Era bästa sluta-dra-i-koppel metoder

[Valptass]

Han härjar när vi går på promenad alltså när båda hundarna gå bredvid varandra kopplade
(Hemma får dom inte leka öht)
I övrig är han jätteduktig med kontakten, det är bara ibland han får spel
Vi går ca 1 mil om dagen, han får ofta springa lös och kommer på inkallning, han är också väldigt snäll

Men den där grejen att aldrig få säga till hunden när den gör fel, det känns lite märkligt, tycker jag

Då skulle jag nog helt enkelt inte låta dom gå bredvid varandra. Skulle backa i träningen och börja med att låta dom gå på ett avstånd som din hund klarar av, och sedan öka det successivt och belöna kontakt och lugn. Svårt såklart om man inte är två, men det tycker jag verkar som en trevlig metod. Vill helst inte ta över tråden mer, TS eftersöker hjälp på ett specifikt problem och jag vill inte fylla tråden med irrelevanta inlägg!

 

[Lampan]

Då skulle jag nog helt enkelt inte låta dom gå bredvid varandra. Skulle backa i träningen och börja med att låta dom gå på ett avstånd som din hund klarar av, och sedan öka det successivt och belöna kontakt och lugn. Svårt såklart om man inte är två, men det tycker jag verkar som en trevlig metod. Vill helst inte ta över tråden mer, TS eftersöker hjälp på ett specifikt problem och jag vill inte fylla tråden med irrelevanta inlägg!

Tycker du denna diskussionen är irrelevant?
Tvärtom tycker jag det är liknande problem som TS har med promenader, då hunden har fel fokus

Går jag själv med hanen (vilket jag ofta gör) så har jag inga problem alls. Men då tränar jag ju inte på det som behöver tränas. Att hundarna går lugnt sida vid sida

 

[Lager]

Det här tycker jag är intressant. Jag har lagt märke till att många av dem som blir "arga" på hunden mer eller mindre regelbundet (och då tar till någon form av korrigering) har en annan syn än vad jag har på vad hunden kan och inte kan. Gör hunden något oönskat får jag ofta höra att hunden VET att den inte får göra så! För mig är det å andra sidan uppenbart att hunden INTE vet, annars hade den ju inte gjort så. Sen finns det säkert hundar som vet vad kommandot betyder men som skiter i det i alla fall. Även här skyller jag på bristande inlärning. Hunden vet vad jag vill att den ska göra, och den vet vad den får för belöning av att göra det - men väljer ändå att skita i det. Då har jag ju inte gjort det tillräckligt attraktivt för hunden att göra som jag säger. Jag tror helt enkelt att mycket beror på att man överskattar vad hunden egentligen vet , och gärna tror att hunden minsann vet och att den därför gör fel för att jävlas eller något.

Jag håller med dig i teorin.

Både angående att hundägare generellt inte tränar in önskat beteende ordentligt, och därför straffar hunden för någonting som hunden faktiskt inte förstår händelseförloppet kring.

Jag håller också med om arbetet att skapa motivation att följa reglerna i så många sammanhang som möjligt.

Det ÄR dock svårt att träna på alla upptänkliga situationer. Jag ska givetvis träna med distraktioner i så hög grad jag kommer på. Har en vuxen hund, som arbetat större delen av sitt liv, och nu väntar jag mig att hon faktiskt har koll på vad som gäller. Jag lägger in krav på henne, hon måste funka i sitt jobb.

Enkelt exempel - ute i skärgården, när hon åkt buss, båt, legat still mycket och har samlat ihop en del myror i tassarna. Hon kör ett kontrollerat varv lös, kallas in, och tar olovligen en extra repa efter den skojiga flaxande måsen. Hon får skäll, och kallas in igen. Kommer studsandes tillbaka med svansen och näsan i vädret.

Det är inte samma som en unghund. Eller en hund som aldrig fått nån vettig vardagslydnadsträning för ägaren tycker det är trist ända tills hunden nästan drar omkull henom.

 

[Red_Chili]

Det här tycker jag är intressant. Jag har lagt märke till att många av dem som blir "arga" på hunden mer eller mindre regelbundet (och då tar till någon form av korrigering) har en annan syn än vad jag har på vad hunden kan och inte kan. Gör hunden något oönskat får jag ofta höra att hunden VET att den inte får göra så! För mig är det å andra sidan uppenbart att hunden INTE vet, annars hade den ju inte gjort så. Sen finns det säkert hundar som vet vad kommandot betyder men som skiter i det i alla fall. Även här skyller jag på bristande inlärning. Hunden vet vad jag vill att den ska göra, och den vet vad den får för belöning av att göra det - men väljer ändå att skita i det. Då har jag ju inte gjort det tillräckligt attraktivt för hunden att göra som jag säger. Jag tror helt enkelt att mycket beror på att man överskattar vad hunden egentligen vet , och gärna tror att hunden minsann vet och att den därför gör fel för att jävlas eller något.

Helt enig. Däremot kan det ju många gånger vara extremt(!) svårt att hitta någon belöning som är tillräckligt värdefull för att hunden ska vilja göra vissa oönskade saker…

Sedan tycker jag att det är intressant att folk överskattar vad hundar kan/förstår just när det gäller "vardagshyfs" och kommandon, för i nästa sekund brukar samma typ av personer i princip idiotförklara hundarna och tro att de inte kan eller förstår något alls (när det ofta är att de är dåliga på att läsa av sina egna hundar)…

 

[Valptass]

Tycker du denna diskussionen är irrelevant?
Tvärtom tycker jag det är liknande problem som TS har med promenader, då hunden har fel fokus

Går jag själv med hanen (vilket jag ofta gör) så har jag inga problem alls. Men då tränar jag ju inte på det som behöver tränas. Att hundarna går lugnt sida vid sida

Det är möjligt att diskussionen är relevant. Känner mig dock oartig som skriver massa i tråden utan att ha kommit med ett enda förslag på det som TS ville ha hjälp med

Jag känner väl att du behöver backa i träningen i såna fall, hunden är inte redo att gå sida vid sida. Man får ta sig dit genom att jobba progressivt; ha ett stort avstånd i början och sedan minska avståndet i en takt som hunden klarar av. Så hade jag velat träna i alla fall. Väl medveten om att det är svårt när man är ensam!

Jag håller med dig i teorin.

Både angående att hundägare generellt inte tränar in önskat beteende ordentligt, och därför straffar hunden för någonting som hunden faktiskt inte förstår händelseförloppet kring.

Jag håller också med om arbetet att skapa motivation att följa reglerna i så många sammanhang som möjligt.

Det ÄR dock svårt att träna på alla upptänkliga situationer. Jag ska givetvis träna med distraktioner i så hög grad jag kommer på. Har en vuxen hund, som arbetat större delen av sitt liv, och nu väntar jag mig att hon faktiskt har koll på vad som gäller. Jag lägger in krav på henne, hon måste funka i sitt jobb.

Enkelt exempel - ute i skärgården, när hon åkt buss, båt, legat still mycket och har samlat ihop en del myror i tassarna. Hon kör ett kontrollerat varv lös, kallas in, och tar olovligen en extra repa efter den skojiga flaxande måsen. Hon får skäll, och kallas in igen. Kommer studsandes tillbaka med svansen och näsan i vädret.

Det är inte samma som en unghund. Eller en hund som aldrig fått nån vettig vardagslydnadsträning för ägaren tycker det är trist ända tills hunden nästan drar omkull henom.

Förstår vad du menar. Men jag tänker så här - förtjänar hunden verkligen att få skäll i det läget? Du vet ju själv att hunden har "myror i benen" och vill springa av dig. Gissningsvis kan du redan innan anta att hunden kommer ta sig friheter, just för att du känner din hund och vet att den varit stilla längre än vad den vill. Om du då släpper hunden ändå i det läget så vet jag inte om det är hundens fel att den är olydig.

Håller med om att det är svårt att träna förebyggande och lära in allt man vill att hunden ska kunna innan man råkar ut för situationer där kunskapen behövs. Men personligen ser jag ingen anledning att bli arg på hunden i såna fall? Det är ju inte hundens fel att jag inte haft möjlighet att lära upp den ordentligt. Man kan avleda och styra upp situationer utan att ge hunden skäll eller fysiska korrigeringar.

 

[Red_Chili]

Enkelt exempel - ute i skärgården, när hon åkt buss, båt, legat still mycket och har samlat ihop en del myror i tassarna. Hon kör ett kontrollerat varv lös, kallas in, och tar olovligen en extra repa efter den skojiga flaxande måsen. Hon får skäll, och kallas in igen. Kommer studsandes tillbaka med svansen och näsan i vädret.

Det jag ser som en möjlighet där, är att ta en rejäl långpromenad (med koppel) innan hunden släpps lös. Det gör jag med mina hundar om de av någon anledning samlat på sig överskottsenergi. Som när någon haft någon skada eller på vintern när det varit så galet mycket is ute att jag inte vågat släppa dem, då går vi först en ordentlig långpromenad, sedan släpper jag dem på ett ställe där det inte gör något om de springer runt som dårar en bra stund (typ hundrastgård eller annan lämplig inhägnad).

När de sprungit av sig ordentligt så söker de sig alltid till mig, antingen för att få vatten eller godis. När jag märker att de närmar sig det läget, då först gör jag en inkallning. De får sedan en belöning av något slag och så får de gå lösa en liten stund till under tiden som jag går runt i inhägnaden och gör några till inkallningar. Först därefter kopplar jag dem. Då har de både fått göra av med all energi och fått en påminnelse om att inkallningarna inte nödvändigtvis betyder slut på det roliga.

Sedan, när de väl har gjort av med överskottsenergin, då kan jag återgå till det vanliga och släppa dem på "vanliga" ställen och göra allt så som vi brukar göra.

 

[Lager]

Det är möjligt att diskussionen är relevant. Känner mig dock oartig som skriver massa i tråden utan att ha kommit med ett enda förslag på det som TS ville ha hjälp med

Jag känner väl att du behöver backa i träningen i såna fall, hunden är inte redo att gå sida vid sida. Man får ta sig dit genom att jobba progressivt; ha ett stort avstånd i början och sedan minska avståndet i en takt som hunden klarar av. Så hade jag velat träna i alla fall. Väl medveten om att det är svårt när man är ensam!

Förstår vad du menar. Men jag tänker så här - förtjänar hunden verkligen att få skäll i det läget? Du vet ju själv att hunden har "myror i benen" och vill springa av dig. Gissningsvis kan du redan innan anta att hunden kommer ta sig friheter, just för att du känner din hund och vet att den varit stilla längre än vad den vill. Om du då släpper hunden ändå i det läget så vet jag inte om det är hundens fel att den är olydig.

Håller med om att det är svårt att träna förebyggande och lära in allt man vill att hunden ska kunna innan man råkar ut för situationer där kunskapen behövs. Men personligen ser jag ingen anledning att bli arg på hunden i såna fall? Det är ju inte hundens fel att jag inte haft möjlighet att lära upp den ordentligt. Man kan avleda och styra upp situationer utan att ge hunden skäll eller fysiska korrigeringar.

Det finns massa saker jag hade kunnat göra bättre - just detta var bara ett så praktiskt exempel.

Det jag tänkte var poängen var att jag inte i alla sammanhang ständigt kan planera allt. Jag kan göra det så tydligt och enkelt som möjligt, jag kan underlätta. Men någonstans hamnar vi i att hunden ska acceptera kommandon även när hon har annat på hjärnan. Vi kommer efter inlärningsperioden till en kravfas - där jag förväntar mig att hon inte drar på vilt, även om det är skoj. Att hon markerar som hon ska i sitt jobb. Att hon inte enbart agerar på impuls.

Precis som hästen, han ska acceptera kommandon. Jag ser till att han mår bra, att han får bra mat, är ute och får umgås med polarna, etc. Han har givetvis rätt att "säga" att sadelgjorden är obekväm, men vi har också vissa regler som inte ruckas på. Han får inte gå på mig, exempelvis.

Fysiska korrigeringar ägnar jag mig inte åt, verkligen inte i betydelsen att orsaka fysisk smärta - om det inte är för att skydda mig själv.

 

[moofy]

Kan det vara så enkelt att man behöver komma ut och röra på sig mer? Testa att gå längre/oftare med honom. Att vara lugn har hjälpt mig med dragande hundar, de är ofta alldeles för uppe i varv och behöver komma ner på jorden.

 

[Lager]

Det jag ser som en möjlighet där, är att ta en rejäl långpromenad (med koppel) innan hunden släpps lös. Det gör jag med mina hundar om de av någon anledning samlat på sig överskottsenergi. Som när någon haft någon skada eller på vintern när det varit så galet mycket is ute att jag inte vågat släppa dem, då går vi först en ordentlig långpromenad, sedan släpper jag dem på ett ställe där det inte gör något om de springer runt som dårar en bra stund (typ hundrastgård eller annan lämplig inhägnad).

När de sprungit av sig ordentligt så söker de sig alltid till mig, antingen för att få vatten eller godis. När jag märker att de närmar sig det läget, då först gör jag en inkallning. De får sedan en belöning av något slag och så får de gå lösa en liten stund till under tiden som jag går runt i inhägnaden och gör några till inkallningar. Först därefter kopplar jag dem. Då har de både fått göra av med all energi och fått en påminnelse om att inkallningarna inte nödvändigtvis betyder slut på det roliga.

Sedan, när de väl har gjort av med överskottsenergin, då kan jag återgå till det vanliga och släppa dem på "vanliga" ställen och göra allt så som vi brukar göra.

Hon gick lös resten av dagen sedan och fungerade fint. Hon kommer ju. Hade jag trott att hon skulle dra hade jag inte släppt henne alls. Hon hade överlevt det också, om än lite sur kanske.

 

[Raderad medlem 19815]

Min hund är av typen att man ska framåt så fort som det bara är möjligt. I början av promenaden är nosen inte påkopplad alls. Då funkar bara syn och vi ska fram, fram, fram. Nu är det en liten hund så jag har inga problem med att hålla emot, men det är så jäkla irriterande.

Jag vill inte ha honom fotgående hela tiden. Vi bor på landet så han kan få lufsa i längre koppel. Jag vill att han ska kunna gå en meter framför mig, utan att hänga i kopplet.

Så era bästa metoder?
Jag har testat att vända så fort kopplet blir sträckt, vilket leder till en hund som rusar åt andra hållet och vräker sig fram.
Jag har testat att stanna när han hänger i kopplet och inte fortsätta förrän han backar så kopplet slackar. Han lärde sig snabbt att backa men kastar sig fram i kopplet igen så fort vi börjar gå. Här brister mitt tålamod måste jag erkänna. Min andra hund tittar på mig som om jag är dum i huvudet också. Hon går som en dröm i kopplet, man märker inte ens att hon är med.

Vildingen lugnar ner sig på hemvägen och får då beröm när han går fint, så han kan ju. Han är bara så hetsig i början. Likadant om jag har med honom någonstans, han stryper sig nästan.

Så, bästa tipsen för en övertaggad hund?

Nu blir jag avrättad men för oss funkade Jeppe-ryck, det tog några gånger och sen räckte det med muntlig varning. Nu drar hon bara om det kommer katt/rådjur o dyl.

 

[Valptass]

Det finns massa saker jag hade kunnat göra bättre - just detta var bara ett så praktiskt exempel.

Det jag tänkte var poängen var att jag inte i alla sammanhang ständigt kan planera allt. Jag kan göra det så tydligt och enkelt som möjligt, jag kan underlätta. Men någonstans hamnar vi i att hunden ska acceptera kommandon även när hon har annat på hjärnan. Vi kommer efter inlärningsperioden till en kravfas - där jag förväntar mig att hon inte drar på vilt, även om det är skoj. Att hon markerar som hon ska i sitt jobb. Att hon inte enbart agerar på impuls.

Precis som hästen, han ska acceptera kommandon. Jag ser till att han mår bra, att han får bra mat, är ute och får umgås med polarna, etc. Han har givetvis rätt att "säga" att sadelgjorden är obekväm, men vi har också vissa regler som inte ruckas på. Han får inte gå på mig, exempelvis.

Fysiska korrigeringar ägnar jag mig inte åt, verkligen inte i betydelsen att orsaka fysisk smärta - om det inte är för att skydda mig själv.

Jo det är väl där vi är olika. Jag tycker personligen att det känns märkligt att ingå såna avtal med djur - "nu vet du vad jag vill och jag förväntar mig att du gör som jag säger alltid från och med nu!" - det känns liksom inte rättvist mot djuret som inte tänker på samma sätt som vi. Man kan förklara för en människa att "du får absolut inte slarva med det här! Det kan bli farligt!" men jag tycker inte att man kan resonera på samma sätt med ett djur. Jag är därför inte lika hård med den där kravfasen.

 

[attheedge]

Min hund är av typen att man ska framåt så fort som det bara är möjligt. I början av promenaden är nosen inte påkopplad alls. Då funkar bara syn och vi ska fram, fram, fram. Nu är det en liten hund så jag har inga problem med att hålla emot, men det är så jäkla irriterande.

Jag vill inte ha honom fotgående hela tiden. Vi bor på landet så han kan få lufsa i längre koppel. Jag vill att han ska kunna gå en meter framför mig, utan att hänga i kopplet.

Så era bästa metoder?
Jag har testat att vända så fort kopplet blir sträckt, vilket leder till en hund som rusar åt andra hållet och vräker sig fram.
Jag har testat att stanna när han hänger i kopplet och inte fortsätta förrän han backar så kopplet slackar. Han lärde sig snabbt att backa men kastar sig fram i kopplet igen så fort vi börjar gå. Här brister mitt tålamod måste jag erkänna. Min andra hund tittar på mig som om jag är dum i huvudet också. Hon går som en dröm i kopplet, man märker inte ens att hon är med.

Vildingen lugnar ner sig på hemvägen och får då beröm när han går fint, så han kan ju. Han är bara så hetsig i början. Likadant om jag har med honom någonstans, han stryper sig nästan.

Så, bästa tipsen för en övertaggad hund?

Jag satte sele på min gamla hund de dagar/promenader som jag inte hade ork att träna koppelgående, kopplade honom sedan i midjebälte och tillät honom att dra. Hade jag ork att träna att gå fint i koppel så hade jag med mig ett halsband och så kunde vi träna på det en liten stund. Då slapp jag vara irriterad hela promenaden och verkligen träna ordentligt den stunden vi tränade. För din hund som motioneras genom promenaderna så brukar det vara väldigt uppskattat att få tillåtelse att dra lite! Precis som flera innan har påpekat så får förhoppningsvis cyklingen honom att göra sig av med lite energi och så kan ni träna på att gå fint i koppel när han fått ur sig den värsta energin!

 

[RostKaptenen]

Det finns massa saker jag hade kunnat göra bättre - just detta var bara ett så praktiskt exempel.

Det jag tänkte var poängen var att jag inte i alla sammanhang ständigt kan planera allt. Jag kan göra det så tydligt och enkelt som möjligt, jag kan underlätta. Men någonstans hamnar vi i att hunden ska acceptera kommandon även när hon har annat på hjärnan. Vi kommer efter inlärningsperioden till en kravfas - där jag förväntar mig att hon inte drar på vilt, även om det är skoj. Att hon markerar som hon ska i sitt jobb. Att hon inte enbart agerar på impuls.

Precis som hästen, han ska acceptera kommandon. Jag ser till att han mår bra, att han får bra mat, är ute och får umgås med polarna, etc. Han har givetvis rätt att "säga" att sadelgjorden är obekväm, men vi har också vissa regler som inte ruckas på. Han får inte gå på mig, exempelvis.

Fysiska korrigeringar ägnar jag mig inte åt, verkligen inte i betydelsen att orsaka fysisk smärta - om det inte är för att skydda mig själv.

Jag använder heller aldrig kommandon, ett kommando är "nu gör du det här, annars....".
Jag använder endast signaler, "just nu lönar det sig att göra detta...".
Det är en stor skillnad i det grundläggande tankesättet och hur vi vill ha relationen med våra djur (eller egentligen alla individer runt omkring oss, återigen grundläggande inlärningspsykologi, men det är ännu mer OT).
Det kräver lite mer tankearbete av oss tvåbeningar men i gengäld får du ett djur som "lyder" för att hen vill och inte för att du vill att hen ska lyda dig.
Det ger en mycket säkrare och stabilare inlärning.
Jag har heller aldrig en kravfas, är det något som vi har tränat på som plötsligt inte fungerar så funderar jag istället på vad jag måste träna mer på för att beteendet ska uppfattas lönsam igen, det vill säga befästas hos hunden. Eller så funderar jag på om det verkligen var befäst från början. Eller om jag kanske inte har förstärkt beteendet på länge osv. Jag tänker ALDRIG, "detta borde du kunna nu hundskrälle" t.ex.
Jag som tränare tar alltid på mig felen som uppstår i träningen.

 

[Valptass]

Jag använder heller aldrig kommandon, ett kommando är "nu gör du det här, annars....".
Jag använder endast signaler, "just nu lönar det sig att göra detta...".
Det är en stor skillnad i det grundläggande tankesättet och hur vi vill ha relationen med våra djur (eller egentligen alla individer runt omkring oss, återigen grundläggande inlärningspsykologi, men det är ännu mer OT).
Det kräver lite mer tankearbete av oss tvåbeningar men i gengäld får du ett djur som "lyder" för att hen vill och inte för att du vill att hen ska lyda dig.
Det ger en mycket säkrare och stabilare inlärning.
Jag har heller aldrig en kravfas, är det något som vi har tränat på som plötsligt inte fungerar så funderar jag istället på vad jag måste träna mer på för att beteendet ska uppfattas lönsam igen, det vill säga befästas hos hunden. Eller så funderar jag på om det verkligen var befäst från början. Eller om jag kanske inte har förstärkt beteendet på länge osv. Jag tänker ALDRIG, "detta borde du kunna nu hundskrälle" t.ex.
Jag som tränare tar alltid på mig felen som uppstår i träningen.

Bra beskrivet! Det är så jag tänker också.

Undrar när man anser sig nå den där kravfasen? När hunden uppvisat önskat beteende 10 ggr i rad? När den gör det önskvärt snabbt? Det är lite det jag tycker blir orättvist mot hunden. Jag kan ju inte gärna räcka fram ett kontrakt och be den skriva under på heder och samvete att den förstår innebörden av mitt kommando (eller min signal, om man så vill). Det blir liksom så att JAG mer eller mindre godtyckligt har bestämt att hunden från och med nu måste lyda, annars blir jag arg. Och det tycker jag känns märkligt.

 

[RostKaptenen]

Nu blir jag avrättad men för oss funkade Jeppe-ryck, det tog några gånger och sen räckte det med muntlig varning. Nu drar hon bara om det kommer katt/rådjur o dyl.

Självklart fungerar det. Precis som det fungerar att mordhota ett vittne till tystnad eller få en partner att inte våga lämna ett destruktivt förhållande för att de är mer rädda för vad som skulle kunna komma då.
Tyvärr är positiv bestraffning väldigt förstärkande för den som utför det, just på grund av den omdelbara effekten. Vill du leva i en relation med våld och hot om våld med din hund så fungerar det fint.
Tvärr måste oftast våldet hela tiden eskalera då individen som utsätts blir "van" vid våldet. Individen som utsätts kommer också att förr eller senare bryta upp eller tappa sin livsgnista och bli apatisk och passiv.

Det är helt och hållet upp till dig vilken relation du vill ha med din hund. Tyvärr kan ingen stoppa dig, annars hade personen du nämner inte längre fått fortsätta med sin verksamhet.

Det är ren och skär misshandel.

 

[MiniLi]

Självklart fungerar det. Precis som det fungerar att mordhota ett vittne till tystnad eller få en partner att inte våga lämna ett destruktivt förhållande för att de är mer rädda för vad som skulle kunna komma då.
Tyvärr är positiv bestraffning väldigt förstärkande för den som utför det, just på grund av den omdelbara effekten. Vill du leva i en relation med våld och hot om våld med din hund så fungerar det fint.
Tvärr måste oftast våldet hela tiden eskalera då individen som utsätts blir "van" vid våldet. Individen som utsätts kommer också att förr eller senare bryta upp eller tappa sin livsgnista och bli apatisk och passiv.

Det är helt och hållet upp till dig vilken relation du vill ha med din hund. Tyvärr kan ingen stoppa dig, annars hade personen du nämner inte längre fått fortsätta med sin verksamhet.

Det är ren och skär misshandel.

Men? Vad är det för korrigeringar vi pratar om egentligen?
Eftersom du slutar med misshandel?

Jag vet folk som korrigerar betydligt hårdare än jag tycker är ok. Hemskt verkligen!
Men små korrigeringar är väl inte alltid lika med misshandel?

 

[RostKaptenen]

Men? Vad är det för korrigeringar vi pratar om egentligen?
Eftersom du slutar med misshandel?

Jag vet folk som korrigerar betydligt hårdare än jag tycker är ok. Hemskt verkligen!
Men små korrigeringar är väl inte alltid lika med misshandel?

Det var ett svar till inlägget jag citerade. Då de tekniker som nämndes där är allt annat än "små korrigeringar".

 

[MiniLi]

Det var ett svar till inlägget jag citerade. Då de tekniker som nämndes där är allt annat än "små korrigeringar".

Jeppe-ryck?
Vet inte vad det innebär, får nog googla..

 

[Valptass]

Men? Vad är det för korrigeringar vi pratar om egentligen?
Eftersom du slutar med misshandel?

Jag vet folk som korrigerar betydligt hårdare än jag tycker är ok. Hemskt verkligen!
Men små korrigeringar är väl inte alltid lika med misshandel?

Jag växte upp med ilsken och aggressiv mamma. Hon har aldrig misshandlat mig men det är obehagligt ändå. Hon kunde bli orimligt arg och skrika en centimeter från ansiktet, hålla i hårt i armen, knäppa till på näsan etc. Ingen misshandel, men det skadade ändå mitt förtroende rejält! Det är helt enkelt otäckt när ens förebild och trygga punkt går på en på det sättet, även om det inte rör sig om regelrätta slag och sparkar. Så jag tror bestämt att även mindre korrigeringar kan upplevas obehagligt av hunden och i längden skada relationen. Vissa hundar tar ju illa vid sig av en arg röst t.ex.

Edit: Vill tillägga att det är hundens (eller offrets!) upplevelse som avgör hur hårt straffet är. Tror dessutom många överskattar hundens obehagströskel eftersom de anser att det är naturligt för hundar att uppfostra varandra fysiskt.

 

[Lampan]

Mitt bästa tips att få hunden att sluta dra i koppel

Jag har en vilde här hemma, som älskar promenader
Tidigare har han också varit så att han dra och dra framåt och en vindrutetorkare
Jag tränande i timtal på att försöka få kontakt och det funkade kortare stunder. Sen ville han framåt igen och upptäcka den stora spännande världen
Om en går 2 timmars promenader så är väldigt jobbigt för alla att ständigt ha kontakt. Ibland är det skönt att bara strosa och njuta av naturen

Det kan låta konstigt men han slutade dra framåt när jag satte på honom ett flexikoppel på 5 meter
Då kopplade han på nosen och började nosa runt längs stigen. Han fick helt enkelt lite mer frihet att röra sig som han ville
Nu tränar vi på att han ska stanna när jag säger det utan att kopplet är sträckt
Han får heller inte springa så långt att kopplet är helt utdraget då ropar jag - Ta det luuungt och då saktar han in
Jag verkligen nöjd och det funkar riktigt bra för oss

Går vi längs en väg då är det kort koppel och "fot" som gäller, det funkar också bra nu

Hoppas du hittar en metod som funkar för er