Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

[Mabuse]

Efter en traumatisk första förlossning så har jag blivit väldigt förlossningsrädd. Nu när jag är gravid igen, så har jag fått remiss till aurora-mottagning (heter lite olika på olika ställen), och ska få träffa en läkare där. Är dock rätt nervös inför detta.

Är det någon annan här som varit förlossningsrädd och gått till aurora eller liknande? Vilken hjälp fick ni? Hur gick det till? Fick ni träffa förlossningsläkare enbart, eller kurator/psykolog också?

Jag har förstått att väldigt många förlossningsrädda vill ha snitt, men så är inte fallet för mig. Jag vill absolut inte ha snitt, så det handlar inte om att jag vill försöka övertyga dem om att få bli snittad.

 

[Speciella_tina]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag har inte erfarenhet av aurorasamtal själv, men har en kompis som haft det. Som jag förstod det handlade det för henne mycket om att gå igenom vad som gick fel på den förra förlossningen, och hur man skulle kunna agera för att undvika att det hände igen. Hon hade med sig sina jouraler och de gick igenom dem noga, arbetade fram en förlossningsplan, skrev förlossningsbrev utifrån den. Det handlade nog mycket om att bearbeta den dåliga förlossningen, och lägga den bakom sig.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

För min del har jag redan gått på traumabearbetning för den förra förlossningen, men den försvinner ju inte ur minnet för det. Den bär man ju med sig, i bagaget, och såklart känns det inte bra att sätta sig i samma situation igen. Att man bearbetat något betyder ju inte att det är som att aldrig har hänt, det lämnar ju ärr i psyket.

Kruxet med att göra en planering är ju, som jag ser det, att det inte går att planera nånting när det gäller förlossningar, för man har ingen aning om vad som kommer att hända. Man kan ju planera en lugn och fin vaginal förlossning, men rätt vad det är har personalen inte tid längre, eller nånting går snett, och så får man göra nånting helt annat än man har planerat för. Så när det gäller förlossningar känns det rätt meningslöst att planera nånting, eftersom man troligen ändå får slänga planeringen i papperskorgen när det väl drar igång, ingen vet ju vad som kommer att hända, så man får improvisera. Och där gäller det ju att personalen har tid och omdöme att improvisera rätt, men det går såklart inte att planera för det heller - man vet ju inte vem som kommer att jobba, och man vet inte hur mycket tid de kommer ha (det beror ju på hur många andra förlossningar det är just då, och hur svåra de är).

Planering har det pratats om för min del också, men som sagt, eftersom troligtvis ingen har tid eller lust att läsa vare sig förlossningsbrev eller journaler när det väl är skarpt läge, så känns det kanske mest som något man gör för att lugna patienten genom att ge en illusion av kontroll och förutseende. Inte för att det egentligen påverkar förlossningen alls.

 

[Petruska]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Utan att riktigt ha erfarenhet av det du frågar om, så har jag erfarenhet av en rätt gräslig förlossning och lite samtal efter den.

Jag tänker lite från andra hållet mot din trådstart: vilken sorts hjälp skulle du vilja få? Kan du tänka dig något som skulle kunna lugna dig eller på något vis ge dig en känsla av att det går att gå in liksom konstruktivt i det här?

Garantier att allt går fint, kommer ju inte att lugna dig för du kommer, med rätta, inte att tro på dem. Det kan så klart gå fint, det gör det oftast, men det har inget med några garantier att göra.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Nej, precis, givetvis är ju planen alltid att det ska gå fint. Ingen förlossningsavdelning med sinnet i behåll skapar ju medvetet mardrömsförlossningar, de är olycksfall i arbetet pga att förloppet är så oförutsägbart, och att man är bakbunden för vad man kan göra medicinskt för mamman pga barnet. Även den bästa personal kan ju ibland vara trött och utan eftertanke, men givetvis är det ju ingen som önskar eller planerar för att personalen ska klanta sig, det händer ändå. Och all personal är heller inte den bästa, en del borde kanske egentligen göra något annat.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som går att göra för att det ska bli bättre, det beror ju väldigt mycket på hur mycket personalen är "styrbar", så att säga. Går det att påverka deras agerande på något sätt genom förebyggande åtgärder? Det vet jag inte, jag vet inte hur avdelningen är organiserad, och hur deras ledarskap ser ut. Som patient upplever jag att man har minst sagt begränsade möjligheter att påverka deras agerande, får man så mycket lugnande att man pendlar mellan att vara vaken och sova, så är det svårt att göra sig förstådd på något lämpligt sätt, och instruera personalen om hur de bör agera (eller bli lyssnad på, för den delen), likaså om man är väldigt smärtpåverkad. Det är ju inte alltid man vet exakt vad som vore den rätta medicinska åtgärden heller, om man saknar medicinsk utbildning. Så även om det gick att göra sig förstådd, så vet man ju inte.

Det jag vet är att förra gången gick det inte. Jag hade t ex svår klåda, som syntes bara man tittade på mig (kliade mig konstant, blodiga upprivna sår på hela kroppen) och som stod tydligt i journalen, plus att jag och min man talade om det. Trots detta så missade personalen det helt, eller snarare, missade att ta med det i underlaget för de beslut de fattade. Jag vet faktiskt inte riktigt på vilket sätt man rimligt kan tro att man kan överföra information till dem på ett sådant sätt att de kan ta till sig den. Jag hoppas ju naturligtvis att det finns något sätt, men i nuläget vet jag inte hur det skulle gå till. Uppenbart är ju skriftlig, muntlig och visuell information i kombination inte tillräckligt på långa vägar.

Det är ju lite det, om jag visste hur man botar förlossningsrädsla så skulle jag göra det själv, då behövde jag ingen vård. Men jag vet inte, det är därför jag vänder mig till sjukhuset för hjälp.

 

[Speciella_tina]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag förstår vad du menar, så mycket jag utan din erfarenhet kan sätta mig in i det. Om jag inte har helt fel för mig var det bland annat smärtlindringen du inte fick tillräckligt tidigt? Om jag inte har missuppfattat dig? Skulle det hjälpa om du blev garanterad tidigare smärtlindring? Jag tror Petruska har en bra poäng i det du skriver, att det kanske handlar mer om vilken hjälp du behöver för att det ska kännas bra för dig.

Min kompis hade en väldigt lång och utdragen förlossning, för henne hjälpte det att få en "maxtid". Om inte barnet var ute efter en viss tid skulle hon förlösas med kejsarsnitt.

Får man fråga hur det kommer sig att du inte vill ha ett snitt?

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag förstår vad du menar, så mycket jag utan din erfarenhet kan sätta mig in i det. Om jag inte har helt fel för mig var det bland annat smärtlindringen du inte fick tillräckligt tidigt? Om jag inte har missuppfattat dig? Skulle det hjälpa om du blev garanterad tidigare smärtlindring?

Ja, det är ju ganska vanligt att man inte får smärtlindring i tid. Det var dock inte problemet i mitt fall, utan att man gjorde en igångsättning och satte värkstimulerande, och först i efterhand kom på att det inte gick att sätta ryggbedövning. Oops! Jag snedtände något fruktansvärt på det värkstimulerande, det fungerade inte alls som det ska, och det hela slutade med att läkarna bestämde att det här får vi avbryta av humanitära skäl, det är inte en rimlig vårdsituation längre.

Får man fråga hur det kommer sig att du inte vill ha ett snitt?

Därför att min förra förlossning slutade med ett snitt som var vidrigt på alla sätt, det är det absolut värsta jag någonsin varit med om. Dessutom hemska mardrömmar och flashbacks efteråt, så att jag återupplevde det igen och igen, som en skräckfilm man inte kan stänga av utan tvingas se om och om igen. Där vill jag inte hamna igen.

 

[Kattennizze]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, det är ju ganska vanligt att man inte får smärtlindring i tid. Det var dock inte problemet i mitt fall, utan att man gjorde en igångsättning och satte värkstimulerande, och först i efterhand kom på att det inte gick att sätta ryggbedövning. Oops! Jag snedtände något fruktansvärt på det värkstimulerande, det fungerade inte alls som det ska, och det hela slutade med att läkarna bestämde att det här får vi avbryta av humanitära skäl, det är inte en rimlig vårdsituation längre.



Därför att min förra förlossning slutade med ett snitt som var vidrigt på alla sätt, det är det absolut värsta jag någonsin varit med om. Dessutom hemska mardrömmar och flashbacks efteråt, så att jag återupplevde det igen och igen, som en skräckfilm man inte kan stänga av utan tvingas se om och om igen. Där vill jag inte hamna igen.

Först och främst vill jag gratulera dig till din graviditet, och jag tycker du är mycket modig som väljer att ändå gå igenom detta igen trots dina upplevelser. Jag har erfarenhet av en mycket svår förlossning, där mitt barn nästan dog, och fick väldigt bra hjälp efteråt. Om jag hade varit du så hade väldigt väldigt noga gått igenom rent medicinskt hur stora oddsen är för att du får göra det du helst vill, nämligen föda vaginalt. Ett lugnt och planerat snitt är alltså helt uteslutet för din del?
Jag hoppas att du slipper klådan i denna graviditet, jag minns hur du beskrev den förra gången. Verkligen vidrigt.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Medicinskt finns inga hinder för en vaginal förlossning, eller något som tyder på att själva förlossningen blir komplicerad. Men sånt kan man ju aldrig veta på förhand, många förlossningar börjar ju helt normalt, och sen går nåt snett, och man får gripa till plan B eller snitta. Förra gången var det ju heller inget som tydde på att förlossningen skulle bli mer komplicerad än normalt, det visade sig senare. Så oddsen är väl som för alla förstföderskor, kort sagt man har ingen aning. Ingen förlossning är ju den andra lik, det kan såklart hända vadsomhelst. Det kanske går lätt, det kanske blir jättekomplicerat, ingen kan veta, utan det får man se där och då. Reaktionen jag fick på värkstimulerande är t ex extremt ovanlig, barnmorskan hade aldrig sett något liknande, sånt kan man ju aldrig veta. Jag kanske reagerar likadant igen, eller så gör jag inte det.

Ett lugnt och planerat snitt är en mardröm för mig, jag vill absolut inte bli snittad vaken igen, och ännu mindre bli sövd och hamna på uppvak igen, det var helt hemskt. Jag fick så mycket klådstillande där att jag inte fattade vad som hände, låg i fyra timmar och yrade i princip (ger man klådstillande i för stora doser så somnar man), ibland när jag vaknade fanns nån där, ibland inte, ibland grät jag, ibland fick jag sprutor så jag somnade igen. Jag visste inte riktigt vart jag var eller vad som hände runt omkring mig. Min man frågade hur det var med mig där han satt med bebisen på förlossningen, men fick inget svar. Även om snittet läkte fint så hade jag också en väldigt lång konvalescens efteråt och väldigt ont, det tog en vecka ungefär tills jag klarade mig på bara maxdos voltaren och maxdos alvedon, utan tillskott av morfinpreparat. Fick så ont att benen vek sig och jag inte kunde stå upp sista halvtimmen innan jag kunde ta nästa voltaren i början. Så det slipper jag gärna, det tog ett år ungefär innan jag var smärtfri, det kan bli så eftersom man skär av så mycket nerver, och de läker långsamt.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Dessutom vill jag inte att rädslan ska få bestämma, ska jag snittas så ska det vara av medicinska skäl, inte för att jag inte törs genomföra en riktig förlossning. Fanken heller att rädsla ska få avgöra vad jag gör i mitt liv, och få mig att handla annorlunda än jag skulle ha gjort annars! Vaginal förlossning är ju det som är bäst för kroppen generellt, då ska inte en samling klåpare på förra förlossningen få mig att välja något som är mer riskfyllt. Det finns som sagt inga medicinska skäl alls till att välja planerat snitt, det skulle vara enbart pga min rädsla i så fall. Alltså vill jag hellre kämpa för att få hjälp med att mota rädslan, än för att få ge efter för rädslan genom ett planerat snitt.

 

[Hyacinth]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Jag hade en mindre traumatisk förlossning än dig skulle jag tro, men traumatiserad blev jag så det räcker ändå.
skulle jag (ta i trä) genomgå det igen skulle jag vilja:

1. åka in och träffa lite personal innan
2. få en genomgång av möjliga scenarion
3. få garantier om stöd efteråt, och i förberedande syfte boka in mig på ett par samtal
4. gå till terapeut innan
5. se till att min sambo är beredd att uttrycka mina önskemål om jag inte klarar det själv.

Jag skulle förmodligen vara lika skraj ändå, men enda alternativet vore planerat kejsarsnitt.


STORT GRATTIS!!!!

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, att få träffa personalen innan skulle såklart vara guld värt, men det är ju inte möjligt eftersom man inte kan veta vem som råkar jobba när det är dags. Lite synd är det, förståss. Sen är det ju också så att man hinner med några skift under en förlossning, sist hade jag lite otur och sattes igång klockan 20 av en barnmorska och läkare, ny läkare och barnmorska klockan 21, ny barnmorska klockan 01, och sen när jag kom tillbaka från uppvaket klockan 07 hade all nattpersonalen gått hem, och ingen som var där hade en aning om vad som hade hänt under natten. Jag förstår ju att det måste bli så, eftersom personalen inte kan jobba hur länge som helst, men det är ju en ytterligare osäkerhetsfaktor. I början går det ju an, då är man kanske fortfarande pigg och kan tala för sig, men vid senare byten är man kanske såpass medtagen att man inte riktigt orkar eller kan förklara allting längre. Då bygger det ju på att personalen själva läser journaler och gör överlämningar, men det är ju inte alls säkert att de hinner eller vill. Min man försökte förklara lite sist, och varnade t ex för att jag nog inte skulle må bra när jag vaknade på uppvaket och att någon behövde vara där och hålla lite koll, men tyvärr så vidarebefordrades inte den informationen till uppvak alls.

 

[SaraXX]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

När min syster fick sitt tredje barn "hyrde" de en barnmorska som de kände som hade jour och var med på deras förlossning. Henne hade de träffat många gånger innan och hon visste om önskemål osv. Kostade några tusen, kommer inte ihåg exakt. Den aktuella barnmorskan jobbade halvtid som vanlig barnmorska och halvtid som den här typen av "hyrbarnmorska" (vet inte vad det heter).

Skulle det va nån hjälp?

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

En doula, menar du?

Nja, kruxet är ju att om barnmorskan/doulan inte jobbar där så kan hon nog inte fatta några medicinska beslut. Jag har ju min man med som stöd, det skulle inte hjälpa med en stötta till, om personalen klantar sig. Jag vill ju gärna att den som har ansvaret, dvs ansvarig barnmorska och läkare, fattar kloka beslut. För det är ju i slutändan deras beslut som verkligen påverkar. Vad min man och jag sa och gjorde var ju en piss i mississippi jämfört med de effekter personalen kunde få genom att t ex söva mig eller sätta värkstimulerande dropp, det hade oändligt mycket större påverkan.

Jag tror att en doula kan hjälpa om det är rädslan man är rädd för, eller kanske att tappa kontrollen och inte få som man vill. Jag utgår från att jag inte kommer ha nån kontroll alls, det som skrämmer skiten ur mig är om personalen inte heller har det, och sen flyr när det går snett pga deras beslut. Alla doulor i världen kan ju inte hjälpa om narkosläkaren ordinerar så mycket klådstillande att jag tuppar av. Eller om förlossningsläkaren ger mig värkstimulerande så att jag får kramper. Och motsätta mig all medicinsk behandling vill jag inte heller, då är ju risken att det går riktigt snett, man föder ju på sjukhus av en anledning, och det finns en anledning till att det är specialister som jobbar där.

 

[Snyggve]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Menar du en doula?

TS: Jag gick på Aurora-samtal både innan och efter min första förlossning. De kan inte garantera något, precis som du säger. MEN när det kommer in en Aurora-patient så SKA personalen läsa journaler och förlossningsbrev extra noggrant, tycker också du ska åka in till förlossningen för en extra rundvandring och diskutera olika scenarion.

 

[Snyggve]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Fast en riktigt erfaren doula kan föra din talan på ett helt annat sätt än du och din make. H*n vet vad som finns att tillgå, vad man kan kräva och vem man ska prata med om olika saker.

För mig hjälpte det jäkligt mycket att ha en "egen" läkare. Min Aurora-läkare, som lärde känna oss ganska väl under samtalen, lovade att vi fick ringa in henne om hon var ledig under min förlossning. Att veta att hon fanns tillgänglig för mig hjälpte enormt mycket.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, jag hoppas att jag får besöka förlossningsavdelningen innan, men det är ju inte upp till mig att bestämma. Om inte annat för att veta att jag inte kommer bli paniskt rädd av att komma tillbaks dit, det är ju svårt att veta innan hur man kommer reagera. Men fick jag komma dit innan skulle jag åtminstone inte behöva vara orolig för det.

Journaler och förlossningsbrev ska de ju egentligen alltid läsa, men uppenbarligen gör det ju inte det. Det är heller inte meningen att de ska sluta komma när man ringer efter hjälp, att de ska ordnera fel, eller att de på grund av okunskap ska ge patienterna trauman. Inget av det ska hända, men det händer ändå. På vilket sätt kände du att de säkerställde att journal och förlossningsbrev faktiskt lästes? Vad var det som gjorde att du kunde tro på att de skulle göra det? Att de SKA göra det säger ju ingenting, det ska de ju alltid, men i slutändan finns det kanske ändå inget tid eller intresse för det.

 

[SaraXX]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja det menar jag nog

Men i det här fallet så jobbade hon där så vad jag förstod så var hon som en riktig barnmorska under förlossningen.

 

[Snyggve]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Ja, jag hoppas att jag får besöka förlossningsavdelningen innan, men det är ju inte upp till mig att bestämma. Om inte annat för att veta att jag inte kommer bli paniskt rädd av att komma tillbaks dit, det är ju svårt att veta innan hur man kommer reagera. Men fick jag komma dit innan skulle jag åtminstone inte behöva vara orolig för det.

Första gången jag gick in i ett förlossningsrum efter förlossningen fick jag världens ångest. Det kändes mycket bättre när man fått vara där igen och titta i lugn och ro.

Journaler och förlossningsbrev ska de ju egentligen alltid läsa, men uppenbarligen gör det ju inte det. Det är heller inte meningen att de ska sluta komma när man ringer efter hjälp, att de ska ordnera fel, eller att de på grund av okunskap ska ge patienterna trauman. Inget av det ska hända, men det händer ändå. På vilket sätt kände du att de säkerställde att journal och förlossningsbrev faktiskt lästes? Vad var det som gjorde att du kunde tro på att de skulle göra det? Att de SKA göra det säger ju ingenting, det ska de ju alltid, men i slutändan finns det kanske ändå inget tid eller intresse för det.

Ja, de SKA alltid läsa. Men när det kommer in en Aurora-patient så har de inte riktigt samma arbetssätt, de prioriteras inte högre eller så men det tas ändå extra hänsyn. Annars begår de tjänstefel.
Be om att få träffa flera av barnmorskorna, så får du förhoppningsvis nåt bekant ansikte när det väl är dags.

Jag har visserligen inte haft den klådan du haft, men jag har gjort två snitt - ett (akut) vaket och ett (planerat) sovande. Klart det är bättre att kunna föda vaginalt, men tycker ändå inte du ska vara så rädd för att snittas.

 

[Mabuse]

Sv: Förlossningsrädda, erfarenheter av aurorasamtal etc?

Fast en riktigt erfaren doula kan föra din talan på ett helt annat sätt än du och din make. H*n vet vad som finns att tillgå, vad man kan kräva och vem man ska prata med om olika saker.

Fast ett av problemen för min del var ju att personalen inte fanns att få tag på. Jag ringde, och ingen kom. Jag försökte igen, ingen kom. Min man gick ut i korridoren och letade, hittade ingen. Min man pratade med koordinatorn, han kunde inget göra. Det som återstod hade väl varit att gå in i något annat förlossningsrum och handgripligen släpa med sig personal därifrån, men det tror jag inte ens en doula får göra.

Likaså när det var fyra timmars väntan på snitt, är det kö så är det, det finns inget nån kan göra åt det. Jag är helt säker på att operationspersonalen jobbade så fort de kunde, det var väl helt enkelt för många som behövde snittas den natten. Och även en doula kan ju inte trolla fram ytterligare en operationssal med personal. Eller ändra ansvarig läkares ordination på uppvak - ansvarig läkare där var ju narkosläkaren, och hon tog sitt ansvar, det var bara synd för mig att hon pga okunskap gjorde helt fel och förvärrade det hela. Men jag tvivlar på att en barnmorska skulle kunna sätta sig emot narkosläkarens ordinationer för att stilla klåda, då skulle man snarare behöva ha en specialist från hud standby, som kunde nånting om saken och kunde ordinera rätt. Varken narkosläkare eller barnmorskor är ju normalt specialister på klåda eller trauman, det är ju inte deras gebit alls.