Fler barn, hur resonerar ni?

[nDian]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Jag har sagt att inte vill ha mer än 3 barn. Jag har ju ett barn som är 5 ½ år medans sambon inte har några. Han vill ju ha 3 barn. Men oom vi skaffar oss tre barn så blir det ju så att jag har 4 barn. jag har sagt att jag kan tänka mig 2 till. Sen så ser han min dotter som sitt eget så det löste sig med den biten.
Jag ville ha tätt intill mellan syskorna. Men nu blir det inte så. Det dröjer kanske 2-3 år innan vi får ett barn gemensamt. Dom två tista barnen kanske blir mer tätare. Men vi får se helt enkelt. Blir det inte så blir det inte.


Mvh

 

[Druvan]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Har ett barn och har inte tänkt skaffa några fler. Vi är väl inga direkta barnmänniskor egentligen. Har så många andra projekt i livet vi vill hinna med- hästar, hundkennel, jagar, fiskar, jobbar osv. Dessutom är jag avskräckt från att ha många barn- vi var fyra syskon i min familj och det var väldigt mycket stress, bråk och problem. Jag tror inte jag kommer vara en bra mamma om vi skaffar fler, tycker det är nog svårt och jobbigt med ett barn.. Min man vill inte heller ha fler. Han växte upp ensam med sin pappa och trivdes bra med det.

 

[Gandalf]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Vi har två barn nu och vill gärna ha tre eller fyra. Lyckligtvis är vi också överens om det. Däremot så är jag väldigt velig gällande åldersskillnad - ska vi bara köra på och ha det gjort :-) eller dra ut lite på det så man hinner njuta fast jag inte är superung och fast det innebär en lååång period då man inte är jätteattraktiv på arbetsmarknaden etc

 

[Mammadutt]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Vi har ett barn. Vi är nöjda. Samtidigt känner jag kanske att det är dumt mot dottern att inte ge henne ett syskon, både jag och sambon har småbröder, sambons är 10 år yngre än han och min bror är 8 år yngre än mig. Om jag ser till mig själv skulle det vara väldigt väldigt tomt utan ett syskon. Jag vill kunna sitta om 20 år och ha min bror så att säga. Ska jag inte ge min dotter samma sak? Jag vill helst inte vara gravid igen eller föda med tanke på hur jävligt det var sist... om jag får samma hormonella fel och går upp 50+ kg igen så skulle jag säkert inte kunna använda min kropp så mkt mer sen.... även fast vi är lovade special-mödravård osv så är det nått som är så avlägset. Men kanske en sladdis när jag är 35? (fan det är ju bara 7 år bort )

 

[KisseNova]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

*kl*

Jag har tvekat mycket fram och tillbaka om fler barn eller inte. Men nu har jag bestämt att det är inte aktuellt med fler barn. Alla omständigheter rörande Dominic har gett mig ångest för fler barn Så han får nöja sig med att vara enda barnet hos mig

 

[Freyja_bus]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

kl

Nu har ju inte jag några barn själv ännu, men en liten flicka i magen som ska titta ut i Januari. Jag vet inte hur jag kommer resonera när hon väl är här, men som det känns nu vill vi absolut ha minst ett barn till och gärna ganska tätt.

//Julia

 

[Sunshine]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Vi har tva barn, tvillingar, och vill garna ha en till - helst med 3-4 ars mellanrum men eftersom det tog san attans tid att fa till de forsta (4 ar/4 ivf behandlingar) sa kor vi pa utan skydd, hander det sa hander det men det ar otroligt osannolikt att det kommer att ske pa "naturlig" vag tyvarr. Sa det blir val till att borja ta sprutor igen om ett par ar....

 

[Mitten]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

*kl*

Vi har ju lyckats få en dotter, efter många års försökande. Vi diskuterar syskonfrågan nu. Jag är ju 31, och Elina 5 månader. Jag vill ha ett syskon till henne, gärna tätt (typ nu ) Helt enkelt för att jag vill inte ha en till period med graviditeter, förlossningar, amning, mammaledighet, utan vill isåfall hellre ha två på varandra så man är 'klar med det' ... ja, det låter hemskt, men det blir så fel att fokusera på jobbet kanske inte ens ett år och sedan gå igenom hela karusellen igen. Jag hade ju en jobbig graviditet också. Tar det för lång tid är jag rädd att det förblir bara en, för att jag inte orkar 'börja om'.

Min sambo är ensambarn och jag har syskon, och vi ser plus och minus med båda, men just nu känns det som att vi märker om jag kan bli gravid en gång till eller inte. Jga får väl sätta en gräns, och har vi passerat den blir det ingen mer, helt enkelt.

 

[Petronilla]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Jag önskade 3 barn och mannen 4 när vi påbörjade verkstaden, men han blev ganska knäckt av 2 barn och stängde transfer fönstret men när hans mor gick bort kom han och önskade en till och jag var ju med på noterna så nu sitter jag här gravid igen.

Vi har 23,5 månad mellan grabbarna och det blir 26,5 månad mellan tvåan och trean.

Vi är nöjda med den uppdelningen. De har glädje av varandra, men mycket jobb för oss.

 

[Piffelina]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Jag skulle nog vilja ha ett barn till om 4-5 år. Dottern är idag 4,5 månad. Fast en graviditet till känns inte lockande, var sjukskriven för foglossning sista 2 månaderna. Men ett syskon vill jag att hon ska ha för även fast jag och min bror bråkade MYCKET när vi var mindre så är jag glad att han finns. Det skiljer 6 år emellan oss.

 

[mumrikan]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Vi är båda överens om att vi ska ha 1 barn till, 2 är fullt tillräckligt.

Så jag vet helt enkelt inte om det blir fler barn vilket känns som en stor sorg för mig men det är samtidigt väldigt viktigt att vi båda är överens eftersom vi drar 50% av samma lass.

Vi har ett barn. Vi är nöjda. Samtidigt känner jag kanske att det är dumt mot dottern att inte ge henne ett syskon, både jag och sambon har småbröder, sambons är 10 år yngre än han och min bror är 8 år yngre än mig.

Jag har tvekat mycket fram och tillbaka om fler barn eller inte. Men nu har jag bestämt att det är inte aktuellt med fler barn. Alla omständigheter rörande Dominic har gett mig ångest för fler barn Så han får nöja sig med att vara enda barnet hos mig

Jag tyckte att det var underbart att vara gravid, jag hade en fördjävlig förlossning, men med planerat kejsarsnitt behöver det inte hända igen, jag älskade att ha bebis även om jag ibland bara ville slänga ut honom genom fönstret, och jag vill så oerhört gärna att min son (nu 5 år) ska ha syskon.
Men min sambo vill inte ha fler barn (han ville inte ens ha ett men blev världens underbaraste pappa när det råkade hända) och det känns väl inte helt aktuellt att byta sambo, så jag får finna mig i att "bara" ha ett barn. Och när alla frågar om det inte är dags snart (var ju över 30 när A föddes) så ler jag och säger att "vi" vill bara ha ett. Och jag får förklara mig mycket för det känns inte OK att bara ha ett (ska ni inte skaffa ett litet syskon? det är ju synd om honom utan syskon! han blir så bortskämd om han är enda barnet!), trots att jag ju inte själv håller med.
Men visst hade det varit opraktiskt att skaffa fler barn nu eftersom det är jag som står för familjeinkomsten och ingen av oss får FP då vi bor utomlands. Så kanske är det ett bra beslut. Men varför har jag en sån bebisläntan då?
Hur "överens" är ni om antalet barn? Hur kommer man fram till ett gemensamt beslut? VIll en ha 2 och den andra 4, kan det ju bli 3. Men man kan ju inte ha 1 1/2 barn???

 

[CosmicQueen]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Jag & min sambo är helt överrens vad gäller barn, när & hur många, känns så skönt.

Vi har en på 11 månader nu & ska ha en till om 1 månad. Sedan kommer vi att vänta några år, minst 2 år som det känns nu iaf innan vi skaffar fler. Men då kan vi tänka oss 2 till tätt som dessa.

 

[paradiset]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Tja, jag har alltid velat ha 3 st och det innan 30 års ålder. Och så blev det. Började väl försöka med ett syskon när första barnet var runt 18 mån och när han var 2 år och 9 mån kom lillebror. Han hann bli blöjfri dagtid vilket var skönt. Mellan 2an och 3sn blir det 3 år exakt. Väldigt lagom tycker jag. Blöjfria, pratar och förstår. Samtidigt hinner man inte bli för "fri" så man inte vill dit igen.

Men nu får det räcka. Min kropp hatar att vara gravid.

 

[KisseNova]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

jaa, som tur är så är det min kropp

Nää, skämt åsido. Jag är inte ihop med sonens pappa sen 3 år tillbaka , han däremot ska ha ett barn till innan årets slut. Så Dominic blir ju inte helt enda barnet.

Jag älskade sparkarna med avskydde allt med min graviditet, tyvärr. Hade enormt illamående som fick hållas med schack av akupunktur, ständiga undersökningar för dom misstänkte hjärnfel,hjärtfel osv på Dominic när han låg i magen. Fick en specialist-undersökning i Göteborg pga allt detta. Allt var perfekt med Dominic när han föddes, så dom hade fel. Grova tjänstefel gjorde dom oxå utöver allt detta.

Jag har varit gravid tillräckligt många gånger för att veta att jag inte mår psykiskt bra av en gravidtet. All ångest över vad som hände under gravidteten med Dominic kommer tillbaka i större utsträckning än vad jag gick igenom då.

 

[Girasol]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

*kl*

Vi har 4 barn.
Mellan ettan och tvåan skiljer det ganska exakt 3 år. (hade mycket problem med bebistillverkningen innan första och nr 2 tog också tid på sig. Nr 3 däremot blev till på första försöket och mellan honom och tvåan har vi ganska exakt 2 år. Sedan blev det en oplanerad (som är en vääldigt lång historia som jag redan berättat här tidigare...) Men i vilket fall som helst så har vi 14 månader mellan nr 3 och 4. Födda -99, -02, -04 resp. -05. Själv fyllde jag 30 år två veckor innan nr. 4 föddes.

Tycker inte alls att det varit så betungande som folk påstår. Däremot maken tycker att det varit ganska jobbigt senaste året. Några av barnen som kommit in i olika utvecklingsstadier/trotsperioder samtidigt... Tror vårt olika seende i frågan kan ha viss grund i att jag är äldst av 7 ungar medan maken är yngst av två.


Vi är väldigt nöjda och planerar inga fler barn. MEN skulle det visa sig att det sker ett underverk till (är steriliserad) så är abort aldrig aktuellt.


Gira

 

[Sar]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Och när alla frågar om det inte är dags snart (var ju över 30 när A föddes) så ler jag och säger att "vi" vill bara ha ett. Och jag får förklara mig mycket för det känns inte OK att bara ha ett (ska ni inte skaffa ett litet syskon? det är ju synd om honom utan syskon! han blir så bortskämd om han är enda barnet!), trots att jag ju inte själv håller med.

Jag blir så less på förståsigpåare som anser att det är synd om ensambarn och att de automatiskt blir bortskämda. Jag som är ett ensambarn kan definitivt intyga att ensambarn inte blir bortskämda med automatik (runt mig är exempelvis de barn jag upplever som bortskämda oftast trean i en syskonskara av tre). Det är heller inte ett dugg synd om ensambarn utan tvärtom smått underbart att vara den mest älskade.

Jag kan tycka mer synd barn som alltid får dela uppmärksamheten på ett eller annat sätt men å andra sidan har de mycket glädje över varandra så jag tror alla syskonkonstellationer eller ensambarn har både för- och nackdelar.

Men visst hade det varit opraktiskt att skaffa fler barn nu eftersom det är jag som står för familjeinkomsten och ingen av oss får FP då vi bor utomlands. Så kanske är det ett bra beslut. Men varför har jag en sån bebisläntan då?
Hur "överens" är ni om antalet barn? Hur kommer man fram till ett gemensamt beslut? VIll en ha 2 och den andra 4, kan det ju bli 3. Men man kan ju inte ha 1 1/2 barn???

Jag är stenhård på att barnfrågan ständigt ska omförhandlas och vara öppen till diskussion, när en längtar och inte den andra finns det en skyldighet till självrannsakan från båda parter.
Det finns vissa saker som skulle kunna dämpa min barnlängtan och andra saker som skulle kunna öka min partners barnlängtan.

Sedan är det inte självklart att man KAN bli gravid men när det gick så lätt förra gången (och dessutom med dubbel utdelning) kan det i alla fall för mig kännas som att ödet hånar mig när jag vet att jag kan men (i alla fall för tillfället) inte får....

Precis som i övriga livet får man inte allt man vill och då får man hitta styrkan i annat som man kan glädjas åt (ex.vis sina övriga barn). Men helt lätt är det inte att komma över en längtan efter ett till barn, det är jag den första att skriva under på!

 

[Bonapple]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Vi väntar på tvåan som kommer i februari. Det blir ganska så precis 2 år mellan dem.
Visst känns det som tight, men samtidigt är jag glad att jag nu väntar mitt andra barn.
Jag skulle gärna vilja ha en tredje dock lite senare i livet, kanske när ettan är 6 år.
Jag fick mitt första när jag var 32 så vi har ju inte hela vuxna livet på oss
Vad har ni med två år mellan era barn för erfarenheter, både negativa och positiva??

 

[mino]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

nu är min äldsta 2 år och 4 mån och min minsta 6 veckor och min känsla just nu är att detta kan inte vara min sista bebis. Det har varit underbart att få tvåan, jag vet inte varför det känns så annorlunda, det bara känns så odramatiskt och han har varit en sån där standardbebis som verkligen (!) bara äter och sover och växer. Ettan har äntligen efter tidigare strul hamnat på ett bra dagis, det är härligt att vara hemma och jag bara njuter av livet mer än jag nånsin gjort förut. Det hade ju lika gärna kunnat vara kaos med en svartsjuk/arg storasyster och en koliklillebror. Jag tror tillochmed att jag rent känslomässigt skulle kunna tänka mig 4 barn men jag skulle önska att jag börjat lite tidigare (är nu 34) så att jag hade kunnat avvakta och känna efter. Rent praktiskt vet jag dock inte om 4 barn går att få ihop och om vi skulle räcka till.

Vad det gäller rekommendationer om ålder så beror det så himla mycket på hur första barnet är. Dottern är extremt verbal och tidig med att prata så det har gått bra att förklara för henne varför mamma inte kan bära etc. Men en tvååring kan ju likaväl vara i stadiet av 2-ordsmeningar och bara kunna ta ut sin förvirring fysiskt. I så fall kan jag tänka mig att det är skitjobbigt. Hur man än gör så har man inga garantier, en supersvartsjuk 3-åring är säkert minst lika jobbig som en testande 2-åring. Man får tänka att det är korta perioder på det stora hela.

 

[pompa04]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Här är en till som var sen i starten. Blev planerat gravid vid 30 o fick precis det barn jag önskade mig. Varken jag el maken som är lite äldre än mig o har två barn sen tidigare, ville ha flera barn. Skulle däremot gärna ta emot fosterbarn.

 

[Tajger]

Sv: Fler barn, hur resonerar ni?

Jag har fyra barn, födda 79, 88, 90 och 92. Den första var väl lite tidig (annan pappa), men de tre andra var fullt planerade.

Tycker det var bra att ha dem ganska tätt, 22 månader, och sen 18.
De lekte oftast väldigt bra tillsammans, och är nu som nästan vuxna goda vänner, känns det som.

Nu hade jag väldigt lätta graviditeter och förlossningar, så det påverkar väl också hur positiv man är. Men efter fjärde hade jag bestämt mig för att det räckte och efter ett par år steriliserade jag mig.

Nu får man vänta på barnbarnen