Inte_Ung
Trådstartare
Som något sorts tack till den befrielsen.Likväl handlade det inte om dig! Varför kände du dig tvungen att igen framhäva "jag jag jag"?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Som något sorts tack till den befrielsen.Likväl handlade det inte om dig! Varför kände du dig tvungen att igen framhäva "jag jag jag"?
Jag har sett fenomenet på andra.
Men aldrig förut så väl beskrivet.
Beskrivningen var så träffande att det känns skrämmande att människor hamnar där i tanken.
Det är absolut dåligt.
Men då så är det ju bra att du agerar.Åh, sabbade citatet, @Inte_Ung Ja det är nog den slutsats som man kan dra av denna mycket spännande och intressanta diskussion.
tror ärligen inte det är ämnet som berör utan ditt sätt att spruta ur dig förutfattade meningar och dömande. Så är det i alla fall för mig. En sådan pågång mot utsatta får inte stå oemotsagd av mig. Det är likvärdigt att titta på en misshandel utan att lyfta ett finger, något som inte ingår i min repertoar och buke levererar som vanligt i lägen där utsatta behöver stöd.
Jamen det handlade inte om DIG!! Förstår du inte det?Som något sorts tack till den befrielsen.
Men där ser jag skillnad på social samvaro och bjuda in till vänskap.
Om alla skall vara med så finns det ett värde för alla i sällskapet att just alla är med.
För att bygga gemensamma minnen.
Så i det läget ser jag att det finns något för alla inblandade.
Tiden för tillställningen är ju redan avsatt.
Ja jag skall verkligen ta med mig det från den här tråden.Det är framför allt viktigt att ha i åtanke när man kommer i kontakt med personer som man spontant inte känner någon riktig lust att umgås med på grund av den typen av beteenden. De kanske är helt annorlunda när de känner att de kan slappna av.
Och med umgås menar jag inte att man behöver bli bästisar eller hitta på massa saker med. Men sitta och snacka lite med, ta en kaffe eller något annat som faller sig naturligt.
Mitt tack till dig för innehållet i ditt kloka och allmängiltiga inlägg handlade om just mig, som tackade, och dig, som fick ett tack.Jamen det handlade inte om DIG!! Förstår du inte det?
Det svaret är ju som att säga ”vad bra att du reagera på min misshandel, jag uppskattar att du säger till”. Men var är empatin? Inte mot mig, men om du nu uppskattar att höra att du stövlat på i ullstrumpor så är en vänskaplig eller åtminstone vänlig reaktion inte att tacka mig som försöker avbryta ”misshandel” utan att be om ursäkt till de som varit utsatta; de ensamma som du säger dig vilja förstå.Men då så är det ju bra att du agerar.
Jag läser dessutom gärna vad du skriver.
Det är lugnt för pappa har redan läst allt i denhär tråden och detenda han säger är att han är stolt över mig
Det här påminner om min skoltid när jag kände mig utanför och fick höra: "Varför kan du inte vara lite mer som de andra flickorna?"Då så är du nog inte tillräckligt spännande eller så mår vederbörande dåligt och orkar inte riktigt med folk.
Jag har en annan uppfattning om sådant.Det svaret är ju som att säga ”vad bra att du reagera på min misshandel, jag uppskattar att du säger till”. Men var är empatin? Inte mot mig, men om du nu uppskattar att höra att du stövlat på i ullstrumpor så är en vänskaplig eller åtminstone vänlig reaktion inte att tacka mig som försöker avbryta ”misshandel” utan att be om ursäkt till de som varit utsatta; de ensamma som du säger dig vilja förstå.
Det blir ju lätt att vara väldigt plump med dig då du inte själv skräder orden, men detta är framför allt inte sagt för att vara plump utan för att knyta an till dina tankar om empati och vänskap och kanske kunna uppmuntra om att flytta dem från teori till praktik just inom denna tråd.
Har en kompis som säger detsamma, hon var socialt geni förr, kunde prata med allt och alla och gå på dejter och sa helt lugnt att det finns alltid något att prata om när man frågade om hon var nervös.Angående att ha social skills, veta hur man fungerar i sociala sammanhang och kunna umgås med andra måste jag bara tillägga något. Under den period jag upplevde extrem ensamhet gick det rätt fort för mig att tappa mycket av det där. Jag blev osäker på mig själv och mitt beteende, rädd för att bli ännu mer bortstött, smått paranoid över att folk kanske snackade skit om mig...
Det blev en ond cirkel och jag har sett andra drabbas på samma sätt. Det händer säkert inte alla. Men för många riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. Om de blir uteslutna, utstötta och behandlas som icke önskvärda börjar de bete sig på sätt som riskerar att befästa deras utanförskap ännu mer - undvikande, klängigt eller rentav avvisande.
Läskigt.Har en kompis som säger detsamma, hon var socialt geni förr, kunde prata med allt och alla och gå på dejter och sa helt lugnt att det finns alltid något att prata om när man frågade om hon var nervös.
Nu efter att varit hemma med barn är hon bara en skugga av sitt forna jag, hon blir nervös över folk och vet inte vad hon ska prata om, hon säger att hon tappat allt.