Ensamma människor.

[Inte_Ung]

Detta blir nästan lite komiskt tycker jag.
Äpplet kanske inte faller så långt från päronträdet.

Jag tycker det verkar som om din empati och inlevelseförmåga gentemot andra brister rejält i den här tråden.
Du verkar också tycka att de som inte enkelt bara skaffar vänner är rätt konstiga och knasiga.

Ja man påverkas ju definitivt av sin uppväxt.
Och jag har ju haft en del uppförsbacke där om man säger så.
Det har tagit lång tid för mig att komma utanför min mammas gränser om "vilka människor som duger".
Numera så umgås jag gärna både med de konstiga och de knasiga och det är bara de elaka som jag håller mig undan.

Min mamma är ensam därför att andra människor inte duger åt henne.
Det är ett problem som omgivningen inte riktigt har ansvaret att lösa.
Frågan är vems ansvar det är att lösa människors ensamhet?

Har du någon teori där?
För rent krasst har ju just du gjort oerhört mycket när det gäller att föra samman människor.
Bukefalos är en enorm samlingsplats där väldigt många har hittat vänner och några av dessa har säkert också kommit ut ur ensamheten.

När det gäller empati och inlevelseförmåga så är det inte samma sak som att vare sig hålla med eller ta på sig ansvaret för någon annan.
Man kan utan vidare förstå mycket bra helt utan att hålla med.
Att sätta likhetstecken mellan empati och välvilja är inte korrekt.

Man kan förstå brottslingar och utan vidare sätta sig in i deras situation helt utan att tycka att det som de gör är rätt.
Obs detta är en beskrivning av hur empati fungerar och inte någon jämförelse med ensamma människor som säkert någon kommer att tro.

 

[Inte_Ung]

Det kan nog också vara värt att poängtera att det knappast handlade om att de andra på det där jobbet tyckte direkt illa om mig eller var elaka annars. Men de var kompisar innan jag dök upp, umgicks mycket på fritiden och tyckte förmodligen helt enkelt att det var roligare att luncha eller ta en AW om inte jag var med.

Men desto större orsak till att inkludera någon ny.
En jättebra chans att få vidga vyerna ytterligare.
Få höra några nya berättelser i stället för samma gamla som man redan har hört.

Är människor inte nyfikna på varandra?

Typ:
"Hej är du ny, vad kul! Varifrån kommer du? Vad har du gjort och vad förde dig hit?"
Och en undran om vi kanske kan förgylla varandras liv på något vis.
Jag är alldeles för intresserad av levnadsöden för att missa en sådan chans.

 

[Inte_Ung]

Jag tänker på fd kollegan. Vi pratade om mobbing några gånger och hon sa att hon ALDRIG upplevt eller sett någon mobbing under sin uppväxt eller i arbetslivet. Hon hängde också mycket i stallet. Hon hade massor med vänner och var alltid igång med sociala aktiviteter. Efter några år insåg jag att hon var den värsta mobbare jag träffat på. Hon är verkligen ingen trevlig människa. Många av hennes vänner var smått rädda att göra sig ovän med henne - och så hade det varit sen skoltiden. Allt var bara falsk glättig yta. Och nu, såhär 20 år senare så vet jag att hon ÄR ensam. Men fasaden hålls uppe. Jag vet folk som hon har satt riktigt i skiten. Men på facebook så trycker dom fortfarande på gillaknappen.

Ja sådana människor finns.
Jag blir alltid misstänksam mot dem som påstår att de aldrig upplevt mobbing som något problem som finns kring dem.
De brukar ju då själva vara problemet.

 

[Inte_Ung]

från någon som inte inser hur otroligt BRA du har det som har SÅ många vänner att umgås med..

Men jag inser faktiskt hur otroligt bra jag har det.
Jag uppskattar verkligen mitt liv och känner mig privilegierad.
Om det nu kan göra någon skillnad?

 

[Sleepy]

Min mamma är ensam därför att andra människor inte duger åt henne.
Det är ett problem som omgivningen inte riktigt har ansvaret att lösa.

Som svar på dina två trådar; det är helt ok att du tar avstånd ifrån din mamma om ni inte fungerar tillsammans och du behöver inte ha samvetskval för det. It takes two to tango.

 

[Inte_Ung]

Som svar på dina två trådar; det är helt ok att du tar avstånd ifrån din mamma om ni inte fungerar tillsammans och du behöver inte ha samvetskval för det. It takes two to tango.

Ja man måste ju överleva själv också.
Men numera så hanterar jag det ganska så bra.
Det har varit värre förr när jag på något sätt tog på mig ansvaret för hennes problem.
Det gör jag inte längre, hon är fullt kapabel till att ta hand om sig själv.

Men helt ärligt så vill jag inte byta ut det mot att få ansvaret att skingra andra människors ensamhet i stället.

 

[LiviaFilippa]

Ja man påverkas ju definitivt av sin uppväxt.
Och jag har ju haft en del uppförsbacke där om man säger så.
Det har tagit lång tid för mig att komma utanför min mammas gränser om "vilka människor som duger".
Numera så umgås jag gärna både med de konstiga och de knasiga och det är bara de elaka som jag håller mig undan.

Min mamma är ensam därför att andra människor inte duger åt henne.
Det är ett problem som omgivningen inte riktigt har ansvaret att lösa.
Frågan är vems ansvar det är att lösa människors ensamhet?

Har du någon teori där?
För rent krasst har ju just du gjort oerhört mycket när det gäller att föra samman människor.
Bukefalos är en enorm samlingsplats där väldigt många har hittat vänner och några av dessa har säkert också kommit ut ur ensamheten.

När det gäller empati och inlevelseförmåga så är det inte samma sak som att vare sig hålla med eller ta på sig ansvaret för någon annan.
Man kan utan vidare förstå mycket bra helt utan att hålla med.
Att sätta likhetstecken mellan empati och välvilja är inte korrekt.

Man kan förstå brottslingar och utan vidare sätta sig in i deras situation helt utan att tycka att det som de gör är rätt.
Obs detta är en beskrivning av hur empati fungerar och inte någon jämförelse med ensamma människor som säkert någon kommer att tro.

Dina svar verkar ju inte såmycket som att du förstår andra iallafall efter som att du har skrivit att du inte förstår varför dom inte bara gör nåt åt det och varför dom inte um gås med varandra och så.

 

[Inte_Ung]

Dina svar verkar ju inte såmycket som att du förstår andra iallafall efter som att du har skrivit att du inte förstår varför dom inte bara gör nåt åt det och varför dom inte um gås med varandra och så.

Det kan det ju i.o.f.s. ligga något i.

Jag skall nog ändra det till.
"Är det verkligen andras uppgift och ansvar att lösa?"
För det är ju vad jag egentligen undrar över.

 

[LiviaFilippa]

Precis så. Vi är några som brukar träffas 1 gång om året och äta ute tillsammans. Två av dem är mina bästa vänner och de andra två är vänner till mina vänner. När en av dem fått barn (ingen pappa finns och därmed svårare att göra saker utan den lille) så struntade vi ju inte i henne och åkte ut och åt på restaurang och drack vin utan henne. Då planerade vi in en picknick i ett naturområde och gick en liten promenad efteråt på en liten slinga som funkade bra med barnvagnen. Sen när barnet var större och hon hade barnvakt så gick vi ut och åt som brukat göra. Det är ju inte aktiviteten i sig som är avgörande utan att man träffas och har det trevligt!

Om man är tillräckligt intresserad av själva vänskapen så blir aktiviteten helt underordnad i betydelse.
Och då duger faktiskt precis vad som helst.

Om vännen inte ens kan ta sig hemifrån (eller iaf har svårt för det) så kan ju jag köpa fika och åka hem till hen så fikar vi och pratar lite. Det är ju inte svårare än så.

Alla behöver inte kunna göra allt eller vara intresserade av allt för att vara intressant att vara vän med!

Det är ju fort farande dom som redan HAR vänner. Och att ni tycker att eran vän skap är viktigare motför vad ni gör. Men det finns jätte många som INTE har några vänner och för dom hjälper det ju inte ett skit att dom som redan har vänner inte bryr sig vad dom gör med sina vänner. För dom som ÄR ensamma är ju inte med er och äter på resturang eller att ni åker hem till dom och fikar och sånt ellerhur?
Och ifall man redan har så många vänner så man inte hinner med och man inte vill hjälpa nån ensam att få vänner så ändrar ju inte det nånting för dom som ÄR ensamma som INTE HAR nån vän att tillexempel fika med.

 

[LiviaFilippa]

Det kan det ju i.o.f.s. ligga något i.

Jag skall nog ändra det till.
"Är det verkligen andras uppgift och ansvar att lösa?"
För det är ju vad jag egentligen undrar över.

Det beror väl på hur man är. Vissa tillexempel tycker kanske inte att dom ska försöka hjälpa nån som är ensam som exempel och tycker att dom som är ensamma får skylla sig själva för dom inte är som mansjälv är. Och andra kanske har lite mera med känsla för andra och vill försöka att få nån att vara lite mindre ensam om den vill det.
Men det beror väl på vad man har för grund syn och om man kan tänka hur andra har det.

 

[Inte_Ung]

Det beror väl på hur man är. Vissa tillexempel tycker kanske inte att dom ska försöka hjälpa nån som är ensam som exempel och tycker att dom som är ensamma får skylla sig själva för dom inte är som mansjälv är. Och andra kanske har lite mera med känsla för andra och vill försöka att få nån att vara lite mindre ensam om den vill det.
Men det beror väl på vad man har för grund syn och om man kan tänka hur andra har det.

Men lever man för andra?
Är uppgiften i livet för de med tur att ta hand om dem med otur?

 

[Philosophia]

Nej men det betyder ju inte att jag håller med eller ser mig som ansvarig för att lösa andra människors problem.
Jag kan förstå alldeles utmärkt helt utan att för den skull tycka likadant.

Jag förstår att det vore enklast om de socialt begåvade tog hand om de ensamma och höll dem sällskap i aktiviteter som de ensamma föredrar.
Men jag anser inte att de har det ansvaret för andra människor.
Utan jag anser att deras tid och energi tillhör dem själva.

Ändå är det en sådan individualism som brukar tillskrivas orsaken till människors upplevelse av ensamhet. Ensamhet är inte enbart fysisk ensamhet, utan det handlar, som flera har vittnat om i tråden, också om att inte bli sedd. Ett slags existensiell ensamhet.

Ett samhälle är en gemenskap, och känslan av ensamhet i en gemenskap kan vara värre än känslan av ensamhet vis fysisk ensamhet. Ju större gemenskap (eller ju viktigare gemenskap), desto fler (eller viktigare) personer är det som inte ser en. Att inte förstå hur det påverkar människor psykiskt … Ja, jag vet faktiskt hur jag ska uttrycka mig om det.

Det svåra för många är inte att ”anstränga sig” och ”bjuda till” utan det svåra är att gång på gång göra det men ändå hamna utanför. Att tro att det är så enkelt att bara ta initiativ och ta kontakt med andra ensamma människor är simplistiskt och naivt.

Sedan kan man undra varför det inte åligger var och en av oss att se andra människor och deras behov. Vi lever i en gemenskap med allt vad det innebär - inklusive ansvar för andra människor.

Du skrev förresten i en annan tråd:

Det tar en By för att fostra ett barn.
Och alla barn är allas barn.
Den delen ligger i samhällskontraktet.

De resonemang du för i den här tråden är enligt min mening inte helt konsistens med det du skriver i citatet.

 

[Gnist]

"Är det verkligen andras uppgift och ansvar att lösa?"

Svaret är att 1. ensamhet är sällan någons fel och 2. personkemi måste uppstå/finnas för alla inblandade parter om vänskap ska kunna uppstå.

Hur svårt är det att förstå? På riktigt.

 

[Inte_Ung]

Det är ju fort farande dom som redan HAR vänner. Och att ni tycker att eran vän skap är viktigare motför vad ni gör. Men det finns jätte många som INTE har några vänner och för dom hjälper det ju inte ett skit att dom som redan har vänner inte bryr sig vad dom gör med sina vänner. För dom som ÄR ensamma är ju inte med er och äter på resturang eller att ni åker hem till dom och fikar och sånt ellerhur?
Och ifall man redan har så många vänner så man inte hinner med och man inte vill hjälpa nån ensam att få vänner så ändrar ju inte det nånting för dom som ÄR ensamma som INTE HAR nån vän att tillexempel fika med.

Det är väl mer som en illustration av att det egentligen inte är så noga med aktiviteten bara man är tillsammans.

 

[Inte_Ung]

Att inte förstå hur det påverkar människor psykiskt … Ja, jag vet faktiskt hur jag ska uttrycka mig om det.

Men menar du att den som förstår automatiskt blir ansvarig för att göra något åt saken?

Som att det inte är möjligt att förstå utan att känna sig ansvarig för problemet?

Om jag skulle leva så, så skulle jag gå under.
Min mamma t.ex. skulle för länge sedan ha ätit upp mig mentalt.
Kan man inte förstår och ändå samtidigt få behålla sitt liv för sin egen del?

 

[Inte_Ung]

Svaret är att 1. ensamhet är sällan någons fel och 2. personkemi måste uppstå/finnas för alla inblandade parter om vänskap ska kunna uppstå.

Hur svårt är det att förstå? På riktigt.

Svårt tydligen.

Särskilt nr 2 där de lyckligt lottade inte verkar ha privilegiet att få välja umgänge efter sin egen personkemi.

 

[Milosari]

Håller med om att sociala skills är något väldigt komplext och när jag tittar på barnen i min närhet så inser jag att det är medfött till stor del. Den som har de bästa skillsen har också flest vänner. Han får andra att må bra, och det känner jag också igen i mig själv. Vissa människor har något i sig, så man blir jätteglad av att träffa dem utan att de gör något särskilt för att förtjäna det.

Jag har själv ganska mediokra skills, kanske åt det sämre hållet men är väldigt extrovert och också uppvuxen med mycket människor, fester och sammankomster. Så jag har tränat mycket på att prata med okända och det hjälper nog också en del.

Jag har träffat en del människor som är uppenbart riktigt dåliga på sociala relationer och som har en generell misstänksamhet och letar efter att andra ska vara dumma. Vilket de snabbt får bekräftelse på eftersom de letar så noga. Och kanske också för att de blir energitjuvar när de kräver så mycket hänsyn. Där blir det svårt tror jag. Vännen de letar efter måste ha en stor känslighet och förståelse, och inte bli ledsen för att bli misstänkliggjord. De är nog få till antalet.

Men sen finns det också många människor som kanske bara inte tar så stor plats och liksom "glöms bort". Då önskar jag att alla tar ett större socialt ansvar och tänker efter ett varv till om man har fått med alla på den där lunchen eller AWn.

 

[Philosophia]

Men menar du att den som förstår automatiskt blir ansvarig för att göra något åt saken?

Som att det inte är möjligt att förstå utan att känna sig ansvarig för problemet?

Om jag skulle leva så, så skulle jag gå under.
Min mamma t.ex. skulle för länge sedan ha ätit upp mig mentalt.
Kan man inte förstår och ändå samtidigt få behålla sitt liv för sin egen del?

Ja och ja. Självklart finns det dock gränser. Vi har ju också skyldigheter gentemot oss själva. Men vetskap/kunskap/förståelse för med sig ansvar - det är okontroversiellt.

För att ta ett orelaterat men övertydligt exempel: Om någon står på ett broräcke i syfte att hoppa och du inte har vetskap om det så kan du inte hållas ansvarig för att du inte agerar. Om samma sak sker, men att du istället bevittnar det eller på andra sätt har vetskap om det, då har du ett ansvar att agera och bär ansvar om du underlåter att agera.

 

[tott]

Den frågan skulle jag vilja vända på och fråga "Vad är det som hindrar folk att se ensamma människor och ta kontakt med dem? "

Min hårda analys på det är att många människor är så självupptagna. Allting kretsar bara kring dem själva.

 

[tott]

Ensamhet anses som ett folkhälsoproblem.
Vad är orsaken till att människor blir ensamma?
Och vad är det som hindrar dem att ta kontakt med andra människor?

Jag förstår helt ärligt inte hur det går till att bli ofrivilligt ensam.
Eftersom jag aldrig har drabbats av det.

När jag är ensam så har jag valt det själv.
Ofta så är det snarast svårt för mig att få tillräckligt med ensamhet.

https://www.regeringen.se/debattart...r-under-lang-tid-far-allvarliga-konsekvenser/

Jätteprovocerande frågeställning för mig! Kanske viktig, men provocerande.

Jag, 50 +, lider ofta av ensamhet. Jag har massor med bekanta och några goda vänner där jag bor sedan slutet av 90-talet - "nya" vänner alltså. Ungdomsvännerna finns kvar men 6 timmar bort.

Jag är normal, trevlig, har inget speciellt udda beteende, jag är social och bildad. Jag har tyvärr inte lyckats träffa en livspartner och jag har inga barn. DÄR är den stora skillnaden och just frånvaron av livspartner ger den stora ensamhetskänslan. Jag vill ju kramas, berätta dagens händelser, ventilera, känna tillhörighet och ha en given person att planera dagen/veckan/livet med.

Jag har några ensamstående vänner som jag brukar kontakta, men de med familjer kontaktar jag mera sällan för de har alltid fullt upp med sitt.