Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, de SKA alltid läsa. Men när det kommer in en Aurora-patient så har de inte riktigt samma arbetssätt, de prioriteras inte högre eller så men det tas ändå extra hänsyn. Annars begår de tjänstefel.
Be om att få träffa flera av barnmorskorna, så får du förhoppningsvis nåt bekant ansikte när det väl är dags.

Vad var det som gjorde att du kände att du kunde tro på dem, när de sa att de skulle läsa? Med tanke på att de alltid säger att de ska göra det, men sen antingen inte gör det, eller också inte förstår vad de läser (dvs, vad det som står där innebär för vad som är en lämplig åtgärd för dem att ta till). Fick du intrycket när du kom till förlossningen att det verkligen var någon som hade läst journalerna, och att det påverkade deras agerande på något sätt?

Jag har visserligen inte haft den klådan du haft, men jag har gjort två snitt - ett (akut) vaket och ett (planerat) sovande. Klart det är bättre att kunna föda vaginalt, men tycker ändå inte du ska vara så rädd för att snittas.

Varför inte det? Som sagt, det var det vidrigaste jag varit med om, varför skulle jag inte vara rädd för det? Man vore ju dum i huvudet om man inte var rädd för något som gett en smärtor i ett år, vidriga mardrömmar och psykiska skador. Har man någon som helst självbevarelsedrift är man självklart rädd, och vill inte hamna där igen. Skulle inte du vara rädd för något som fått så katastrofala konsekvenser?

 

[Mikan]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

svarar från telefonen och det blir ett kort svar. Med nr 2 hade jag en jobbig förlossning, graviditeten var fylld av diverse orosmoment med. Bla trafikolycka och akut sjuk sambo. Nlr jag blev gravid medc nr 3 blev jag jätterädd för förlossningen och smärtan. Min bm skickade remiss till aurora och jag var där flera gånger. Första gången bröt jag ihop när jag såg dörren till fl. Jag fick remiss till narkosläkare bla.
Redan när jag ringde in berättade jag att jag gått på samtal, bm som tog emot oss var underbar och även bm som tog över senare. De hade verkligen läst min journal och tog mig på allvar.
Jag är väldig glad att jag gick på dessa samtal innan fl, det sa bm med, att det är bättre att komma in på förlossningen några gånger innan det är dags att föda istället för att bearbeta alla känsllor på dagen D. Visst var jag orolig och rädd ändå men på ett hanerbart sätt.
Jag hade underbar personal som lyssnade på mig och som läst på om min förra förlossningen och vad jag var rädd för. Jag ville också föda vaginalt, och denna förlossning blev den absolut bästa!

 

[Snyggve]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Vad var det som gjorde att du kände att du kunde tro på dem, när de sa att de skulle läsa? Med tanke på att de alltid säger att de ska göra det, men sen antingen inte gör det, eller också inte förstår vad de läser (dvs, vad det som står där innebär för vad som är en lämplig åtgärd för dem att ta till). Fick du intrycket när du kom till förlossningen att det verkligen var någon som hade läst journalerna, och att det påverkade deras agerande på något sätt?

Att redan i telefon på väg in berätta att man gått på Aurora-samtal, fråga när man skrivs in om de läst - annars kräva att de ska göra det. Släng ut alla som inte verkar lyssna eller förstå.

Varför inte det? Som sagt, det var det vidrigaste jag varit med om, varför skulle jag inte vara rädd för det? Man vore ju dum i huvudet om man inte var rädd för något som gett en smärtor i ett år, vidriga mardrömmar och psykiska skador. Har man någon som helst självbevarelsedrift är man självklart rädd, och vill inte hamna där igen. Skulle inte du vara rädd för något som fått så katastrofala konsekvenser?

Jag hade själv väldigt starka skäl för att vilja föda vaginalt och jag hade också stora problem med smärta efter första snittet. Men jag upplevde det som att andra gången var man mer säker på sig själv och vågade säga ifrån på ett helt annat sätt. Att ett snitt går fel och ger sådana komplikationer är inte normalt, därför ska man inte räkna med att det blir så även andra gången. Den här gången kommer de ju veta hur du reagerade på medicinerna förra gången och förhoppningsvis göra på annat vis nu.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag hade själv väldigt starka skäl för att vilja föda vaginalt och jag hade också stora problem med smärta efter första snittet. Men jag upplevde det som att andra gången var man mer säker på sig själv och vågade säga ifrån på ett helt annat sätt. Att ett snitt går fel och ger sådana komplikationer är inte normalt, därför ska man inte räkna med att det blir så även andra gången. Den här gången kommer de ju veta hur du reagerade på medicinerna förra gången och förhoppningsvis göra på annat vis nu.

Men alltså, jag sa ju ifrån denna gång också, jag sa nej, jag försökte värja mig med händerna, men då höll de fast mig och tryckte ner narkosmasken över mitt ansikte. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade kunnat göra mer, som ensam, trött patient som ligger ner kan man inte inte göra så mycket mot två friska personer som står upp, framförallt inte eftersom man tuppar av rätt fort när man väl börjat sövas. Ligger man med magen uppskuren är det ju också rätt olämpligt att värja sig alltför våldsamt eller försöka gå därifrån, det tror jag kan bli farligt. Och masken var ju nödvändig i det läget, annars hade jag och bebisen kunnat få syrebrist. Så de gjorde ju på sätt och vis rätt, även om det blev fel.

Jag var jättesäker på mig själv, men det hjälper ju inte vad man säger eller gör om a) rummet är tomt och ingen är där eller b) man blir fysiskt övermannad. Dessutom, om man tillräckligt länge utsätter en människa för smärta och maktlöshet, så blir man till slut apatisk. Det var vad som hände mig, när det väl kom till snittet brydde jag mig inte om nånting längre, inte ens barnet. Jag ville inte ens titta på det efteråt, jag brydde mig inte längre.

Självklart är det inte normalt att snitt går fel, men det händer. Medicinskt sett var snittet fantastiskt, barnet kom ut och mådde prima, och såret läkte mycket fint och lämnade ett knappt synligt ärr. Det var "bara" nerverna och psyket som tog skada.

 

[Snyggve]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Man får väl hoppas att de gjorde det enda rätta i det läget, hur vidrig situationen än var.

Svårt att veta vad du vill höra egentligen, vad man än skriver så vänder du det till nåt negativt.

 

[eyz]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Kommer du att föda på samma sjukhus?

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, de gjorde det enda rätta givet situationen, men det var en situation de själva framkallat. Och de hade gjort en hel del missar på vägen, exempelvis att informera om vad som skulle hända under snittet, att jag skulle känna att de skar, och vad de skulle göra ifall bedövningen inte tog som den skulle. Hade narkosläkaren inte missat allt det, så hade det inte alls behövt bli så illa.

Vad jag ville höra var det jag skrev i trådstarten, nämligen andras erfarenheter av aurorasamtal. Att säga att var inte rädd för snitt är ju ärligt talat bara korkat, självklart är jag rädd för snitt, det skulle vem som helst bli som hade någon form av självbevarelsedrift och haft mina erfarenheter av snittsituationen. Rädsla funkar inte som så att man helt enkelt säger åt folk "Var inte rädd", och så försvinner rädslan. Det är ju pga rädslan som jag vill ha professionell hjälp, det skulle jag ju inte behöva om det mest handlade om att jag inte tänkt på att jag kunde ju välja att inte vara rädd. Självklart vet jag att det finns andra som inte är rädda, men de har troligen inte mina erfarenheter av snitt. Jag var inte heller rädd innan jag hade varit med om min förra förlossning. För mig räcker det inte alls att säga "ja, ja, det går säkert bättre den här gången". Jag har inte alls det förtroendet för förlossningspersonalen idag, för allt vad jag vet är det samma pulver som gör samma sorts misstag som kommer stå där den här gången. Ingenting av det jag sett av dem hittills ger mig intryck att de är kompetenta eller intresserade, de verkar vara obetänksamma/okunniga/okänsliga pappskallar som inte tar ansvar för fem öre för de fel de begår och det lidande det orsakar. Det är ju därför jag blivit rädd för förlossningen, för vem vet vad personalen ställer till med denna gång. Jag räknar inte med att det går snett, men inte heller med att det går bra, för mina erfarenheter av den förlossningskliniken ger mig inte skäl att tro att jag tryggt kan lita på dem, utöver att de kommer se till att jag och barnet kommer därifrån levande. Helt uppenbart kunde jag inte det förra gången, i alla fall. Jag litade på dem, och det visade sig vara stendumt.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Kommer du att föda på samma sjukhus?

Japp, samma sjukhus.

 

[ako]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Har inga råd, men ville säga grattis ändå !

 

[Fibusen]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Har inte egna barn,så jag har verkligen NOLL erferenhet av alls som har med förlossningar och sånt att göra,men jag tänkte på möjligheten för dig att föda hemma? Såg nån dokumentär för nån månad sen,då var det ett par som fött alla sina barn hemma,och hade en barnmorska dom kunde ringa in när som helst. Dom hade tänt massa ljus och hade nån avslappnande skiva på i bakgrunden,bara tjejen,killen,och barnmorskan,och hon födde deras barn där framför den sprakande kaminen.

Tyckte det var en jättefin upplevelse,och eftersom du är så rädd så kanske det skulle lugna dig att vara i den trygga hemmiljön? Bara en tanke som sagt...

 

[zazzarazz]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Det du iaf vet denna gång är ju att du absolut inte ska gå med på värkstimulerande. Och om de insisterar ska du kanske kräva att få EDA innan du får värkstimulerande? Jag hade ju en sjukt lång förlossning (2 dygn), var väldigt neddrogad (massor av morfin) och när de började prata om värkstimulerande sa jag att jag ville ha EDA. BM sa då att det kan du få efter. Vilket jag ifrågasatte (för jag hade hört att det är svårt att få EDA efter värkstimulerande iom att det kan gå så fort då). Hon sa att det var lugnt. Men sen kom ändå narkosläkaren och satte EDA innan de kopplade på värkstimulerande.

Iom att du och din man var med om en så komplicerad förlossning så kan det ju hända att de faktiskt lyssnar på er ordentligt denna gången? Men det finns det ju iofs inga garantier för...

And doula: Jag har en vän som arbetar som doula. Hon gör det parallellt med att vara BM på Danderyds förlossning. Jag vet inte om det är vanligt att doulor (?) alltid även är BM. Men om det inte är så, så kan jag förmedla kontaken om du skulle vara intresserad? Hon bör ju ha mer kompetens än en "vanlig" person som är doula (om det nu inte är så att de måste vara BM för att vara doula).

 

[eyz]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Hur känner du inför det? Med det bemötande du fick sist så hade nog jag varit sugen på att föda på ett annat sjukhus, även om risken är liten att det är samma personal igen. I Stockholm finns ju (väl?) ändå valmöjlighet...

 

[Speciella_tina]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, det är ju ganska vanligt att man inte får smärtlindring i tid. Det var dock inte problemet i mitt fall, utan att man gjorde en igångsättning och satte värkstimulerande, och först i efterhand kom på att det inte gick att sätta ryggbedövning. Oops! Jag snedtände något fruktansvärt på det värkstimulerande, det fungerade inte alls som det ska, och det hela slutade med att läkarna bestämde att det här får vi avbryta av humanitära skäl, det är inte en rimlig vårdsituation längre.



Därför att min förra förlossning slutade med ett snitt som var vidrigt på alla sätt, det är det absolut värsta jag någonsin varit med om. Dessutom hemska mardrömmar och flashbacks efteråt, så att jag återupplevde det igen och igen, som en skräckfilm man inte kan stänga av utan tvingas se om och om igen. Där vill jag inte hamna igen.

Då förstår jag. Var det situationen som gjorde att det inte kunde sättas ryggbedövning, eller går det inte att sätta det på dig över huvud taget? Har du i så fall fått information om annan smärtlindring?

Jag förstår att du inte vill ha snitt, av båda de anledningarna du räknar upp. Jag var själv också väldigt rädd för snitt när jag var gravid förra gången, men eftersom dottern låg i säte var det inte mycket att välja på. För min del var det ryggbedövningen jag var mest rädd för, men narkosläkaren lovade mig att om jag kände där och då att jag verkligen inte klarade det skulle hon söva mig helt. Det lugnade mig väldigt. Nu blev det ett vaket snitt, och jag har väldigt bra minnen från det, och återhämtade mig snabbt, men bara att veta att det fanns en plan B var väldigt skönt för mig.

Obs, nu försöker jag inte övertala dig att tro att snitt är ofarligt och en dans på rosor, det vet du ju redan att det inte är, jag försöker bara relatera till din situation på det sätt jag kan, och förklara att en plan B var skönt för mig att ha. Och att det löftet jag fick var väldigt tröstande. Kanske finns det något annat löfte som kan verka lugnande för dig?


Är det förlossningen i sig eller bristen på förtroende på den särskilda förlossningskliniken som känns jobbigast för dig? Är det ett alternativ att föda på ett annat sjukhus om det är det sistnämnda?

Jag hoppas verkligen att du får rätt hjälp och att den kommande förlossningen blir ett fint minne för dig

 

[Petruska]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Man får väl hoppas att de gjorde det enda rätta i det läget, hur vidrig situationen än var.

Svårt att veta vad du vill höra egentligen, vad man än skriver så vänder du det till nåt negativt.

Jag tycker snarare att Mabuse är saklig än negativ. Lite krass, kanske, men det är ju begripligt.

Jag uppfattar Mabuses resonemang som rationellt, om än färgat av rädsla. Jag menar, hade hon inte varit särskilt rädd alls, hade hon väl tänkt att det visserligen verkar lite skrämmande att föda, men sannolikheten för att det förflyter hyfsat okomplicerat och att man mår helt ok efteråt är ändå x% (x=ganska mycket).

Som det nu är, är det istället så att det faktum att x% går smidigt faktiskt inte säger ett enda jota om sannolikheten för att det går smidigt för Mabuse, det som framstår mer tydligt.

Jämfört med de rädda som absolut och utan grund ska ha snitt, tycker jag att resonemanget snarast är konstruktivt. Hon skriver ju att rädslan inte ska få bestämma över henne, att rädslan tex inte ska få bestämma hur stor familj hon ska ha.

Problemet är ju också reellt - man kan ju inte som patient veta vilka medicinska åtgärder som är de bästa. Visste man det skulle vi ju inte behöva några sjukhus. Vad gör man då om den bästa medicinska åtgärden samtidigt är den som man mentalt har svårast att hantera?

Problemet är också reellt i den meningen att ungen måste ut, det finns inga vägar runt det här.

Mabuse, sådant som jag funderar på handlar om att besöka kliniken och se hur du reagerar på det. Det borde man kunna ordna, tycker jag. En variant är ju också att överväga möjligheten att föda på annat sjukhus. Nu vet jag inte när förlossningen ska ske, men i alla fall teoretiskt går det ju att se till att vara på annan ort när det är dags. Hur är tex sjukvården i kommunen där familjen har sitt lantställe, om sådant finns?

Jag har lite fler tankar, men måste gå och ta emot gäster nu.

 

[cirkus]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

I Stockholm kan man välja förlossningssjukhus så den biten borde inte vara ett problem om Mabuse vill. Jag *tror* att det finns en förlossningsklinik på SÖS där man får träffa sin BM/BM-team innan (hur de nu kan planera det ?). Kan den heta ABC-kliniken

Jag har ingen erfarenhet själv av vare sig svår förlossning eller Aurorasamtal.

Men de kompisar jag har som varit med om svåra förlossningar har i samtliga fall fått en enormt mycket bättre andra förlossning. Just för att personalen varit helt på det klara med det tidigare traumat. Hade det varit jag som var Mabuse så hade jag absolut bett att få komma till förlossningen kanske flera gånger till och med och träffa olika personal. Verkligen diskutera igenom med den som är chef på kliniken hur viktigt det är med just informationen under förlossningen och att man kanske diskuterar olika options redan innan. Sånt kanske görs på Aurora samtal vad vet jag...

Till sist så hoppas jag att TS får en komplikationsfri graviditet och förlossning ! Jag är imponerad över att du övervinner din rädsla och inte låter den styra över hur familjen ska se ut.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag uppfattar Mabuses resonemang som rationellt, om än färgat av rädsla. Jag menar, hade hon inte varit särskilt rädd alls, hade hon väl tänkt att det visserligen verkar lite skrämmande att föda, men sannolikheten för att det förflyter hyfsat okomplicerat och att man mår helt ok efteråt är ändå x% (x=ganska mycket).

Ja, precis, så tänkte jag förra gången, då var jag inte särskilt rädd utan tänkte att det går säkert bra, det brukar det göra. På ett plan kan jag fortfarande tänka så. Men samtidigt har ju traumat numer förvridit mina tankar, så att jag när jag tänker på förlossningar och snitt inte ser statistiken framför mig (där det nästan alltid går bra), utan min förra förlossning (som ju inte alls gick bra). De egna minnesbilderna överskuggar statistiken.

Jämfört med de rädda som absolut och utan grund ska ha snitt, tycker jag att resonemanget snarast är konstruktivt. Hon skriver ju att rädslan inte ska få bestämma över henne, att rädslan tex inte ska få bestämma hur stor familj hon ska ha.

Det är väl också så att jag inte är sugen på att backa för rädslan på något plan. Rädslan ska inte bestämma hur jag ska föda, rädslan ska inte bestämma var jag ska föda, rädslan ska inte bestämma att jag ska föda. Jag vill fatta besluten som att jag inte haft något trauma, det ska inte få mig att välja ett alternativ som jag inte hade valt annars.

Problemet är ju också reellt - man kan ju inte som patient veta vilka medicinska åtgärder som är de bästa. Visste man det skulle vi ju inte behöva några sjukhus. Vad gör man då om den bästa medicinska åtgärden samtidigt är den som man mentalt har svårast att hantera?

Nej, precis, lite av det jag är rädd för är ju just att personalen ska göra bedömningen inte utifrån mig som person, med de komplikationer osv som just jag har, utan gå efter någon mall för medicinskt korrekta åtgärder, och sedan missa t ex psyke och klåda, eftersom det ligger utanför det rent medicinska. Att de ska titta mer på mallen än på mig när de fattar besluten, missa att jag inte passar in i mallen, och därför fatta felaktiga beslut.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

I Stockholm kan man välja förlossningssjukhus så den biten borde inte vara ett problem om Mabuse vill. Jag *tror* att det finns en förlossningsklinik på SÖS där man får träffa sin BM/BM-team innan (hur de nu kan planera det ?). Kan den heta ABC-kliniken

Så är det, jag kan välja på tre-fyra förlossningskliniker. Att jag har valt att föda på samma ställe har flera anledningar: a) de har väldigt bra eftervård, ifall det ändå skulle gå snett igen b) jag bor ett stenkast därifrån, praktiskt om man blir liggande länge och ska på återbesök/terapi efteråt och c) Jag vill inte att rädslan ska få mig att undvika saker, då blir den bara värre. Om nu denna förlossning går bra, så tror jag det kan vara en stor hjälp att få nya minnesbilder att lägga över den gamla, så att säga.

Men de kompisar jag har som varit med om svåra förlossningar har i samtliga fall fått en enormt mycket bättre andra förlossning. Just för att personalen varit helt på det klara med det tidigare traumat.

Det låter hoppfullt, det är såklart det jag hoppas på, att de ska stå på tå lite denna gång, och bemöda sig om att det verkligen blir bra, så att jag får en bra förlossning denna gång.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Då förstår jag. Var det situationen som gjorde att det inte kunde sättas ryggbedövning, eller går det inte att sätta det på dig över huvud taget? Har du i så fall fått information om annan smärtlindring?

Det var situationen, men samma situation kan med lite otur uppstå denna gång igen. Vad det handlade om var helt enkelt att min rygg pga av klådan var pepprad med infekterade sår, och då blir det alldeles för riskfyllt att sätta ryggbedövning. De hade ju självklart sett långt innan hur min rygg såg ut, men inte tänkt på att det skulle påverka möjligheterna till ryggbedövning, förrän narkosläkaren sa det. Duh!, med andra ord. Jag var så smärtpåverkad då att det inte fanns några andra alternativ till smärtlindring, lustgas hade jag redan, men krampade ändå. Det var alltså i första hand för att häva kramperna som de ville smärtlindra, kroppen orkar inte alternera kramper och värkar hur länge som helst utan vila, och jag hade haft många, många timmar framför mig. Att man får så ont att man krampar är tydligen rätt ovanligt, för barnmorskan hade aldrig sett det, men förlossningsläkaren sa att det kan hända ifall smärtan blir för stark, det är en fysisk reaktion på att smärtnivån är så hög att kroppen ligger på gränsen för vad den klarar innan man svimmar. Jag hade ju fått veta innan att det skulle göra vansinnigt ont att föda barn, så jag trodde det var en normal smärtnivå, och tänkte att det är bara att stå ut.

Obs, nu försöker jag inte övertala dig att tro att snitt är ofarligt och en dans på rosor, det vet du ju redan att det inte är, jag försöker bara relatera till din situation på det sätt jag kan, och förklara att en plan B var skönt för mig att ha. Och att det löftet jag fick var väldigt tröstande. Kanske finns det något annat löfte som kan verka lugnande för dig?

Inget jag kommer på spontant, tyvärr blev jag snittad vaken först och sen sövd under pågående snitt, vilket bådadera var fruktansvärt, så det finns inget snittalternativ som känns lugnande. Men förhoppningsvis kan jag ju via aurorasamtalen hitta strategier eller trovärdiga planer som känns som en trygghet.

 

[Kattennizze]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag tänker att aurorasamtalen ska hjälpa dig att övervinna den här maktlösheten som du ger uttryck för, och som skapar trauma. Det gäller ju för dig att under samtalen hitta just det, en trygghetszon där du ändå känner att du har makten över skeendet, även fast du föder barn. Och då kan flera olika alternativ vara aktuella, olika lösningar för olika saker som kan hända, bara du känner att du har makten och kontrollen över skeendet. Låter kanske flummigt, men en god traumabearbetning ska ju ge just det, ett återtag av kontroll och makt och ge en trygghetszon för dig. Så det är väl det du ska göra under dessa samtal.
Tycker du resonerar mycket klokt i övrigt och det verkar som du har goda förutsättningar att få en fantastisk andra förlossning, och inte bara (nätt och jämt) överleva.
Jag som hade en vidrig första förlossning där både jag och mitt barn var nära att dö, fick en HELT underbar andra förlossning. Så det finns hopp i eländet.

 

[Sar]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag har inga direkta råd att ge men skulle ändå vilja dela med mig av mina erfarenheter förlossning nr 2. Jag ville verkligen inte akutsnittas igen p.g.a. att jag inte fick tillgång till barnen på flera timmar efter snittet.
Vilket var väldigt traumatiskt för mig.

Jag trodde att jag lagt det bakom mig men när väl förlossningen närmade sig blev det jobbigare och jobbigare. Jag pratade med en förlossningläkare före för att försöka få någon sorts garanti för att slippa akutsnitt och pressade på tillgängligheten. Han kunde naturligtvis inte lova något sådant men jag kände mig ändå tryggare efteråt och han skrev mina önskemål i journalen. Jag hade även lämnat in ett förlossningbrev där jag utryckt samma sak och berättat om min PUPPP efter förlossningen.

När det väl var dags igen möttes jag i dörren av en sköterska som berättade att hon lusläst min journal och att de skulle göra allt för att uppfylla mina önskemål. Jag blev så fantastiskt glad och kände mig plötsligt rätt trygg igen.

Förlossningen gick bra och tillgängligheten till barnet finfint men tyvärr råkade jag på en läkare som hotade med sövning och hysterektomi efteråt då moderkakan inte släppte. Vilket även det var jobbigt (men inte lika jobbigt som första gången).

Finns det någon möjlighet att de kan ta upp ditt fall med alla tillgängliga jourer ngn vecka/veckor före din förlossning med tanke på att den blev så komplicerad med PUPPPen och allt?
Annars hade jag nog övervägt att föda på ett annat sjukhus med gott rykte. Jag tycker det är fantastiskt strongt att försöka övervinna sin rädsla på det sätt du gör men är det nödvändigt att även övervinna rädslan för att personalen på samma sjukhus som förra gången klantar sig igen?

Jag födde på olika sjukhus (varav det första hade bättre medicinska resurser) och de var som natt och dag. Den senare var otroligt mkt bättre i bemötande. Jag önskar dig all lycka med stundande förlossning!