Ensamma människor.

Status
Stängd för vidare inlägg.
Exakt blir ju väldigt svårt eftersom vi alla måste utgå från oss själva och vad som är attraktivt för andra hos oss.
Och jag känner ju inte dig så därför vet inte jag det om dig.

Men jag kan räkna upp några saker som jag uppskattar hos en vän.
Kanske är något av det rätt för dig.

Ett vänligt bemötande tycker jag om.
Allmänbildning och intellektuellt utbyte av tankar ger mig ett stort mervärde.
Lojalitet i vått och torrt skapar samhörighet.
Ställa upp på saker som vännen uppskattar, typ åka på en utflykt till något okänt eller hjälpa till med en flytt.
Hänga med på något ointressant därför att vännen är tillräckligt intressant för det.
Säga ja till det mesta och göra det bästa av situationen.
Aldrig någonsin snacka skit om en vän.
Det är en absolut dealbreaker.
Allt det där förutsätter ju att interaktionen/det mellanmänskliga funkar, att man klickat med varandra eller vad jag nu ska använda för ord.
 
Men är det inte bra att ändå diskutera ensamhet?

Om det nu är så svårt för andra att förstå så borde ju upplysning i alla fall föra utvecklingen åt rätt håll.
Om ingen vet om problemet så blir det ju ännu svårare att få till en förändring.
Att lämna de ensamma ifred tror jag faktiskt inte på.
Jag tycker inte det verkar vara så svårt att förstå för domflesta faktist.
 
Eller så är det för att du sårar folk när du är för "rak" i frågor där du brister i insikt och kunskap? Du har många bra sidor men i den här tråden behöver du jobba på ödmjukheten och empatin. Många öppnar sitt hjärta här och berättar om tuffa och jobbiga saker, de förtjänar att bli lyssnade på med respekt.
Ja vi har ju alla våra brister.
Jag har mina och just "plump" är tyvärr något av ett signum.
Men jag jobbar på det.
Dock är det svårt med gränsen mellan tillräckligt rak och tydlig för att livet i övrigt skall fungera och när det blir för hårt.
Med snälla och välvilliga människor så behöver jag ju inte vara så tydlig och då blir det lättare.
Men tyvärr så råkar jag ut för allt för många som vill utnyttja mig och då så måste jag vara rak och tydlig annars så blir jag platt.

Men samtidigt kan jag tycka att det är både elakt och oförskämt att tolka min plumphet som illvilja.
Jag vill verkligen inte någon människa illa.
Inte ens mina ovänner faktiskt.
 
Jag tycker inte det verkar vara så svårt att förstå för domflesta faktist.
Men om de flesta förstår, varför finns problemet då kvar?

Enligt logiken i den här tråden så borde ju alla som förstår och är tillräckligt empatiska ta sig samman och kontakta någon för att skingra deras ensamhet.
Men så är det ju uppenbarligen inte.
För då hade ensamhet inte funnits.
 
Men är det inte bra att ändå diskutera ensamhet?

Om det nu är så svårt för andra att förstå så borde ju upplysning i alla fall föra utvecklingen åt rätt håll.
Om ingen vet om problemet så blir det ju ännu svårare att få till en förändring.
Att lämna de ensamma ifred tror jag faktiskt inte på.
Jag undrar igen om du läste texten om en nationell strategi för att minska ofrivillig ensamhet? Det känns inte som du utgått ifrån den alls, även om du länkade till den i TS.
 
Det är en del av vad jag funderar över.

Men jag funderar på om det egentligen är tvärt om.
Att de ensamma människorna inte hittar någon som de anser värda att lägga tiden och energin på.
Och så sitter de och väntar på någon annan som liksom inte kommer.

Att vara intresserad av andra människor och deras liv och aktiviteter verkar annars vara ett vinnande koncept när det gäller att hitta nya vänner.
Och även att behålla dem man har.
Jag har en kompis(?) sen 20 år som aldrig föreslår en träff, h*n har sagt att h*n har så mycket med jobb och familj så jag får gärna komma med förslag.
H*n tar aldrig kontakt och frågar t.ex hur veckan/dagen/helgen varit utan det är jag som gör det nästan varje vecka, ibland får jag svar efter några dagar eller nån vecka, ibland får jag inte svar.
Jag tycker att jag intresserar mig för kompisen och dennes liv men varför får jag inte samma tillbaka?
Det börjar kännas ganska trist. Är det bara jag som ska intressera mig och hålla kontakten?
 
Men om de flesta förstår, varför finns problemet då kvar?

Enligt logiken i den här tråden så borde ju alla som förstår och är tillräckligt empatiska ta sig samman och kontakta någon för att skingra deras ensamhet.
Men så är det ju uppenbarligen inte.
För då hade ensamhet inte funnits.
Dom flesta har vad jag tror fullt upp med att hinna med sitt eget. En baksida med att dom flesta behöver jobba 40h i veckan.
 
Men om de flesta förstår, varför finns problemet då kvar?

Enligt logiken i den här tråden så borde ju alla som förstår och är tillräckligt empatiska ta sig samman och kontakta någon för att skingra deras ensamhet.
Men så är det ju uppenbarligen inte.
För då hade ensamhet inte funnits.
Ja varför är endel ensamma varför finns mobbing varför svälter barn ihjäl varför mördar endel elefanter varför finns det dom som jobbar typ 14 timmar om dagen och bara får några kronor varför är vissa rasister varför är haven helt ner giftade?
 
I åldern när mina vänner blrjade få barn och jag inte fick några började de. De har aldrig tid och det har kännts som de dragit sig undan. Jag ses gätna med barnen och har inget behov av alkohol men de har inte de nappat på..
Jag var nog den i kompisgruppen som drev på, tog intiativ och såg till att vi sågs.
När jag blev sjukskriven tog ingen annan tag i det…
Kompisarna i stallmiljön har jag endel men vi bor på olika ställen, de har hus/barn mm men när vi väl ses brukar de vara som vanligt 🙂
Även där är det främst jag som tar intiativ.
Där gled man ju isär när jag inte hade råd med häst/blev sjulskriven och de skaffade egna stall.

Jag är väl inte ensam men ibland känner jag mig väldigt ensam.

Men ja, ville väl mest förklara HUR de kan bli så.
 
Intressant tråd att läsa.
Jag har precis tagit pension och ska ge mig på försök att skaffa nya vänner, nu när jag har betydligt mer tid.
Gick med i en studiekurs i dans som nu har slutat. Där var jag äldst och övriga i åren där man VABbar.
De kom 1 minut före kursen började och försvann 1 minut efter att kursen slutade för kvällen.
Tänker ju gå med i PRO eller SPF men där lär jag vara yngst (är 63) och av det jag har sett på kursutbudet hittills så är det inte riktigt mina intressen även om jag givetvis kommer att försöka delta.
Så hittar jag förslag här på hur man skaffar nya vänner så kommer jag att överväga att prova dessa.
 
Det här beskriver faktiskt på pricken hur du själv alltid framstått (och framstår) och den här tråden är ett ypperligt exempel på det.
Din totala oförståelse/oförmåga till inlevelseförmåga och empati för de människor som du tycker är konstiga (i detta fall de som är ofrivilligt ensamma) lyser som en fyrbråk på steroider.
Kanske.
Man blir ju påverkad av sin uppväxt.
Barn gör som sina föräldrar, så även jag.

Men den stora skillnaden mellan min Mamma och mig är att jag är nöjd och tillfreds med mitt liv.
Och det är inte hon med sitt liv.

Så jag har svårt att se att jag har några problem som jag behöver lösa.
Men visst vore det trevligt om andra blev mindre irriterade av mig.
Det är något som jag får jobba på.

Men samtidigt så har jag lätt att både få och behålla vänner vilket gör helt stick i stäv med din bedömning av mig.
Något annat måste ju då vara tillräckligt värdefullt hos mig för att det skall vara så.
Vad tror du att det skulle kunna vara?
Något som är bra nog för att uppväga det där omdömet om mig måste ju vara högklassigt kan jag tycka.
 
Okej jag verkar ju vara en oempatisk och social klumpeduns i mångas ögon.
Och ändå så har jag vänner.
Det måste alltså vara någon annan egenskap som fungerar för det.

Har någon något förslag på vad det kan vara?

Nu när ni har låtit tråden bli en "kritisera Inte-Ung"-tråd så kör på bara.
Vi tar det väl till nästa nivå.
 
Kanske.
Man blir ju påverkad av sin uppväxt.
Barn gör som sina föräldrar, så även jag.

Men den stora skillnaden mellan min Mamma och mig är att jag är nöjd och tillfreds med mitt liv.
Och det är inte hon med sitt liv.

Så jag har svårt att se att jag har några problem som jag behöver lösa.
Men visst vore det trevligt om andra blev mindre irriterade av mig.
Det är något som jag får jobba på.

Men samtidigt så har jag lätt att både få och behålla vänner vilket gör helt stick i stäv med din bedömning av mig.
Något annat måste ju då vara tillräckligt värdefullt hos mig för att det skall vara så.
Vad tror du att det skulle kunna vara?
Något som är bra nog för att uppväga det där omdömet om mig måste ju vara högklassigt kan jag tycka.
Även fast man blir på verkad av sina föräldrar så kan man ju tänka själv och ha sitt eget an svar för hur man är och tänker om andra och inte bara skylla på sina föräldrar.
Jag vet inte hur gammal du är men du verkar rättså gammal iallafall men du verkar skylla väldigt mycket på din mamma och bort förklara hur du är med att hon är värre. Och jag är 16 och jag tycker att JAG är förgammal för att skylla på min mamma eller pappa om hur jag är.
 
Exakt blir ju väldigt svårt eftersom vi alla måste utgå från oss själva och vad som är attraktivt för andra hos oss.
Och jag känner ju inte dig så därför vet inte jag det om dig.

Men jag kan räkna upp några saker som jag uppskattar hos en vän.
Kanske är något av det rätt för dig.

Ett vänligt bemötande tycker jag om.
Allmänbildning och intellektuellt utbyte av tankar ger mig ett stort mervärde.
Lojalitet i vått och torrt skapar samhörighet.
Ställa upp på saker som vännen uppskattar, typ åka på en utflykt till något okänt eller hjälpa till med en flytt.
Hänga med på något ointressant därför att vännen är tillräckligt intressant för det.
Säga ja till det mesta och göra det bästa av situationen.
Aldrig någonsin snacka skit om en vän.
Det är en absolut dealbreaker.
Du beskriver i stort sett mig. Varför är jag ensam då, om det är så enkelt att undvika ensamhet?
 
En liten fundering så här en bit in i tråden.

Om jag som har vänner och lätt för att skaffa nya vänner blir attackerad angående min personlighet så som ni gör här och nu.
Tror ni att det ger mig en enorm lust att ta kontakt med ensamma människor för att se om de vill göra mig sällskap i mitt händelserika liv?

Hej, det är mig du kallar otrevlig och oempatisk, skall vi hänga?
Jag tror inte det faktiskt.
 
Okej jag verkar ju vara en oempatisk och social klumpeduns i mångas ögon.
Och ändå så har jag vänner.
Det måste alltså vara någon annan egenskap som fungerar för det.

Har någon något förslag på vad det kan vara?

Nu när ni har låtit tråden bli en "kritisera Inte-Ung"-tråd så kör på bara.
Vi tar det väl till nästa nivå.
Vad tror dusjälv? Tror du att du är mycket bättre motför dom som inte har några vänner eller är dom bara dumma som inte har försökt mera eller vad tror dusjälv?
 
En liten fundering så här en bit in i tråden.

Om jag som har vänner och lätt för att skaffa nya vänner blir attackerad angående min personlighet så som ni gör här och nu.
Tror ni att det ger mig en enorm lust att ta kontakt med ensamma människor för att se om de vill göra mig sällskap i mitt händelserika liv?

Hej, det är mig du kallar otrevlig och oempatisk, skall vi hänga?
Jag tror inte det faktiskt.
Jag tror inte heller att dom skulle vilja um gås med nån som tänker som du verkar göra om dom så det gör nog inte såmycket om du inte skulle fråga dom.
Och förövrigt så hur vet du om dom som tycker att du inte verkar ha så mycket förståelse och med känsla är ensamma?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

V
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
10 397
Senast: valpköpare
·
Hästvård Min häst har just konstaterats ha kotledsinflammation, vänster fram, efter att ha varit "trasig" hela det här året. Och jag är lite...
Svar
16
· Visningar
3 462
Senast: Liten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp