Alltså detta inlägget var faktiskt inte alls menat varken ironiskt eller roligt men genererade ju skrattisar så jag passar på att ta upp en grej.
Jag upplever det som ganska typiskt att mannen i ett heteroförhållande blir frustrerad av bristen på positiv respons (på sina ageranden eller önskade agerande gentemot sig själv). Hur liksom funkar ens den kopplingen? Jag har aldrig förstått det. Jag har själv relativt lätt för att bli frustrerad, svär dagligen över medmänniskor i min vardag, är varken något bra på relationer eller något fan av samarbete rakt igenom.
Men det jag blir frustrerad över är ju när min person eller vad vi kommit överens om inte respekteras. Eller allmänt brist på respekt för sin omgivning. Hur kan man bli frustrerad av att ens krav (?) på en partner inte uppfylls? Vad missar jag?
Det där är helt vansinnigt. Jag har som tur är ganska begränsad erfarenhet av det, men minns specifikt en man jag träffade som blev både förvirrad och frustrerad över att jag inte ville ligga en kväll. Så han försökte igen, och igen, och igen. Det var sista gången jag träffade honom. Det förundrar mig att en person kan tycka att sin egen beröring och sexuella handlingar måste vara så övermänskligt perfekta att han inte för allt i världen kan förstå att de kan vara oönskade. Kom igen liksom. Något som jag själv verkligen uppskattar, eftersom jag själv är känslig för ovälkommen beröring, är de män jag träffat som tagit ett steg tillbaks och sagt "Okej, hur kan jag få dig att känna dig trygg med mig?" och "När/hur/var uppskattar du beröring och inte?" utan att det behöver slå mot hans ego eller göra honom frustrerad. Jag vet om att jag inte alltid är helt enkel att ha att göra med, så frustration och irritation kring det kommer bara göra mig helt sänkt och ja... verkligen precis allt annat än kåt.