Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

[Speciella_tina]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Fast egentligen har inte Mabuse bett om råd, utan bara velat höra andras erfarenheter. Och det är väl egentligen bra att folk vill ge välmenande råd, det tyder ju på medkänsla och en önskan om att hjälpa. Men jag kan också förstå Mabuses frustration när folk som inte varit i hennes situation och inte är rädda på det sättet hon är ger välmenande råd och sedan tar illa upp när hon argumenterar emot dem.

 

[Niyama]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Fast förtroendet kan man inte trolla fram, och det måste komma inifrån dig själv. Du har fått många råd men återkommer ständigt till att det var personalens misslyckanden som förstörde för dig, och att det inte går att försäkra sig om att det inte händer igen. Och givetvis går det inte att få några garantier för det- så fungerar ju världen. Den som krockat kan inte få garantier för att det inte händer nästa gång man sätter sig i bilen. Kanske en långsökt jämförelse men så är det ju. Ingen kan ge dig en garanti för att personalen kommer göra allt rätt. Du hade en sjujäkla otur sist vad det verkar, men rent statistiskt går ju faktiskt de flesta förlossningar bra.

Jag skulle tro att besöka förlossningen och salarna, prata lite med några som jobbar där (nej det finns ingen garanti för att du kommer träffa just dem, och du kanske kommer möta flera skift- men så är det ju, bara att acceptera), gå till någon och bearbeta rädslan för vad som komma skall.

För den garanti du vill ha kan ingen ge dig, och vill du föda barnet så måste du ju hitta ett sätt att acceptera det hela ändå. Så hårt är det ju faktiskt.

Här var ett inlägg som bättre beskriver vad även jag vill få fram

 

[Kattennizze]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Som jag skrev är det ett diskussionsforum, och mitt råd är att fundera ett varv till ang. att föda på samma ställe.

Jag har inga planer på att inte acceptera det? Men startar man en tråd på ett diskussionsforum så får man räkna med att få alla möjliga svar och råd. Mabuse har ju fått alla möjliga svar, men hon hittar fel på alla. Nu menar jag inte att hon måste använda sig av de råd hon får, men attityden är ganska trist.

Men Mabuse har ju gett en god förklaring till varför hon vill föda på samma ställe, och den förklaringen stödjs ju också av forskningen, om man vill bli av med en irrationell rädsla ska man inte undvika problemet, då blir bara rädslan större. Jag själv är hysteriskt flyggrädd, och eftersom jag undvikit flygplan i massor av år har endast rädslan ökat och eskalerat till oanade proportioner och nu är det i princip omöjligt för mig att flyga utan att jag har fått hjälp med att bearbeta mitt trauma med flygning, vilket ställer till det i mitt jobb. Det vill alltså inte Mabuse vara med om - om jag förstått henne rätt. Det är ett klokt, sunt och rationellt tänkande av Mabuse och en chans för henne att bli av med/minska sitt trauma.

 

[Miks]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Miks: hade du sekundär eller primär förlossningsrädsla? Intressant att läsa din berättelse, även om jag tror att våra utgångssituationer var väldigt olika. Jag har inget behov av att planera förlossningen, jag har behov av att kunna lita på personalen. Jag vill inte själv behöva ta det medicinska ansvaret för förlossningen, jag vill kunna fokusera på att föda barn, och räkna med att personalen gör vad som blir bäst. Och det känner jag inte att jag kan idag, jag har inte det förtroendet.

Vad innebär primär kontra sekundär?

Självklart är utgångssituationerna olika, vi är ju olika individer. Det som är lika är av vi båda är/var rädda. Vad vi är rädda för är egentligen ganska ointressant i sammanhanget. Det går ju aldrig att mäta vem som har en mest befogad rädsla, vem som har tyngst last i bagaget, vem som löper mest risk att råka illa ut.

Du har ju nu satt ord på vad du vill! Super!

"Jag vill inte själv behöva ta det medicinska ansvaret för förlossningen, jag vill kunna fokusera på att föda barn, och räkna med att personalen gör vad som blir bäst." - det är en superbra mening att ta med till första samtalet! Därifrån kan ni sedan börja bena ut vad som skulle kunna leda till att du skulle känna att du kan slappna av och just fokusera på att föda barn.

Något jag tyckte var jobbigt var att samtalen kom ganska sent i graviditeten. Jag sa att jag behövde hjälp redan första samtalet. Sen togs det upp igen gången efter vi varit på RUL. Sen tog det kanske någon vecka innan de ringde upp från BB Stockholm. Tror jag fick komma dit första gången i vecka 29-30. Det tyckte jag var för sent. Jag hade hunnit gått och oroa mig väldigt länge. Hunnit bryta ihop ett antal gånger och tappat tilltron till mig själv.

Mvh Miks

 

[Miks]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

mitt råd om det är lönt att försöka ge ett är nog mental träning.. För att hantera känslan av maktlöshet inför andra. Att träna på att våga lägga sin hälsa och mentala välmående i vårdens händer och våga gå all in med barnafödandet och våga tro på att det går bra. och händer det något så kan du mentalt förbereda dig inuti, på en plan b.
Du kan måla upp olika scenarion och träna på att genomleva dem i huvudet och i kroppen, för gör man det är det stor chans att skräcken släpper!

Mental träning är ett superbra tips. Däremot att göra det själv på någon typ av hobbynivå är rent utav korkat. Måla upp scenarion är ju ett superbra sätt att elda på rädslan. Själva lösningsdelen var det jag saknade själv. Jag var så låst i min skräck att det inte fanns rationella sätt att tänka på. Det var där både Aurora samtalen och profylaxutbildningen var ett hjälp att faktiskt börja använda den tänkande delen av hjärna och inte bara fly och slåss-delen.

Mvh Miks

 

[cirkus]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

..och det är ju osannolikt att rädslan försvinner bara för att man åker till en annan klinik.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Men Mabuse har ju gett en god förklaring till varför hon vill föda på samma ställe, och den förklaringen stödjs ju också av forskningen, om man vill bli av med en irrationell rädsla ska man inte undvika problemet, då blir bara rädslan större. Jag själv är hysteriskt flyggrädd, och eftersom jag undvikit flygplan i massor av år har endast rädslan ökat och eskalerat till oanade proportioner och nu är det i princip omöjligt för mig att flyga utan att jag har fått hjälp med att bearbeta mitt trauma med flygning, vilket ställer till det i mitt jobb. Det vill alltså inte Mabuse vara med om - om jag förstått henne rätt. Det är ett klokt, sunt och rationellt tänkande av Mabuse och en chans för henne att bli av med/minska sitt trauma.

Ja, precis så. Undviker man sånt man är rädd för är risken stor att rädslan blir värre. En jätteviktig del av traumabearbetningen efter förlossningen var att medvetet göra sånt man är rädd för, så att rädslan släpper. Både psykiatriker och kurator var helt överens om att undvikande beteende är väldigt destruktivt.

I det här fallet vet jag ju att min förlossning inte är normalförloppet på den kliniken, jag vet att de kan bättre. Det sa de ju själva efteråt: så som du hade det ska det inte gå till hos oss, och kommer du tillbaka ska vi göra vårt bästa för att det ska bli bättre, vi vill ha nöjda kunder.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Vad innebär primär kontra sekundär?

Primär är när man är rädd för sin första förlossning, sekundär är när man blivit rädd efter en förlossning som gått snett.

Du har ju nu satt ord på vad du vill! Super!

"Jag vill inte själv behöva ta det medicinska ansvaret för förlossningen, jag vill kunna fokusera på att föda barn, och räkna med att personalen gör vad som blir bäst." - det är en superbra mening att ta med till första samtalet! Därifrån kan ni sedan börja bena ut vad som skulle kunna leda till att du skulle känna att du kan slappna av och just fokusera på att föda barn.

Det har jag vetat sen förra förlossningen i princip, det står också i remissen till aurora-enheten. Mitt problem är inte att jag inte vet vad jag är rädd för, mitt problem är att jag inte på egen hand kan bemästra rädslan. Det är också en av de största skillnadern mellan behandlingen av primär och sekundär förlossningsrädsla. Vid primär förlossningsrädsla är det ofta svårt att sätta ord på vad man är rädd för, behandlingen handlar mycket om att bena ut exakt vad man är rädd för, och prata igenom vad som kan hända och hur man kan göra då. Ungefär som du beskriver. Vid sekundär förlossningsrädsla handlar det oftast om att man är rädd för väldigt specifika saker som gick fel förra gången, då handlar det mer om att bygga upp ett förtroende, och i viss mån bearbeta tidigare traumatiska upplevelser. Den mentala träningen handlar då också mer om att hålla fast vid tanken på att nu är nu, dvs, även om något sker som påminner om den gamla förlossningen, så är det inte samma förlossning en gång till. Har man ett trauma har man ofta fått ett specifikt gäng "triggers", saker som triggar minnet och tar en tillbaka till den traumatiska upplevelsen, så att det känns som att man är tillbaka där, som att det händer igen. Och då blir man förståss mycket rädd. Ofta är det helt oskyldiga saker, en trigger för mig var t ex att ligga i en sjukhussäng som rullas iväg - det triggade minnet eftersom jag rullades iväg till kejsarsnittet på det sättet, och kändes skitäckligt. Inte för att situationen i sig är farlig eller skrämmande, utan för att den triggar minnet av det som hänt. Man är alltså inte rädd för det okända, man är rädd för minnet av det gamla, och rädd för att behöva uppleva det igen. Har man primär förlossningsrädsla är det ofta just det okända man är rädd för, och då hjälper det att sätta ord på det okända, göra det mindre okänt och mer bekant.

Något jag tyckte var jobbigt var att samtalen kom ganska sent i graviditeten. Jag sa att jag behövde hjälp redan första samtalet. Sen togs det upp igen gången efter vi varit på RUL. Sen tog det kanske någon vecka innan de ringde upp från BB Stockholm. Tror jag fick komma dit första gången i vecka 29-30. Det tyckte jag var för sent. Jag hade hunnit gått och oroa mig väldigt länge. Hunnit bryta ihop ett antal gånger och tappat tilltron till mig själv.

Jag ska på första samtalet v 24 eller nåt, förhoppningsvis ger det tillräckligt med tid för att hinna med kurator också. Får jag inte kuratorhjälp av dem kommer jag gå privat istället.

 

[Petruska]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag vet egentligen ingenting om (riktiga) trauman, men jag tycker att du blir delvis lite konstigt tolkad i tråden.

Jag tycker att du verkar ha en påfallande stark vilja att utmana din rädsla med (kommer ihåg att jag har skrivit det till dig någon gång förut, när det gällde reaktioner i samband med hoppning).Det är väl det som är mod. Personer som aldrig blir rädda behöver ju inte heller vara modiga, för dem är det väl mer att tuta och köra.

Funkar din sorts rädsla lika "enkelt" som en del specifika fobier verkar funka, tror du? Jag menar, när fobier låter sig botas med relativt enkel KBT (tillvänjingsterapi, typ). Nu kan man ju inte successivt öva på att föda barn lite i taget, men åka sjukhussäng kan man ju öva på. Eller på att vara i förlossningsrum.

Jag tänker att just sjukhusrelaterad rädsla blir väldigt ohanterligt att leva med, vilket du väl är inne på. Det gäller ju inte bara förlossningar, utan även sjukdom, inte minst när vi blir gamla. Eftersom man i princip alltid är svag och sårbar när man rullas iväg i sjukhussängar, är det ju väldigt bra om den situationen inte också triggar traumaminnen, eller vad det kan kallas.

Jag antar att sjukhuset där du födde så sett är ett normalt sjukhus, det är inte känt för att skriva ut traumatiserade patienter i parti och minut? För i så fall kan jag inte heller se varför du skulle ha större förtroende för en annan klinik, egentligen? Jag vet att du inte vill byta sjukhus, och jag fattar varför och det hänger ihop med det där med att du är så modig, i mitt tänkesätt.

Vad jag menar är att du väl egentligen inte heller har någon anledning att ha förtroende för ett annat sjukhus? Varför skulle det andra sjukhusets personal aldrig fallera, menar jag? De har ju alla ungefär samma arbetsvillkor och kompetens.

Med tanke på de ändå rätt omfattande hänsyn som ofta tas till just kvinnor som ska föda (att man tex till och med låter dem genomgå medicinskt helt omotiverade kejsarsnitt för att de är rädda för det mycket riskfriare alternativet), så tänker jag mig ändå att de faktiskt kommer att vara extra noggranna med dig. Precis som en del andra i tråden har erfarenhet av att de har varit i känsliga fall. Och där tänker jag mig rentav att samma klinik ändå faktiskt ärligt vill återupprätta sig inför dig, och därför förvirrande nog kan vara den mest pålitliga kliniken för dig, samtidigt som så klart motsatsen är närvarande för dig. Det är ändå väldigt vanligt att folk vill göra väl ifrån sig på jobbet, menar jag.

Eftersom du dessutom så pass väl vet vad du vill ha, och de dessutom ursäktade sig med att ha misslyckats med just det förra gången, menar jag. Om de kan visa att de har en plan för att ta särskild hänsyn till just din specifika situation, och de kan visa på ett rimligt trovärdigt vis hur de tillser att den planen följs - skulle det räcka för dig då, tror du?

Jag har också fattat det som att din graviditet så här långt har varit lindrigare än den förra? Eller har du fått tillbaka den där gräsliga klådan?

 

[eyz]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag har inte någon av gångerna fått mitt "val". Jag har hamnat lite överallt. Två av två möjliga gånger alltså.

Det är ju en risk, jag var själv orolig för att bli nekad plats även om jag inte på nåt sätt kände mer för ett ställe än ett annat. Men det är inget roligt tillfälle att få ändra planerna misstänker jag.

Jag känner ingen som blivit nekad plats på valt sjukhus så jag har ingen aning om hur vanligt det är (vi bodde söder som stan, kanske är värre norrut?).

 

[Miks]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Primär är när man är rädd för sin första förlossning, sekundär är när man blivit rädd efter en förlossning som gått snett.

Jag ska på första samtalet v 24 eller nåt, förhoppningsvis ger det tillräckligt med tid för att hinna med kurator också. Får jag inte kuratorhjälp av dem kommer jag gå privat istället.

Nu saxade jag lite i din text, det blev så väldigt långt annars

Med de måtten på primär och sekundär rädsla hamnar jag i kategorin primär eftersom det var mitt första barn. Pratar vi däremot triggers och trauma hamnar jag även i den sekundära gruppen tyvärr.

Min primära rädsla grundade sig dels i ett kontrollbehov och en ofantlig rädsla för ( jag vet att det låter skrattretande ) SLEM! Ok jag vet, inte så allvarligt men i stridens orationella hetta var det en helt befogad rädsla enligt mig.

Min sekundära rädsla sträcker sig långt bakåt i tiden och grundar sig i en operation som efter mycket om och men ledde till ett sexuellt övergrepp. Hade jag inte varit så ung (och ovetandes, och framförallt berättat för någon direkt) så hade det blivit en anmälan. Resultatet blev 7 år av ständig värk, svårt att tro på mig själv, många och långa behandlingar, och slutligen medverkan i en studie och en väldigt dyr behandling på försöksstadiet.

Jag har haft bra hjälp av vanlig psykolg men vid just förlossningsrädslan tyckte jag Aurora samtalen hjälpte mer.Sstå på dig lite så tror jag de kommer ordna kurator också åt dig.

Mvh Miks

 

[Freyja_bus]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag har egentligen inget att komma med, vill bara säga att jag tycker att du är modig och stark som utmanar din rädsla på alla sätt, och jag önskar dig verkligen en fin andra förlossning!

//julia

 

[Embe]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Vid sekundär förlossningsrädsla handlar det oftast om att man är rädd för väldigt specifika saker som gick fel förra gången, då handlar det mer om att bygga upp ett förtroende, och i viss mån bearbeta tidigare traumatiska upplevelser. Den mentala träningen handlar då också mer om att hålla fast vid tanken på att nu är nu, dvs, även om något sker som påminner om den gamla förlossningen, så är det inte samma förlossning en gång till. Har man ett trauma har man ofta fått ett specifikt gäng "triggers", saker som triggar minnet och tar en tillbaka till den traumatiska upplevelsen, så att det känns som att man är tillbaka där, som att det händer igen.

Jag födde mitt andra barn för snart 3 månader sedan, och hade sekundär förlossningsrädsla efter en traumatisk och tuff första förlossning.

Jag gick in i den andra graviditeten med den klara inställningen att föda vaginalt igen (och så blev det också), men höll dörren lite öppen för kejsarsnitt om jag inte kunde bygga upp en tillräckligt stor egen tilltro till att chansen för att första förlossningen skulle upprepas, och att de komplikationer jag ådrog mig efter den skulle kunna återkomma/förvärras, var förhållandevis liten.

Vi var oerhört hjälpta av samtalen med vår Aurora-barnmorska, både min man och jag, och den förlossningsplan de ledde till. Utan henne hade denna förlossning definitivt inte blivit den starka 4:a av 5 (där 5 är bäst) som jag betygsatte den till i efterhand, det är jag helt övertygad om. Hon lyckades inviga trygghet i oss båda genom sitt sätt att bemöta oss, och våra tidigare erfarenheter, på ett rakt ärligt och rationellt sätt. För hur mycket statistik som än läggs fram på att andra gången "brukar" bli annorlunda än den första och ingen förlossning är den andra lik så skiter intellektet i det. I alla fall kunde inte JAG förmå mig att känna mig trygg i det, utan behövde annat att luta mig mot.

Jag upplevde sedan att personalen verkligen fokuserade på allt vi kommit överrens om under förlossningen, och när rädslan slog till med full kraft, vilket Aurora-BM:en också förberett mig på att den med största säkerhet skulle göra för några av mina triggers var så starkt kopplade till just en förlossning, så bokstavligen hängde 2 barnmorskor omedelbart över mig och såg till att jag stannade kvar i nuet. Oerhört skönt då stor del av min förlossningsrädsla handlade om hur kroppen skulle reagera av smärtminnena när de väl kom tillbaka, förutom trygghetsaspekten.

Det är faktiskt inte utan att jag, som inte är en särskilt lättrörd person, blir rörd när jag tänker på det jobb de gjorde på Aurora/förlossningen för att se till att denna gång blev så bra! Detta dessutom "trots" att jag inte födde på samma ställe första gången. Självklart skall inte det spela någon roll, men det känns ändå bra att det de facto inte heller gjorde det.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Tack för svar, otroligt skönt att höra att det åtminstone i ditt fall fanns både kompetens och beredskap att se till att den andra förlossningen blev bättre. Ffa att personalen verkar ha vetat nåt om hur traumaminnen fungerar, och inte kommer med klämkäcka och missriktade tillrop om att man måste lära sig att vara maktlös, acceptera situationen och släppa kontrollen. För det handlar öht inte alls om det, precis som du beskriver handlar det om att fatta vad som händer när man råkar ut för en trigger, och att se till att traumat inte upprepas (och därigenom förvärras).

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Funkar din sorts rädsla lika "enkelt" som en del specifika fobier verkar funka, tror du? Jag menar, när fobier låter sig botas med relativt enkel KBT (tillvänjingsterapi, typ). Nu kan man ju inte successivt öva på att föda barn lite i taget, men åka sjukhussäng kan man ju öva på. Eller på att vara i förlossningsrum.

Ja, de funkar likadant. Tyvärr kan man ju inte öva på större delen av förlossningen, så för min del kommer förlossningen bli både förlossning och stenhård KBT-terapi. Och det kan ju slå åt båda hållen - antingen blir man av med rädslan, eller, om personalen inte har kunskap och förstånd att hantera situationen, så förvärrar man rädslan. I normal KBT-terapi brukar man ju såvitt jag vet inte använda chockterapi, utan öka exponeringen för det farliga lite i taget, men nu går det ju tyvärr inte riktigt att göra så.

Jag antar att sjukhuset där du födde så sett är ett normalt sjukhus, det är inte känt för att skriva ut traumatiserade patienter i parti och minut? För i så fall kan jag inte heller se varför du skulle ha större förtroende för en annan klinik, egentligen? (...) Och där tänker jag mig rentav att samma klinik ändå faktiskt ärligt vill återupprätta sig inför dig, och därför förvirrande nog kan vara den mest pålitliga kliniken för dig, samtidigt som så klart motsatsen är närvarande för dig.

Ja, precis, jag har gjort bedömningen att min rädsla för den aktuella förlossningskliniken är irrationell (det är ett stort, välrenommerat sjukhus, och de av mina vänner som har fött barn där har haft normala förlossningar utan trauman), och därför inte något som rimligen bör avgöra valet av förlossningsklinik. Och jag hoppas på att de har extra intresse av att se till att det blir rätt denna gång, eftersom det var de som klåpade förra gången.

Jag har också fattat det som att din graviditet så här långt har varit lindrigare än den förra? Eller har du fått tillbaka den där gräsliga klådan?

Ja, den är lindrigare, men klådan har jag fått tillbaka. Denna gång går jag dock hos specialistmödravård, och har sett till att få behandling i ett väldigt mycket tidigare skede. Förhoppningsvis kan man på så sätt mota olle i grind, så att det inte behöver bli lika illa som förra gången. Förra gången blev det dock riktigt illa först de sista 10 veckorna, så även om det hittills verkar bättre, så beror det fortfarande mycket på hur det utvecklas. Men det ger ju också en ökad osäkerhet till förlossningen, det kan ju bli lika illa med klådan som förra gången om jag har otur.

 

[Inredningstok]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag har varit på ett "möte" än så länge och jag kommer få gå varannan vecka. Hur länge vet ja inte men ja misstänker vi kommer ha kontakt fram till förlossningen. Jag va på första mötet i v18. (första graviditeten)..


Den barnmorskan jag fick träffa och sitta och prata med kan ja säga var som en kurator. Hon va toppen. Henne träffar jag på sjukhuset där jag också kommer föda som det ser ut. Har även möte med kurator en gång i månaden men då hos barnmorskan där ja bor.

Amanda som aurora heter här var mkt bättre än kuratorn.. Hon tryckte på knappar som gjorde att man verkligen visade sin rädsla och sin sårbarhet inför det som komma skall..

Nu har jag ju aldrig varit med om en förlossning som du varit och har väl ingen "förlossningsrädsla" heller.. Eller jag har inte kommit dit.. Jag är just nu oroad av allt som faktiskt kan gå snett på vägen, just nu är det att jag inte kände att ja fick se så mkt på ultraljudet för att den låg konstigt.. Barnet rörde sig, barnmorskan sa att allt hon kunde se såg bra ut.. men då är det just, det hon kunde se ja?? Va det något hon missade? Jag såg inga benrörelse bara armarna som rörde sig, då väcks dumma tankar som att barnet kanske är förlamat? Ja du ser...

ang förlossning känner ja bara.. näää. ja vill inte föda vaginalt. Men nä jag vill inte göra kejsarsnitt. jag är inte rädd för smärta, jag är rädd för att allt ska gå fel. och ingen kan ju garantera att allt går bra...

Lite svammel blev det nu men det ja tror du ska tänka på är att känns det inte rätt med den barnmorskan på aurora mottagningen du blivit tilldelad... be om en annan. det måste klicka annars tror ja inte det gör någon skillnad.. Och våga verkligen öppna dig och berätta ALLT hur dumt det än kan låta..

Jag hoppas du får all hjälp du behöver!

 

[Blueberry]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

(Och lite OT)

Herregud.
Jag har gråtit mig genom den här tråden, den skakar liv i min hjärna och mina tankar på ett sätt som känns helt sjukt. Jag är inte gravid, med jag känner någonstans att det "börjar bli dags", åtminstone inom de närmaste åren.

Men varje gång jag får för mig att leka med tanken så sköljer skräcken och ångesten över mig som en hink med kallt vatten. Jag har varit och är (redan nu, flera år i förväg) väldigt (irrationellt) rädd för förlossningen. Jag kan inte sätta ord på vad det är som skrämmer mig och ger mig panik, men än så länge är rädslan för att föda barn större än viljan och lusten att bli gravid. Och det här med "oroa dig inte, att föda barn är det mest naturliga i världen" känns helt främmande för mig.

Att läsa den här tråden blev lite som någon slags terapi för mig (uppenbarligen, eftersom jag reagerar som jag gör).

Jag visste inte att det fanns hjälp på det här sättet och ska undersöka om det finns något liknande här.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Det finns överallt där det finns förlossningskliniker, såvitt jag vet. Man säger till barnmorskan när man skriver in sig på MVC, och så skickar hon en remiss till lämplig instans när det börjar bli dags. Det finns också en del böcker i ämnet som många tycker är till hjälp, det beror lite på vad problemet är och vad som funkar bäst för en som person.