För gammal?

[Mitten]

Sv: För gammal?

Men ojojoj Björk, kommer du att vara 61 år!! och hur ska det gå egentligen för din dotter har du tänkt dig??? Du får ta rollatorn med dig och din dotter fär skämmas för din oerhört höga ålder...Hon kommer säkert bli knarkare och kriminell också för den delen.
Är lite less på åldersdiskrimeringen just nu...Dessutom är det ju prognosen att de barn som föds idag kommer att bli 115 år gamla. Och vi blir faktist också äldre och friskare.

Haha . Jag var 31 när min dotter föddes, efter många års kämpande. Och jag skulle heller inte ha efter 30... nu har jag satt gränsen för inga fler vid 40. Om det nu blir någon mer, jag tror inte vi kör IVF-vägen, utan blir det så blir det (vilket det inte blivit nu på 3,5 år). Men jag är fullt medveten om att jag kan ändra mig igen
Min man var 39 när dottern föddes. Så han kommer vara nästan lika lastgammal som Björk när det är studentdags! Ojojoj.

Jag känner en drös föräldrar i 25-årsåldern som är betydligt latare och tröttare än vad vi är, jag tror mycket sitter i personligheten och inte i åldern.

Nu i efterhand tycker jag att hon kom till världen i precis rätt tid . Moraliserande kring ålder gör mig mest irriterad.

 

[rubytoo]

Sv: För gammal?

Haha kul med en 4 år gammal tråd, många av dom som var barnlösa då har ju barn idag

Ja så även jag

 

[sona]

Sv: För gammal?

Helt OT, men jag har länge funderat på var olgaklara tog vägen!
Har helt missat att du bytt användarnamn, tyckte det såg lite knepigt ut när någon citerade olgaklara fast det var rubytoos inlägg

 

[rubytoo]

Sv: För gammal?



Ja så kan det bli

 

[Minna86]

Sv: För gammal?

Vad är problemet med att barnet har en förälder i pensionsålder när de tar studenten? Varför är det "orättvist mot banet"? (är det andras reaktioner som är problemet?)

Jag kan bara se till mig själv men jag är jätteberoende av mina föräldrar och kommer vara det ett bra tag fram över känns det som. Att vår relation skulle se ut som mamma och pappas relationer med deras föräldrar samtidigt som jag antagligen har små barn hade varit väldigt jobbigt.
Min farfar och mormor (det är de som lever) är inte supergamla eller sjuka men de börjar bli äldre och det har gjort att det är pappa som tar hand om farfar och inte tvärt om. Absolut inget fel med det men han har ju tid och ork till det på ett sätt som han kanske inte hade haft för 20 år sedan.

Sen kanske man aldrig blir oberoende av sina föräldrar utan tvingas till det...

När man väljer att skaffa barn är ju upp till dom som gör det men vi kommer inte vänta till jag är runt 40 år eftersom vi inte ser någon anledning till det i VÅRT liv.

 

[Björk]

Sv: För gammal?

Jag kan bara se till mig själv men jag är jätteberoende av mina föräldrar och kommer vara det ett bra tag fram över känns det som. Att vår relation skulle se ut som mamma och pappas relationer med deras föräldrar samtidigt som jag antagligen har små barn hade varit väldigt jobbigt.
Min farfar och mormor (det är de som lever) är inte supergamla eller sjuka men de börjar bli äldre och det har gjort att det är pappa som tar hand om farfar och inte tvärt om. Absolut inget fel med det men han har ju tid och ork till det på ett sätt som han kanske inte hade haft för 20 år sedan.

Sen kanske man aldrig blir oberoende av sina föräldrar utan tvingas till det...

När man väljer att skaffa barn är ju upp till dom som gör det men vi kommer inte vänta till jag är runt 40 år eftersom vi inte ser någon anledning till det i VÅRT liv.

Alla väljer som de vill. Men att säga att det är ett problem för barnet att föräldrarna är kring 60-65 när de tar studenten förstår jag inte.

Och jag förstår fortfarande inte din förklaring härovan till vari problemet för barnet egentligen består i. Även om man känslomässigt är "beroende av" sina föräldrar (i och med att man älskar dem och vill ha dem i sina liv så länge det går) så hoppas jag kunna ge våra barn så mycket mognad att de kan hantera sina liv på egen hand när de är kring 18-12 år och uppåt. Då menar jag att de rent praktiskt inte ska vara beroende av mig/oss. Om jag då dör i normal ålder för kvinnor så kommer vår yngsta vara kring 40 när jag gör det. Då BÖR man verkligen kunna "klara sig själv" anser jag.

 

[Badger]

Sv: För gammal?

Ja HUR ska det gå? Voj voj.
Ett annat argument som retar mig i debatten är när folk säger, nä jag ska göra bort det här med barn när jag är 20 år och SEN ska jag leva livet, och förverkliga mina drömmar! Ehhhhh... Man kanske ska skita i skaffa barn då om man bara vill ha det bortgjort...

Jo, man lär ju inte "vara av" med dem innan man är 50 i alla fall. Iofs kanske de slutar hänga en i kjolarna när man är 40. Men ändå. Kanske är enklare att leva livet hela tiden, med och utan barn.

 

[Björk]

Sv: För gammal?

kring 18-12 år och uppåt.

Skulle förstås inte stå 12 år utan 20 år.

 

[Calazirya]

Sv: För gammal?

Den enda invändningen jag har i åldersfrågan är när man skaffar barn så sent att det finns en stor risk att man som förälder avlider innan barnet är vuxen/myndig. Tack och lov så tillhör det knappast vanligheten.

 

[Minna86]

Sv: För gammal?

Alla väljer som de vill. Men att säga att det är ett problem för barnet att föräldrarna är kring 60-65 när de tar studenten förstår jag inte.

Och jag förstår fortfarande inte din förklaring härovan till vari problemet för barnet egentligen består i. Även om man känslomässigt är "beroende av" sina föräldrar (i och med att man älskar dem och vill ha dem i sina liv så länge det går) så hoppas jag kunna ge våra barn så mycket mognad att de kan hantera sina liv på egen hand när de är kring 18-12 år och uppåt. Då menar jag att de rent praktiskt inte ska vara beroende av mig/oss. Om jag då dör i normal ålder för kvinnor så kommer vår yngsta vara kring 40 när jag gör det. Då BÖR man verkligen kunna "klara sig själv" anser jag.

Problemet för barnet blir att man missar massa tid med sina föräldrar.
Allt beror ju självklart på hur man är kroppen och knoppen men det är ju ganska svårt att förutsäga hur man kommer må som pensionär oavsett vilket liv man lever. Jag känner helt enkelt att jag har mer glädje av mina föräldrar och att vi gör mer saker tillsammans nu när de är drygt 50 år än om de varit 10-15 år äldre. Detta grundar jag på deras nuvarande hälsa och hur mina mor- och farföräldrar varit i pensionärsålder.

Och jag ser som sagt en klar fördel med att vi är vuxna och klarar oss själva nu när min farfar och mormor kräver mer av mina föräldrars uppmärksamhet.

 

[Björk]

Sv: För gammal?

Den enda invändningen jag har i åldersfrågan är när man skaffar barn så sent att det finns en stor risk att man som förälder avlider innan barnet är vuxen/myndig. Tack och lov så tillhör det knappast vanligheten.

Jag är benägen att hålla med. Det är vanligare för män än för kvinnor av naturliga skäl. Men frågan är ju också när man uppnår den åldern?
Är det stor risk att en 60årig förälder dör innan barnet är myndigt? 78 år på barnets 18årsdag... tja, kanske?
Om man är 75 när barnet föds så kanske det känns givet, men samtidigt så KAN ju även en sån förälder leva 20 år till (om än riskerar att vara lite skröplig).

Det jag menar är att det är ju så SVÅRT att säga en absolut gräns för när någon är "för gammal". Man kan ju bara gå till sig själv och välja vad man själv tror är bra.

Risken att avlida innan barnet dör gäller ju också dem som kanske har en livsförkortande sjukdom och då ska inte de "få" skaffa barn heller egentligen?

De allra flesta människor som skaffar barn även om de är t ex hivpositiva eller fyllt 70 år tror jag har tänkt ganska mycket omkring just frågan om sin ålder, ork och möjlighet att ta hand om sitt barn. Alla de som faktiskt väljer bort just barn märks ju inte utan det är de som väljer barn som vi ser. Jag har lite svårt för det där "fy vad hemskt att han blir pappa vid 65, han tänker inte på barnen alls!". Jag tror att de flesta tänkt noga och länge innan de väljer att bli pappa i den åldern och vem är jag att döma liksom?

 

[Minna86]

Sv: För gammal?

Jag har lite svårt för det där "fy vad hemskt att han blir pappa vid 65, han tänker inte på barnen alls!". Jag tror att de flesta tänkt noga och länge innan de väljer att bli pappa i den åldern och vem är jag att döma liksom?

Eller så tänker han att han vill behålla sin 30 år yngre fru och då är det bara att ställa upp

 

[Björk]

Sv: För gammal?

Problemet för barnet blir att man missar massa tid med sina föräldrar.
Allt beror ju självklart på hur man är kroppen och knoppen men det är ju ganska svårt att förutsäga hur man kommer må som pensionär oavsett vilket liv man lever. Jag känner helt enkelt att jag har mer glädje av mina föräldrar och att vi gör mer saker tillsammans nu när de är drygt 50 år än om de varit 10-15 år äldre. Detta grundar jag på deras nuvarande hälsa och hur mina mor- och farföräldrar varit i pensionärsålder.

Och jag ser som sagt en klar fördel med att vi är vuxna och klarar oss själva nu när min farfar och mormor kräver mer av mina föräldrars uppmärksamhet.

Tja, jag tillbringar mer tid med mina föräldrar nu än på många, många år. De är nämligen nyblivna pensionärer och är inte; i likhet med svärföräldrarna; mitt i arbetslivet. Tidigare har de haft eget och framförallt min far har bara jobbat, jobbat, jobbat.

Det jag menar är att allt beror på hur man ser det. Dina barn får kanske troligare behålla sina far- och morföräldrar längre upp i "vuxendomen" än mina. Å andra sidan har mina föräldrar nyligen flyttat nära oss och träffar sina barnbarn många många fler timmar per vecka än de hade haft tid och möjlighet till för 10-15 år sen. Vad är "bäst"? Det beror på hur man ser det som sagt. Jag tycker att båda sätten är bra, fast på olika sätt.

Jag förstår just inte det där med att farfar och mormor kräver mer av dina föräldrar.... du tänker att jag kommer ha lite för "små barn" när/om mina föräldrar blir krassliga/åldriga? Hm, ja kanske. Å andra sidan kan jag inte leva mitt liv efter att jag kanske någon gång kommer få lov att ta hand om mina föräldrar. Det passar säkert inte bra vare sig man är 25, 45 eller 50. Många människor lever ju heller inte ens kvar nära sina föräldrar hela livet. Min gamla farmor (som är den enda som lever av mina far- och morföräldrar) bor 100 mil från pappa så det är liksom ogörligt att han ska hjälpa henne i vardagen. Hon bor istället på ett äldreboende.

Grejen är att tråden från början handlade om "när är man för gammal för att skaffa barn". Och jag säger fortfarande: det avgör man själv. Den som inte fått barn tidigare i livet och nu fyllt 40, 42 eller 45; ja, det är ju lätt för en 20-28åring att fördöma den och säga att det är "för sent". Hur ska personen göra då? Backa sitt liv och göra om och göra rätt? När man väl hamnar i den åldern och plötsligt då inser att man VILL ha barn; ska man då avstå för att någon/några andra tycker att man blir för gammal vid barnets student eller att man riskerar dö före barnets 35årsdag? Eller att man kanske inte har tid att ta hand om sina gamla föräldrar på ett bra sätt för att man har fullt upp med sina egna barn då...?

Har man turen att verkligen kunna bli gravid och få barn trots att man blivit så (last)gammal som 40+ så tycker jag det är helt fantastiskt ROLIGT för den/de människorna. Anledningen att jag ifrågasätter dina resonemang är mest att jag träffar på de resonemangen av och till på nätet och undrar varje gång hur de som resonerar så tycker man ska GÖRA då? Och hur skulle de själva göra om de helt enkelt inte hittade rätt person att skaffa sina barn med förrän vid 38 - skulle de avstå då? Ja, någon enstaka kanske, men lååångtifrån alla som sitter och talar om för 40+are (eller 45+ eller vad det nu är) att det är synd om barnen som har en gammal morsa/farsa när de tar studenten.

 

[Björk]

Sv: För gammal?

Eller så tänker han att han vill behålla sin 30 år yngre fru och då är det bara att ställa upp

Ja, och kanske tänker han att hon är så kapabel att hon kommer greja att hjälpa barnet igenom både eventuell sorg över pappans bortgång och i livet som vuxen fortsatt framåt.

(Själv förlitar jag mig på en yngre karl, det kanske inte är lika klokt? Tänk när jag sitter där med rullatorn som 65åring och mina stackars 20+barn behöver flytthjälp och dessutom är deras pappa ryggskadad - vojne vojne. Då får de kanske gå så långt att de får anlita en flyttfirma istället stackarna. *skämta bara*)

 

[Kattennizze]

Sv: För gammal?

Problemet för barnet blir att man missar massa tid med sina föräldrar.
Allt beror ju självklart på hur man är kroppen och knoppen men det är ju ganska svårt att förutsäga hur man kommer må som pensionär oavsett vilket liv man lever. Jag känner helt enkelt att jag har mer glädje av mina föräldrar och att vi gör mer saker tillsammans nu när de är drygt 50 år än om de varit 10-15 år äldre. Detta grundar jag på deras nuvarande hälsa och hur mina mor- och farföräldrar varit i pensionärsålder.

Och jag ser som sagt en klar fördel med att vi är vuxna och klarar oss själva nu när min farfar och mormor kräver mer av mina föräldrars uppmärksamhet.

Som sagt, du gör precis som du vill. Alla har absolut inte bra föräldrar, om mina dog imorgon skulle jag knappast sörja dem, utan snarare känna mig lättad. Så alla barn missar knappast tid med sina föräldrar. Jag hoppas mina barn inte blir beroende av mig, utan skapar sina egna oberoende och självständiga liv, med egen integritet och värdighet. Men det är jag det, alla är vi olika och olika förutsättningar. Jag hoppas innerligt att äldreomsorgen fungerar när jag blir gammal så att jag slipper belasta mina barn med mina ev vårdbehov, även fast jag är fullt medveten att det inte ser ut så idag dessvärre. Jag vill inte att mina barn ska hjälpa mig, jag tar inte ens för givet att de ens vill besöka mig.

 

[Kattennizze]

Sv: För gammal?

Ja, och kanske tänker han att hon är så kapabel att hon kommer greja att hjälpa barnet igenom både eventuell sorg över pappans bortgång och i livet som vuxen fortsatt framåt.

(Själv förlitar jag mig på en yngre karl, det kanske inte är lika klokt? Tänk när jag sitter där med rullatorn som 65åring och mina stackars 20+barn behöver flytthjälp och dessutom är deras pappa ryggskadad - vojne vojne. Då får de kanske gå så långt att de får anlita en flyttfirma istället stackarna. *skämta bara*)

Men snälla Björk, inte ska du ha en rollator vid 65! Det är väl ingen ålder! Du har väl knappt sluta jobba då! Då ska du packa bergsbestigningsutrustningen och fundera på Mount Everest ju. Du får hålla din yngre karl i trim så han kan hjälpa till med flyttbestyren...

 

[Björk]

Sv: För gammal?

Men snälla Björk, inte ska du ha en rollator vid 65! Det är väl ingen ålder! Du har väl knappt sluta jobba då! Då ska du packa bergsbestigningsutrustningen och fundera på Mount Everest ju. Du får hålla din yngre karl i trim så han kan hjälpa till med flyttbestyren...

Hehe, nä det var nog aaaningens ironi i mitt inlägg. Känner personligen en snart-67-åring som går snabba promenader ca 2 mil per dag och träningsvandrar med packning rätt ofta för att klara sina fjällvandringar på sommaren. Den mannen är min pappa, mina barns morfar. Min mamma är ett år yngre och går också långa hundpromenader och har ridit aktivt tills de sålde sina hästar för ett halvår sen.

Min yngre karl är däremot en skadad stackare sedan en olycka för drygt 10 år sen. Men nåja, trots sin kroniska värk så klarar han ändå en hel del numera!

 

[Minna86]

Sv: För gammal?

Grejen är att tråden från början handlade om "när är man för gammal för att skaffa barn". Och jag säger fortfarande: det avgör man själv. Den som inte fått barn tidigare i livet och nu fyllt 40, 42 eller 45; ja, det är ju lätt för en 20-28åring att fördöma den och säga att det är "för sent". Hur ska personen göra då? Backa sitt liv och göra om och göra rätt? När man väl hamnar i den åldern och plötsligt då inser att man VILL ha barn; ska man då avstå för att någon/några andra tycker att man blir för gammal vid barnets student eller att man riskerar dö före barnets 35årsdag? Eller att man kanske inte har tid att ta hand om sina gamla föräldrar på ett bra sätt för att man har fullt upp med sina egna barn då...?

Har man turen att verkligen kunna bli gravid och få barn trots att man blivit så (last)gammal som 40+ så tycker jag det är helt fantastiskt ROLIGT för den/de människorna. Anledningen att jag ifrågasätter dina resonemang är mest att jag träffar på de resonemangen av och till på nätet och undrar varje gång hur de som resonerar så tycker man ska GÖRA då? Och hur skulle de själva göra om de helt enkelt inte hittade rätt person att skaffa sina barn med förrän vid 38 - skulle de avstå då? Ja, någon enstaka kanske, men lååångtifrån alla som sitter och talar om för 40+are (eller 45+ eller vad det nu är) att det är synd om barnen som har en gammal morsa/farsa när de tar studenten.

Saken är den att när man läser om allt som har med barn och graviditet att göra så är alltid det stående argumentet för de val man står inför att det är naturligt, bäst för barnet osv.
Men när det gäller gamla föräldrar så gäller inte det längre....vilket jag kan tycka är lite konstigt...

Jag vet inte hur man skall göra faktiskt, tänka efter före eller stå sitt kast är det som ligger närmast till hands men det är ju som sagt lätt för mig att sitta och tycka nu. Jag har ju valt att tänka efter före men det tycker ju de flesta är väldigt konstigt.

 

[rubytoo]

Sv: För gammal?

Saken är den att när man läser om allt som har med barn och graviditet att göra så är alltid det stående argumentet för de val man står inför att det är naturligt, bäst för barnet osv.
Men när det gäller gamla föräldrar så gäller inte det längre....vilket jag kan tycka är lite konstigt...

Vad menar du med detta? Vad är det som gäller gamla föräldrar??

 

[Badger]

Sv: För gammal?

Menar du att om en 38 årig gravid kvinna tar beslutet att inte dricka vin och röka under graviditeten för att det är bäst för barnet så är det hyckleri -eftersom hon är 38 och det vore bäst för barnet att inte födas.

(naturligt är det ju i alla fall definitivt att få barn efter 30, eftersom det är naturligt för 30-40 åriga kvinnor att ha sex, de kan ofta bli gravida och det är onaturligt med preventivmedel...)