Flytta?

[escodobe]

Jag spelade blockflöjt i ettan och ansågs mycket begåvad. Men jag klarade inte av känslorna som musiken väckte i mig, så jag slutade.

Är det kris så skiter jag i om det är olämpligt.

Taxi får man ofta vänta en timme på. Den tiden står jag inte ut med att vänta.

Det kan kanske vara värt att återuppta blockflöjten? Börjar du väldigt basic så har du ju en god förbättringslinje att glädjas åt.

Jag har en (svensk) kollega som berättade att när hen verkligen mådde kasst en dag så gick hen en duolingokurs (språkursapp) i SVENSKA bara för att få positiv feedback och se snabba resultat - hen kom ju upp i expertnivå på ingen tid alls.... Det hade visst funkat att lura hjärnan på det viset hur knasigt det än lät!

 

[Wille]

På något sätt så måste du nog välja.
Antingen sitta livrädd för allt och ha det som du har det.
Eller att våga möta dina känslor och ta dig igenom dem.

Musikterapi kanske?

Det är rätt stor skillnad på mig som sjuåring och på mig idag.

Idag har jag inget intresse av att spela. Jag vill bara höra färdig bra musik.

Det kan kanske vara värt att återuppta blockflöjten? Börjar du väldigt basic så har du ju en god förbättringslinje att glädjas åt.

Jag har en (svensk) kollega som berättade att när hen verkligen mådde kasst en dag så gick hen en duolingokurs (språkursapp) i SVENSKA bara för att få positiv feedback och se snabba resultat - hen kom ju upp i expertnivå på ingen tid alls.... Det hade visst funkat att lura hjärnan på det viset hur knasigt det än lät!

Jag är inte intresserad av att spela blockflöjt och har sålt den blockflöjt jag hade.

 

[åke]

Det finns ingen som kan köra mig och måste man så måste man.

Det finns både taxi och ambulans.

 

[åke]

Jag spelade blockflöjt i ettan och ansågs mycket begåvad. Men jag klarade inte av känslorna som musiken väckte i mig, så jag slutade.

Är det kris så skiter jag i om det är olämpligt.

Taxi får man ofta vänta en timme på. Den tiden står jag inte ut med att vänta.

Du skiter i om du kör ihjäl en hel familj med andra ord. Finns det något du bryr dig om?

 

[Otherside]

Nej, den hade jag inte hört talas om. Funkar den på datorn? På datorn har jag bra högtalare vilket jag inte har på mobilen.

Aha, det vet jag inte, kan kolla. (Jag är tekniskt hopplös...)

 

[Inte_Ung]

Det är rätt stor skillnad på mig som sjuåring och på mig idag.

Idag har jag inget intresse av att spela. Jag vill bara höra färdig bra musik.


Jag är inte intresserad av att spela blockflöjt och har sålt den blockflöjt jag hade.

Du kanske borde spela något instrument ändå.
Eftersom du inte är intresserad av något som du kan göra så kanske du borde prova något som du inte är intresserad av. Om inte annat för att träna på att bli bättre på något och få hjärnan litet glad.

 

[Otherside]

Jag är ju inte i din situation, men ändå - jag vet vilket otroligt lyft man kan få av att utföra något man inte trodde sig kapabel till. Jag gjorde en gång en sak jag inte trodde om mig själv, och levde på det under minst ett år. Det förändrade mitt liv på SÅ många sätt att jag inte har ord att beskriva.

Och det behöver inte vara något stort, det kan vara nåt pyttelitet - och man behöver inte invänta motivation/mod/"rätta stunden", man fattar ett beslut och så gör man det. Om du t.ex. skulle fatta beslutet: -Idag ska jag byta lakan i sängen! Och sen inte invänta motivation, ork, rätt känsla, utan bara göra det. Kör över motståndet för stunden. Du behöver inte göra mer än så. Bara en grej. Jag tror att känslan av att ha övervunnit ett motstånd skulle vara rätt trevlig. Eller städa undan på köksbordet. Eller diska en disk. Bara en enda grej som känns motig. Dra ett djupt andetag och bara gör.

Sen kan du leva på det några dagar. Innan du gör nästa grej. Nåt enkelt - diska till exempel. Eller gå fem varv runt huset. Invänta inte motivation eller ork utan bara gör. Små små detaljer är jätteviktiga och inget är för litet eller betydelselöst. Det ger också en känsla av att ha makt i sitt liv, omän bara över små detaljer för närvarande.

Skulle det vara tänkbart?

 

[Sleepy]

Jag spelade blockflöjt i ettan och ansågs mycket begåvad. Men jag klarade inte av känslorna som musiken väckte i mig, så jag slutade.
.

Vad var det för känslor som väcktes? På vilket vis klarade du inte av dem?

 

[Shaggy]

Jag spelade blockflöjt i ettan och ansågs mycket begåvad. Men jag klarade inte av känslorna som musiken väckte i mig, så jag slutade.

Det är rätt stor skillnad på mig som sjuåring och på mig idag.

Är det verkligen skillnad på dig idag och som sjuåring? Genom alla trådar du skrivit så har temat varit att undvika jobbiga känslor. Jag trodde det var något som kommit senare i livet men det här verkar vara ett normaltillstånd för dig sedan barnsben. Exemplen på detta har varit många men de jag kan komma ihåg nu är att du gav upp mötena med "hantverksföreningen" samt att du undviker "feel good" film (nej jag tittar inte heller på sådana men av annan anledning) för att det kommer upp bilder som är jobbiga. Det känns som att hela ditt liv går ut på två saker, att undvika känslor och att undvika att förändra dig.
Du verkar ha satt upp en ram för "Det här är jag" och den ramen vill du inte sätta en lilltå utanför. Så fort något triggar din ångest (ja ångest är ett helvete) så skär du bort lite mer av den där lilla lilla rutan som är du . För varje liten bit du skär bort så blir du mindre och demonerna utanför ramen blir större och större. När jag läser det du skriver så läser jag om någon som lider av allvarlig fobi för massor av helt normala saker som människor stöter på dagligen. Att ha en fobi är ett handikapp, att ha så här många måste vara rena katastrofen.
Jag hade en gång en lärare som sa att "vi föds som original men dör som dåliga kopior" och det känns som om du har tagit den meningen till ditt hjärta i extremt stor utsträckning. Jag kan säga att jag inte håller med om meningen alls numera (jag var en period livrädd för att bli den där kopian) utan ser det som att vi föds som relativt oskrivna blad som sedan måste fyllas med innehåll utifrån de vaga stolpar vi fick med oss vid födseln.
Slå sönder den där begränsande ramen och låt dig själv växa för det har du potential till.

 

[Tassa]

Det är många som har skrivit mängder av tips och idéer på hur måendet kan bli bättre.

Nu har jag inte riktigt samma problematik som ts, men när jag mådde som sämst blev jag väldigt provocerad av alla som tyckte att jag skulle göra det ena och det andra för att det är bra för psyket och kroppen. Jag blev bara mer utmattad och kände mig ännu sämre för att jag inte orkade det där som alla tyckte var så viktigt och välgörande. Jag tror att jag helt enkelt inte var mottaglig.

Vändningen för mig var medicin som gjorde att jag orkade lite mer och gav humöret en skjuts.

Kan det vara så för dig också tror du @Wille? Det kanske inte är läge att testa nya saker och prova på olika aktiviteter och försöka hitta något nytt att göra innan du mår bättre? Du kanske behöver någon annan behandlingsform eller testa någon annan medicin för att till en början kunna komma till ro i dig själv?

Även om läkare bör vara experter på sitt område kanske man ändå för säga till så de verkligen förstår att det är inte bättre, det här fungerar inte, finns det annan medicin som kan hjälpa mer? Eller något annat.

Och du, var snäll mot dig själv

 

[escodobe]

Jag är ju inte i din situation, men ändå - jag vet vilket otroligt lyft man kan få av att utföra något man inte trodde sig kapabel till. Jag gjorde en gång en sak jag inte trodde om mig själv, och levde på det under minst ett år. Det förändrade mitt liv på SÅ många sätt att jag inte har ord att beskriva.

Och det behöver inte vara något stort, det kan vara nåt pyttelitet - och man behöver inte invänta motivation/mod/"rätta stunden", man fattar ett beslut och så gör man det. Om du t.ex. skulle fatta beslutet: -Idag ska jag byta lakan i sängen! Och sen inte invänta motivation, ork, rätt känsla, utan bara göra det. Kör över motståndet för stunden. Du behöver inte göra mer än så. Bara en grej. Jag tror att känslan av att ha övervunnit ett motstånd skulle vara rätt trevlig. Eller städa undan på köksbordet. Eller diska en disk. Bara en enda grej som känns motig. Dra ett djupt andetag och bara gör.

Sen kan du leva på det några dagar. Innan du gör nästa grej. Nåt enkelt - diska till exempel. Eller gå fem varv runt huset. Invänta inte motivation eller ork utan bara gör. Små små detaljer är jätteviktiga och inget är för litet eller betydelselöst. Det ger också en känsla av att ha makt i sitt liv, omän bara över små detaljer för närvarande.

Skulle det vara tänkbart?

Ja, jag måste sätta en tid. Jag kan inte tänka att "jag ska byta lakan om ett tag/ efter en kopp the/ lite senare idag" då blir det inte gjort. Utan det som gäller är "Ok, klockan är 13.40 nu. 14.00 byter jag lakanet"

 

[Wille]

Vad var det för känslor som väcktes? På vilket vis klarade du inte av dem?

Det minns jag inte. Jag var 7 år.

Det är många som har skrivit mängder av tips och idéer på hur måendet kan bli bättre.

Nu har jag inte riktigt samma problematik som ts, men när jag mådde som sämst blev jag väldigt provocerad av alla som tyckte att jag skulle göra det ena och det andra för att det är bra för psyket och kroppen. Jag blev bara mer utmattad och kände mig ännu sämre för att jag inte orkade det där som alla tyckte var så viktigt och välgörande. Jag tror att jag helt enkelt inte var mottaglig.

Vändningen för mig var medicin som gjorde att jag orkade lite mer och gav humöret en skjuts.

Kan det vara så för dig också tror du @Wille? Det kanske inte är läge att testa nya saker och prova på olika aktiviteter och försöka hitta något nytt att göra innan du mår bättre? Du kanske behöver någon annan behandlingsform eller testa någon annan medicin för att till en början kunna komma till ro i dig själv?

Även om läkare bör vara experter på sitt område kanske man ändå för säga till så de verkligen förstår att det är inte bättre, det här fungerar inte, finns det annan medicin som kan hjälpa mer? Eller något annat.

Och du, var snäll mot dig själv

Ett tag provade jag att gå promenader, men sen föll allt när allt blev övermäktigt och jag drunknade i saker att göra och orka.

Jag är så tveksam till annan medicin. Jag är livrädd för att gå upp ännu mer i vikt. Jag har inte ens pengar till nya kläder som jag ryms i. De jag har sitter trångt. Och övervikten gör att jag avskyr mig själv.

 

[MJLee]

Jag blir bekymrad att någon som mår så dåligt att hon behöver åka till psykakuten är ute och kör. Varför inte ringa istället? Den fysiska akuten kan inte göra något för ett så allvarligt underliggande tillstånd förutom då att lägga in dig. Och/eller skriva ut starkare mediciner som definitivt inte ska tas i samband med bilkörning.

Det finns dessutom bra alternativ, mind.se tex som även om det är en självmordslinje även omfattar svåra depressioner och ångest. Personalen på akuten är ofta för upptagna för att kunna ägna tid och omsorg till den grad som behövs. Känns det jobbigt att prata så kan man även chatta.

Jag brukar ibland jämföra klinisk depression och medföljande ångest/panikångest med ett grovt missbruk (jag vet att det haltar). Personen går in i ett tillstånd där den blir döv och blind. Allting handlar om missbruket, all livsglädje, imitativ, råd, psykologhjälp, stöd och uppmuntran rinner av.

TS har upprepade gånger sagt vad hon inte vill göra, vad som gör henne trött, utmattad, triggar och skapar behov av psykakuten. Istället för att komma med tips och råd och uppmuntran så tror jag att det börjar, och slutar med frågan: vad är det DU vill göra. Vill du inte göra någonting, då kommer du aldrig att göra någonting - notera att det inte är samma sak som kan. Det är mycket man inte kan men om man vill är det första och ibland viktigaste steget. Och sedan reda ut vad det är vad man kan göra.

Vill/drömmer du inte om något, då får du acceptera att ditt liv kommer att fortsätta i precis samma spår som tidigare. Hur jävligt det än känns just nu, och det gör det utan tvekan. Du vill rida och tävla. Bra mål. Häng upp dig på det, gå utbildningen eftersom det ger dig möjlighet till jobb som sedan i sin tur ger dig ekonomiskt utrymme att kunna betala för den slags häst du är intresserad av. Det finns ytterst få medryttarhästar som är av den kvalitet att de kommer räcka för tävling även på låg nivå och då får man acceptera att man behöver betala för det. Alt hitta en ridskola, rid tillräckligt ofta för att förbättra dig så att du får möjligheten att tävla.

Du kommer aldrig att få något gratis.

 

[Wille]

Du kanske borde spela något instrument ändå.
Eftersom du inte är intresserad av något som du kan göra så kanske du borde prova något som du inte är intresserad av. Om inte annat för att träna på att bli bättre på något och få hjärnan litet glad.

Jag tror inte det botar varken min ensamhet eller känslor av att allt är övermäktigt. Jag tror inte heller att det ger mig hopp om framtiden.

 

[Lovisaleonora]

Ja, jag måste sätta en tid. Jag kan inte tänka att "jag ska byta lakan om ett tag/ efter en kopp the/ lite senare idag" då blir det inte gjort. Utan det som gäller är "Ok, klockan är 13.40 nu. 14.00 byter jag lakanet"

Sådär måste jag göra när jag är svårstartad. Är jag igång går det av bara farten, men ibland är det sådär osannolikt svårt att få röven ur soffan och då är detta enda som hjälper (det och blåslampa, men blåslampa gör så svår skada på soffan). Deadline, helt enkelt.

 

[Inte_Ung]

Jag är så tveksam till annan medicin. Jag är livrädd för att gå upp ännu mer i vikt. Jag har inte ens pengar till nya kläder som jag ryms i. De jag har sitter trångt. Och övervikten gör att jag avskyr mig själv.

Är du säker på att det är medicinen som gör att du gått upp i vikt?
En depression med tillhörande overksamhet kan verkligen ge en viktökning på alldeles egen hand.
Ligga på soffan och göra inget bränner inga kalorier.
Har den T-shirten.

 

[Lovisaleonora]

Är du säker på att det är medicinen som gör att du gått upp i vikt?
En depression med tillhörande overksamhet kan verkligen ge en viktökning på alldeles egen hand.
Ligga på soffan och göra inget bränner inga kalorier.
Har den T-shirten.

Dessutom är det väl så att stresspåslaget i sig ofta ger en viktökning, har väl med kortisol (eller något annat?) att göra?

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte det botar varken min ensamhet eller känslor av att allt är övermäktigt. Jag tror inte heller att det ger mig hopp om framtiden.

På något sätt så måste du göra din värld större.
Just nu så får ingenting plats inuti den lilla ruta som du har skapat åt dig själv.
Du får ju knappt plats där själv så några andra människor kan verkligen inte klämma in sig där också.

 

[Inte_Ung]

Dessutom är det väl så att stresspåslaget i sig ofta ger en viktökning, har väl med kortisol (eller något annat?) att göra?

Ja det också.
Och overksamhet.

 

[Wille]

Är du säker på att det är medicinen som gör att du gått upp i vikt?
En depression med tillhörande overksamhet kan verkligen ge en viktökning på alldeles egen hand.
Ligga på soffan och göra inget bränner inga kalorier.
Har den T-shirten.

Min nuvarande medicinering har inte viktökning som biverkning. Jag har bara gått upp ändå. Därför är jag jävligt opepp på att byta till en medicin som har viktuppgång som biverkning.