänskligt är det förvisso, i den mån människor ägnar sig åt det, men det var ju inte så du menade. I den meningen är det ju även mänskligt att starta krig och bygga koncentrationsläger.)

 

[Singoalla]

Varför framhåller du då exklusivitet som mänskligt och sunt och blandar in teorier tänkta att styrka idén utifrån något slags idéer om "den mänskliga naturen"?

(Mänskligt är det förvisso, i den mån människor ägnar sig åt det, men det var ju inte så du menade. I den meningen är det ju även mänskligt att starta krig och bygga koncentrationsläger.)

Då är jag med på varför du anser att det jag skriver är provocerande. Jag försöker enbart att spåna i den här tråden, saker som jag har läst och som jag själv har upplevt som kan förklara monogami. Ja, utöver det uppenbara då - social konstruktion. Jag försöker alltså inte argumentera för det ena eller det andra. Det skulle vara helt poänglöst eftersom min ståndpunkt är att olika arrangemang troligtvis passar olika människor. Men eftersom det dykt upp många åsikter i tråden om varför polygami kan vara bra så gjorde jag detsamma och lyfte fram indikationer på varför monogami kan vara bra.

Nu är jag ingen psykolog, men jag tror att den mänskliga naturen (eller de mänskliga behoven om man vill kalla det så) drar åt olika håll i den här frågan eftersom vi är en mångsidig och komplex varelse. Jag tror att det är mänskligt att vilja känna sig speciell och utvald på ett sätt som exklusivitet i olika typer av relationer ger. Jag tror okså det är mänskligt att söka spänning och ombyte på ett sätt som friare relationer ger. Eftersom dessa två konflikterar med varandra, exklusivitet och frihet så tror jag att olika människor väljer olika reltioner beroende på vilka drifter och behov som är störst hos just dem. Individuellt. En del är genom social konstruktion, erfarenheter, uppväxt, personlighet, sexualdrift, miljö mm. troligtvis mer sökande efter trygghet och exklusivitet. Medan andra, på grund av samma faktorer om än mindre påverkan av social konstruktion, har större behov av spänning och frihet. Jag tror alltså att vi påverkas av mänskliga faktorer i betydligt större utsträckning än logiska, oavsett val.

Många mänskliga faktorer är oerhört destriktiva. Ja, kolla bara på hur världen ser ut. Det var därför jag skrev tidigare i tråden att jag tror att vissa mänskliga beteenden och drifter kan vara sunda för oss, eller åtminstone trevliga för individen att agera på utan att de skadar andra människor. Sex (med samtycke) är väl en sån typiskt mänsklig drift som vi kan agera på utan att det skadar andra. Medan andra mänskliga faktorer kan bli väldigt destruktiva.

 

[Trani]

Jag tror att du måste skilja på två saker här. Det är ingen i tråden som sagt att kärlek är lika med monogami på ett generellt plan, eller för alla. Jag har påstått att kärlek intensifieras av monogami för mig. Skulle jag säga någonting annat så skulle jag ju ljuga rakt ut. Jag måste ju utgå från mina känslor. Även om du och jag är aningens oense om till vilken grad de kommer från autonomi eller struktur. Jag har också bekräftat det du sagt att monogami är destruktivt för dig. Samt för många andra också. Vi människor är olika, och jag anser att det är viktigt att acceptera alla typer av relationer, oavsett om de går i linje med en norm eller inte. Vi kan inte förkasta allting som råkar ligga i linje med en norm, det skulle också bli en form av skuldbeläggande eller förnekande av människors relationer som är lika destruktivt som skuldbeläggandet av polygami är idag.

Jag anser att det i högre grad är moraliskt förkastligt att att säga att relationer bör/ska/är på ett visst sätt, oavsett vilket, än att bejaka och acceptera människors olikheter och rätt till olika val.

Jag är med på att det finns de som mår dåligt av tvåsamhetsnormen. Men därifrån till att man av hänsyn till andra inte borde vara monogam? Eller heterosexuell, eller vit, eller man, eller icke-handikappad, eller på något sätt med sitt liv förstärka normer som kan vara destruktiva för andra i vissa fall - för det borde ju vara den logiska slutledningen. Som vit kvinna borde jag strikt taget inte existera, för genom att jag finns förstärker jag vithetsnormen i det svenska samhället som definitivt gör skada i många fall.

Att skilja mellan vad som växer fram och vad som är skapat tycker jag är rätt problematiskt, hur kan något växa fram mellan människor helt utan deras inverkan? Så skillnaden mellan det organiskt framvuxna, där det inte finns någon agency, och det skapade, som människor byggt upp, torde vara flytande, minst sagt.

Jag lever i en monogam relation, och vi har aldrig bestämt att här ska vi vara monogama. Och i takt med alltmer sammanflätat liv och ökat gemensamt ansvar iom barn, så ser jag inte hur det skulle finnas tid för någon av oss att odla nära sexuella relationer på annat håll. Är det då skapad eller framvuxen monogami?

Vi har gift oss, och det är ju tvivelsutan en medveten, vald handling, som gör vår relation unik. Men om det var så superansträngande vet jag inte? Som de flesta andra tyckte jag mest det var roligt och glädjande att gifta mig, inte ansträngande.

Varför skulle det vara ansträngande att upprätthålla en unik relation? Mycket av det som gör den unik, t ex att dela bostad och semesterplaner, är ju inte precis en ansträngning. Knappast monogamin heller, det som verkligen vore väldigt ansträngande skulle vara att försöka få till det med någon annan. Hur ens träffa nån? Hur hitta tid att lära känna varandra och få ihop det?

Alltså det är strukturen och inte praktiken jag kritiserar. Det som är förkastligt med monogami är inte att folk bara ligger med en partner (praktiken) utan hur de tänker kring att de gör det. Jag ser tusen problem med att motivera monogami med Kärlek som du gör @Singoalla och jag tror att du skulle kunna leva på samma sätt som du gör men ändra sättet du förstår det på.

@Mabuse ser man över det senaste halvåret så skulle man kunna säga att jag och min sambo har ett monogamt förhållande. Det är det jag menar med skillnaden mellan praktik och inramning/förståelsen av den. Om du och din partner inte har monogami som villkor för relationen och inte kopplar ihop den med kärleken er emellan så har den väl snarare "vuxit fram" som praktik än något annat. Gällande skillnaden mellan att låta något växa fram eller inte syftar jag på den här explicita överenskommelsen om begränsningar som många gör när de ingår i partnerrelationer.

Min funderingar kring min särkönade relation gäller inte (bara) att visa upp normalitet utan också vad det gör med mig att arrangera mitt privata liv i en särkönad tvåsamhet. Både praktiskt och politiskt. Hade jag varit mindre romantiskt lagd och mer radikal så hade jag kunnat välja bort män ur mitt liv. Jag ser många fördelar med att leva lesbiskt och solidaritet är också en faktor.

 

[Singoalla]

Alltså det är strukturen och inte praktiken jag kritiserar. Det som är förkastligt med monogami är inte att folk bara ligger med en partner (praktiken) utan hur de tänker kring att de gör det. Jag ser tusen problem med att motivera monogami med Kärlek som du gör @Singoalla och jag tror att du skulle kunna leva på samma sätt som du gör men ändra sättet du förstår det på.

Jag försöker inte motivera någonting, varken monogami eller polygami. Jag försöker förstå varför vi fungerar som vi gör genom att vända och vrida på olika möjliga faktorer som kan spela in i våra val, vare sig vi väljer det ena eller det andra. När ni skriver att ni inte vill bli begränsade av er partner, att ni anser att det är fel att bestämma över någon annans sexualitet/relationer så gör ju ni detsamma. Lyfter anledningar till polygami. När jag då lyfter anledningar till monogami, blir mina tankar problematiska då på grund av att de är enhetliga med normen?

Jag kan lyfta många fördelar med polygami också såklart, men då jag upplever att det redan gjords i tråden så valde jag att lyfta monogami. Ja, för att få den nyanserade diskussion som jag var intresserad av. Du skrev själv @Trani i inlägg #66 att det var väl bara att dra de positiva perspektiven, så det var det jag gjorde.

 

[MiniLi]

Jag försöker inte motivera någonting, varken monogami eller polygami. Jag försöker förstå varför vi fungerar som vi gör genom att vända och vrida på olika möjliga faktorer som kan spela in i våra val, vare sig vi väljer det ena eller det andra. När ni skriver att ni inte vill bli begränsade av er partner, att ni anser att det är fel att bestämma över någon annans sexualitet/relationer så gör ju ni detsamma. Lyfter anledningar till polygami. När jag då lyfter anledningar till monogami, blir mina tankar problematiska då på grund av att de är enhetliga med normen?

Jag kan lyfta många fördelar med polygami också såklart, men då jag upplever att det redan gjords i tråden så valde jag att lyfta monogami. Ja, för att få den nyanserade diskussion som jag var intresserad av. Du skrev själv @Trani i inlägg #66 att det var väl bara att dra de positiva perspektiven, så det var det jag gjorde.

Jag tänker att ett problem i den här diskussionen är att du diskuterar normer och struktur utifrån dina personliga erfarenheter och preferenser. Det går liksom inte.
Man måste skilja på mina egna preferenser (som kan vara helt normativa utan att det behöver bli ett problem) och förståelsen av strukturer. Om du bara försöker förstå strukturen och normen utfrån ditt egna perspektiv så blir det helt snett. Likaså när du tolkar andras inlägg som deras preferenser, när det kanske snarare handlar om just deras förståelse för det strukturella.

Själv är jag väldigt normativ på just den här fronten, men jag ser inte hur mina personliga val och preferenser skulle vara intressanta i diskussionen eftersom den finns på ett helt annat plan.

 

[CillaW]

För mig och min käraste handlar det inte om att aktivt leta efter fler partners eller bo i kollektiv. Det handlar om frihet, att det är ok med andra kontakter av olika sort, oavsett känslor som man ändå inte kan styra. Det tar ingenting från den andra och jag berättar alltid var jag har för planer och skulle acceptera om han sa nej, om han hade ett bra skäl.
Det ändrar inte mina känslor för honom! Kärleken blir varken mindre eller av sämre kvalitet.

Det som är den absoluta grundstenen är ärlighet och öppenhet, främst mot varandra men också mot andra inblandade. Alla måste vara med på tåget för att det ska fungera.
Det kräver att man verkligen har tänkt igenom allt, djupt och länge.

Lögner, smussel och smygande kommer alltid fram förr eller senare.

Sen förstår jag inte varför nån här har skrivit nåt om "jag har inte provat på otrohet" för en öppen relation är ju motsatsen till otrohet. Då finns ju inget löfte om exklusivitet som man bryter.

 

[Singoalla]

Jag tänker att ett problem i den här diskussionen är att du diskuterar normer och struktur utifrån dina personliga erfarenheter och preferenser. Det går liksom inte.
Man måste skilja på mina egna preferenser (som kan vara helt normativa utan att det behöver bli ett problem) och förståelsen av strukturer. Om du bara försöker förstå strukturen och normen utfrån ditt egna perspektiv så blir det helt snett. Likaså när du tolkar andras inlägg som deras preferenser, när det kanske snarare handlar om just deras förståelse för det strukturella.

Själv är jag väldigt normativ på just den här fronten, men jag ser inte hur mina personliga val och preferenser skulle vara intressanta i diskussionen eftersom den finns på ett helt annat plan.

Jag förstår din invändning helt, men då ska jag försöka vara tydligare. Jag försöker inte förstå strukturen och normen utifrån mitt egna perspektiv. Jag försöker förstå varför monogami känns bra för mig, och vissa andra. Utöver det uppenbara - den sociala strukturen och därmed den sociala vinningen som kommer med det. Jag spekulerar i vad det mer finns för fördelar med monogami, utöver att det är fördelaktigt i samhället att följa en stark norm. Detta genom att gå till mig själv och vad jag läst i ämnet. Jag tycker absolut att dina personliga val och preferenser är intressanta i diskussionen, likväl som alla andras här, eftersom det är förståelse för just personers val som jag är intresserad av. Jag startade tråden för att diskutera detta på individnivå. Normen och strukturen är givetvis extremt närvarande och därmed alltid viktig att ha förståelse för, men det är inte den som jag är mest intresserad av att diskutera här.

 

[Lampan]

Jag förstår din invändning helt, men då ska jag försöka vara tydligare. Jag försöker inte förstå strukturen och normen utifrån mitt egna perspektiv. Jag försöker förstå varför monogami känns bra för mig, och vissa andra. Utöver det uppenbara - den sociala strukturen och därmed den sociala vinningen som kommer med det. Jag spekulerar i vad det mer finns för fördelar med monogami, utöver att det är fördelaktigt i samhället att följa en stark norm. Detta genom att gå till mig själv och vad jag läst i ämnet. Jag tycker absolut att dina personliga val och preferenser är intressanta i diskussionen, likväl som alla andras här, eftersom det är förståelse för just personers val som jag är intresserad av. Jag startade tråden för att diskutera detta på individnivå. Normen och strukturen är givetvis extremt närvarande och därmed alltid viktig att ha förståelse för, men det är inte den som jag är mest intresserad av att diskutera här.

Önskar du att du kunde ha en poly relation?

 

[MiniLi]

Jag förstår din invändning helt, men då ska jag försöka vara tydligare. Jag försöker inte förstå strukturen och normen utifrån mitt egna perspektiv. Jag försöker förstå varför monogami känns bra för mig, och vissa andra. Utöver det uppenbara - den sociala strukturen och därmed den sociala vinningen som kommer med det. Jag spekulerar i vad det mer finns för fördelar med monogami, utöver att det är fördelaktigt i samhället att följa en stark norm. Detta genom att gå till mig själv och vad jag läst i ämnet. Jag tycker absolut att dina personliga val och preferenser är intressanta i diskussionen, likväl som alla andras här, eftersom det är förståelse för just personers val som jag är intresserad av. Jag startade tråden för att diskutera detta på individnivå. Normen och strukturen är givetvis extremt närvarande och därmed alltid viktig att ha förståelse för, men det är inte den som jag är mest intresserad av att diskutera här.

Men det är ju en strukturell fråga! Då blir det genast ointressant med individens preferenser eftersom vi omöjligt kan veta hur de skulle sett ut utan strukturen.