Har du inte fått någon formell diagnos (och inte heller vill ha någon?) så är jag inte alls förvånad att du sitter fast i det här läget. Det här med acceptans av sina svårigheter är så otroligt viktigt, och i många fall så krävs det en diagnos som svart på vitt bekräftar att det är såhär du är och kommer förbli, och så får man börja om därifrån. Surt läge? Javisst, men ibland får man växa ur dyngan man hamnat i.
Förmodligen skulle det också få kommunen att lossna lite vad gäller boendestödet, eftersom sånt går under LSS och dit hör man solklart om man befinner sig inom autismspektrat (vilket du troligen gör baserat både på hur du verkar uppleva världen och att du beskriver dig som aspig). Du skulle också få tillgång till habiliteringen, och kunna få betydligt mer specialiserad hjälp där. Öppenvården i all ära men just att hantera vissa typer av NPF och lägga upp rätt sorts livsstrategier är inte direkt deras styrka. Medicinering är ett kapitel för sig... vad jag har förstått och själv upplevt så verkar det inte helt ovanligt att man reagerar oväntat på mediciner.
Inte för att jag är någon expert inom området, men jag är en autist som sprang in i väggen stenhårt vid 22 års ålder för att jag trodde att det gick att köra genom livet på samma premisser som alla andra. Klassisk utmattningsdepression och åratal av s k Shit Life Syndrome som ingen medicin lyckats bita på. Det enda som hjälpte var drastiska förändringar. Och ja, de var och är skitläskiga, men det vore ännu mer otäckt att må som en potta skit i resten av mitt liv. Jag hoppas att du också kan hitta dit, även om det känns ouppnåeligt just nu.
