Ensamma människor.

[ainasoja]

Men en av mina hyresgäster påstår det med stor övertygelse.
Så det måste ju vara sant.

Äh dom hyresgästernas åsikter om dig ger jag inte så mycket för

Jag vet ju att du inte är galen

 

[Dentaku]

... och om en fortfarande är den som aldrig blir inbjuden på lunchen efter, aldrig får höra om möten utanför föreningen eller liknande? Jag förstår att det ruttnar efter ett tag.

Sedan tycker jag också att man kanske bör se över sitt eget bemötande om det blivit ett mönster, men man ska ju inte behöva begå våld mot sig själv för att passa in heller. Det är en Jättesvår fråga!

Det är verkligen jättesvårt. Jag hade inte heller någon aning om hur nedbrytande det är när människor - kanske ibland inte ens medvetet - utesluter en ur gemenskapen förrän jag fyllt 20. Då flyttade jag till en ny stad och blev den där som inte blev tillfrågad att följa med på lunch eller AW. Om jag själv tog initiativet att följa med blev stämningen minst sagt stel. Och jag, som vare sig förr eller senare haft problem med att vara själv, bröts ner otäckt snabbt. Jag gick sönder.

Sedan dess försöker jag verkligen se till att folk blir inkluderade i den typen av sammanhang.

 

[Inte_Ung]

Även så vore det mycket bättre om alla fungerade precis som man själv.

Världen skulle nog inte bli så bra om alla fungerade som jag.
Det är mycket bättre med den variation som är.

 

[Inte_Ung]

Var i allsin dar har du läst att någon påstår att det ska gå till på det viset?

Hur skall det gå till då?

 

[Inte_Ung]

men ändå inser att alla försvunnit iväg på gemensam lunch eller bokat träff utan en.

Men så gör man ju inte.
Det är ju seriöst oförskämt.
Så skulle jag aldrig göra eller tillåta.

Kanske förstår jag inte de ohyfsade människorna.
Min uppfostran innehåller inte ett sådant beteende.

 

[Inte_Ung]

Det finns ju några kullerbyttor i ditt resonemang: om man bor i en storstad, hur ska man kunna veta vilka som är föreningsmedlemmar? Föreningar har sällan några medlemslistor på nätet.

Och även om man skulle få reda vem som är medlem, vad säger några okända namn en? Läser jag en lista med namn som jag aldrig hört, så betyder det absolut ingenting för mig.

Det tar man ju reda på.
Eller är det bara jag?
Facebook LinkedIn?

 

[Görel]

Frågan är väldigt komplex, uppväxt, personlighet, bostadsort och intressen är några som påverkar detta. Det går knappast att generalisera.

Växer man upp på en mindre ort och har intressen som många andra inte har kan det vara väldigt svårt att hitta likasinnade, växer man upp på ett större ställe kan det vara lättare. Jag gissar att det kan vara lättare nu när internet finns, på 80-talet fick vi fysiskt söka upp de sammanhang vi ville vara i, i mitt fall en subkultur.

Vissa av oss är blyga och känsliga, andra reagerar inte lika mycket på omgivningen utan kör på, vilket kan få den känsliga att känna sig trampad på fast det inte var avsikten.

Var vi befinner oss i livet är ytterligare en faktor, många vuxna har redan det umgänge man vill ha och orkar med. Sen spelar det ingen roll hur trevlig personen som vill umgås med en är, om man inte klarar av att engagera sig i ytterligare en person.

Själv växte jag upp utan att lära mig sociala koder ordentligt, så när jag i 20-årsåldern kände att det var något som jag ville utveckla så iakttog jag hur andra gjorde och övade mig. Jag bestämde mig också för att försöka titta på mina medmänniskor ur andra perspektiv, försöka sluta tycka att de var jobbiga och konstiga, och istället tänka att alla personer har något intressant. Det som varit svårast är att tänka bort vem som kontaktade vem senast och att vara ett andrahandsval. Jag bestämde mig för att kontakta de jag ville umgås med, oavsett om det varit jag som tagit alla kontakter den senaste tiden eller inte.

 

[Dentaku]

Men så gör man ju inte.
Det är ju seriöst oförskämt.
Så skulle jag aldrig göra eller tillåta.

Kanske förstår jag inte de ohyfsade människorna.
Min uppfostran innehåller inte ett sådant beteende.

Du kanske inte gör så, men det är inte till stor nytta när det finns andra som beter sig på det viset.

 

[Inte_Ung]

Du kanske inte gör så, men det är inte till stor nytta när det finns andra som beter sig på det viset.

Det är nog något som jag har väldigt svårt att förstå.
I min bok så är det elakt och jag är uppfostrad till att vara snäll.

 

[Gunnar]

Det sociala arvet spelar alltså in.
Men det stämmer inte helt.
Där måste finnas något mera.

Jag har fått en typisk överklassuppfostran och naturligtvis finns det många fördelar att dra av det.
Särskilt i det sociala livet och samspelet.
Men min mamma som har givit mig den största delen av den är mycket ensam.
Hon saknar den empati och inlevelseförmåga samt intresse för andra som behövs for att ha nytta av de kunskaperna.
Hon kan allt på ett mekaniskt plan.
Men det lyfter inte för henne.
Mest för att hon tycker att andra människor är konstiga och knasiga.

Detta blir nästan lite komiskt tycker jag.
Äpplet kanske inte faller så långt från päronträdet.

Jag tycker det verkar som om din empati och inlevelseförmåga gentemot andra brister rejält i den här tråden.
Du verkar också tycka att de som inte enkelt bara skaffar vänner är rätt konstiga och knasiga.

 

[Dentaku]

Det kan nog också vara värt att poängtera att det knappast handlade om att de andra på det där jobbet tyckte direkt illa om mig eller var elaka annars. Men de var kompisar innan jag dök upp, umgicks mycket på fritiden och tyckte förmodligen helt enkelt att det var roligare att luncha eller ta en AW om inte jag var med.

Och det är lite problemet. De(jag inkluderad) som har ett socialt kapital kanske får göra lite uppoffringar så att andra slipper vara så ensamma. Inte alltid och inga krav på samma umgänge som med en nära vän. Men inte heller bara välja det roligaste och enklaste jämt.

 

[Sel]

Det kan nog också vara värt att poängtera att det knappast handlade om att de andra på det där jobbet tyckte direkt illa om mig eller var elaka annars. Men de var kompisar innan jag dök upp, umgicks mycket på fritiden och tyckte förmodligen helt enkelt att det var roligare att luncha eller ta en AW om inte jag var med.

Och det är lite problemet. De(jag inkluderad) som har ett socialt kapital kanske får göra lite uppoffringar så att andra slipper vara så ensamma. Inte alltid och inga krav på samma umgänge som med en nära vän. Men inte heller bara välja det roligaste och enklaste jämt.

Så är det - och även åt andra hållet. Jag förstår helt och hållet de som bjuder in mig gång på gång och jag alltid tackar nej, efter tio gånger tröttnar de och slutar bjuda. För mig är det helt okej, jag tackar ju nej för att jag inte vill. Men andra kan behöva övertalning på något sätt, och då måste de också ha självinsikt och inse att folk tar nej för nej och kommer inte att envisas.
Socialt umgänge är skitsvårt. Den som tror att det går över när man blir vuxen är inte riktigt redig.

 

[Dentaku]

Så är det - och även åt andra hållet. Jag förstår helt och hållet de som bjuder in mig gång på gång och jag alltid tackar nej, efter tio gånger tröttnar de och slutar bjuda. För mig är det helt okej, jag tackar ju nej för att jag inte vill. Men andra kan behöva övertalning på något sätt, och då måste de också ha självinsikt och inse att folk tar nej för nej och kommer inte att envisas.
Socialt umgänge är skitsvårt. Den som tror att det går över när man blir vuxen är inte riktigt redig.

Som vuxen är det väl svårare än någonsin!

Men du har helt rätt i att det är viktigt att också se sin egen del. Till vissa saker bjuder man förstås in alla i en grupp oavsett, men i många fall måste man visa att man är intresserad. I synnerhet när man tackat nej många gånger. Där är det faktiskt skönt att inte ha så stort behov av umgänge, det räcker att bli inbjuden någon gång och veta att folk faktiskt vet att man existerar. Om man sedan tackar nej och inte blir bjuden igen är det inget man ens reflekterar över.

 

[Sel]

Som vuxen är det väl svårare än någonsin!

Men du har helt rätt i att det är viktigt att också se sin egen del. Till vissa saker bjuder man förstås in alla i en grupp oavsett, men i många fall måste man visa att man är intresserad. I synnerhet när man tackat nej många gånger. Där är det faktiskt skönt att inte ha så stort behov av umgänge, det räcker att bli inbjuden någon gång och veta att folk faktiskt vet att man existerar. Om man sedan tackar nej och inte blir bjuden igen är det inget man ens reflekterar över.

Precis, jag brukar tycka det är skönt när jag kommer över den tröskeln på en ny arbetsplats till exempel - de vet att jag inte kommer. Inbjudan står öppen men det är ingen som "men det är klaaart att du ska kooommaa! ". Det blev mycket lättare sedan jag blev ärlig med att jag inte tycker om folksamlingar som är större än typ fyra personer, men att jag är tacksam för inbjudan.
Är det någons födelsedag eller sista dag eller barnledighet som ska firas brukar jag ta mig ett par minuter och säga grattis/lycka till/hälsa ongen och kom förbi så att vi får se på sidan om istället, så vet folk att jag inte skiter i dem bara för att jag avstår firandet.
Det är ge och ta. Men jag är som sagt inte ensam, jag är själv.

Ville jag följa med duger det inte med att säga "njaaae" och räkna med att någon ska truga. Kanske första gången, men inte tredje.

 

[Luff]

Jag tänker på fd kollegan. Vi pratade om mobbing några gånger och hon sa att hon ALDRIG upplevt eller sett någon mobbing under sin uppväxt eller i arbetslivet. Hon hängde också mycket i stallet. Hon hade massor med vänner och var alltid igång med sociala aktiviteter. Efter några år insåg jag att hon var den värsta mobbare jag träffat på. Hon är verkligen ingen trevlig människa. Många av hennes vänner var smått rädda att göra sig ovän med henne - och så hade det varit sen skoltiden. Allt var bara falsk glättig yta. Och nu, såhär 20 år senare så vet jag att hon ÄR ensam. Men fasaden hålls uppe. Jag vet folk som hon har satt riktigt i skiten. Men på facebook så trycker dom fortfarande på gillaknappen.

 

[tuaphua]

Jag har aldrig behövt vara ensam på riktigt. Men det är ju ändå inte svårt att förstå att det är annorlunda för andra.
Jag har ju sen barnsben ”tränat på” att umgås, bjuda in och vara inbjuden under olika former och med olika typer av folk IOM att min familj/familjevänner är fylld av sociala extroverter som kör ”alla är alltid välkomna”. Det har gett mig en fördel i att ha med mig det mindsetet.
Jag har lätt att bjuda in, umgås med olika folk och är inte lika rädd att inte bli inbjuden/bortvald/ignorerar/inte inkluderad etc som de som har annat bagage och sätt att vara. Och då kan man ju med godare självförtroende både våga bjuda till/öppna upp/ta kontakt och väga slappna av och kunna släppa fram de sköna sidor man kan ha.
Man känner sig tryggare i att kunna hålla igång en konversation om diverse olika ämnen med olika typer av folk etc.
Någonstans måste ju en vänskap börja. Och chanserna att hitta någon man klickar med ökar så klart om man har lätt för det sociala och får många möjligheter att möta folk.
När jag varit med tränare/kompis på hästjobb har hen uttryckt att det är så skönt att ha med mig IOM att man aldrig behöver oroa sig att jag har tråkigt eller blir ensam eftersom att jag ”blir bästis med någon ny varje gång”. Samma med kompisar som känner att de kan bjuda med mig oavsett var och till vem IOM att jag kan plocka fram olika sidor baserat på läge och folk brukar gilla mig.
Känner man någon/några kan det ju vara rätt enkelt att träffa fler via dem om de också har iaf några vänner.

Men känner man ingen är det ju så klart svårare. Och om man av fysiska, psykiska, ekonomiska etc skäl inte kan möta nytt folk så kan det ju kännas helt omöjligt.
Håller med om att umgänget är viktigare än vad man gör etc. Men för folk som inte har vänner blir det ju ännu svårare att möta vänner/bekantskaper om de begränsas på olika vis.
Att bara tycka att ”men ensamma får väl umgås med varann” känns rätt udda. Det ska ju ge något att ha en relation och ett umgänge. Jag har verkligen inte lust att umgås med vem som helst regelbundet. Det måste ju ge ngt. Så ska det väl vara för alla.

 

[tuaphua]

Jag har en nära släkting som flyttade 100 mil från byn där hon kände ALLA iom jobb på skola under en livstid. Och hade enormt nätverk av vänner, familj. Hon och maken flyttade 100 mil till deras avkommor när det kom barnbarn. Maken gick bort i sjukdom när barnbarnen blivit gamla nog att tycka farmor är töntig. Och det mkt nära umgänget med svärsonens föräldrar försvann då avkomma och svärson skiljde sig. De drog sig undan. Pension minskade sociala. Hon har alltid haft hela dagarna matade med socialt på jobbet, bott med den skönaste snubben och själsfränden i 50 år, haft ungar och barnbarn och vänner på ledig tid. Nu är det tomt. Ungar och barnbarn försöker ju hälsa på. Men det räcker inte.
Hon är skitkul, smart, gullig, extrovert och varm. Men hon hade svårt att hitta umgänge trots att hon testade alla möjliga aktiviteter, föreningar etc. Det är liksom inget fel på henne eller handlingsförmåga. Hon hade bara inte hamnat rätt riktigt. Tack och lov har hon träffat lite folk nu. Men oj vad hon kämpat för det.

 

[Voeux]

Det finns väl inte en typ av ensam människa utan ungefär lika många skäl till ensamhet som det finns ensamma människor.

 

[Heimi]

Den här tråden är så sjuk att läsa som en individ som har försökt allt och att läsa att man man ''bara'' ska dra ihop lite folk, gå fram till en främling, bara gå ut och göra något, baka scones och gå med i en förening från någon som inte inser hur otroligt BRA du har det som har SÅ många vänner att umgås med..

Jag är på spektrumet och allting crashade för mig när jag skulle börja gymansiet och min grupp av kompisar jag umgåtts med i hela mitt liv plötsligt splittrades.
fem av oss sju gick ändå på samma skola så dom hade ju ''core'' gruppen kvar och jag blev ensam och då vi aldrig riktigt varit en grupp som pratat mycket online även om vi är unga så blev kontakted minimal och när jag väl träffade dom så hade vi mindre och mindre att relatera med och det kändes som jag omedvetet blev utfryst då allting relaterade runt DERAS nya kompisar och saker som hände i deras cirklar.
Samt så var aktiviteten alltid att gå ut på bar eller klubb eller x som kostar pengar vilket jag inte har råd med.
andra aktiviteter var intre intressant eller blev bara stelt för dom var ju vana vid (x aktiviet som kostar pengar).
Så jag har inte pratat med dom nu på nästan 7 år och jag saknar dom ändå så otroligt mycket för det vi hade förut.

Mina intressen är niche och dom som finns i närhet kostar pengar och jag som är på spektrumet har redan svårt med konversation och småprat med människor så tro mig jag HAR försökt att gå ut och börja aktiviteter men även i en sådan grupp känner andra varann och man blir udda. Och med svår kronisk depression blir man utmattad och ledsen.

Jag SKÄMS ärligt över hur patetiskt ensam jag är. Jag har inte ens bra relationer med min familj då vi inte heller aldrig varit några som pratar. Så det blir att man sitter ensam hemma och det gör ONT.

Så att läsa att man BARA ska göra si eller bara göra så från en person som uppenbarligen inte vet hur det känns att ha glömt bort hur det känns att en person håller ens hand eller lutar sig mot ens axel för att fixa sin sko eller hur det känns att ta en fika med någon vars sällskap man tycker om är så ledsamt. Men jag antar jag inte försökt hårt nog..

 

[athena_arabians]

Detta blir nästan lite komiskt tycker jag.
Äpplet kanske inte faller så långt från päronträdet.

Jag tycker det verkar som om din empati och inlevelseförmåga gentemot andra brister rejält i den här tråden.
Du verkar också tycka att de som inte enkelt bara skaffar vänner är rätt konstiga och knasiga.

Min tanke också. Jag känner mig själv väldigt väl och vet hur jag fungerar/reagerar i olika situationer men det vore ju absurt om jag antog att det jag har lätt för är något som är "bara" att göra. Vi har alla olika styrkor och svagheter vilket är viktigt att komma ihåg.