Ensamma människor.

[Inte_Ung]

Jag tycker att jag intresserar mig för kompisen och dennes liv men varför får jag inte samma tillbaka?

Antagligen tidsbrist.
Vi är många som lider av det.

 

[Inte_Ung]

Dom flesta har vad jag tror fullt upp med att hinna med sitt eget. En baksida med att dom flesta behöver jobba 40h i veckan.

Det är nog det absolut vanligaste.
När livet är avklarat så måste man sova.

 

[Rosett]

Folk som vill träffa en partner eller vänner brukar ofta få tips att gå med i föreningar/gå kurser och liknande. Och jag kan förstå tanken. Men det är nog inte alltid så lätt i praktiken även om jag har fått vänner i såna sammanhang även om det inte var tanken från min sida från början.

Men det som kan bli svårt är ju dels att andra då ska vara mottagliga. Sen tror jag att man måste vara riktigt duktig på att känna av läget. En gång gick jag på en sångkurs och efter några gånger var vi några kvinnor som märkte att en kille på kursen hade frågat alla kvinnliga deltagare om de skulle gå på dejt. Alla kvinnorna hade blivit väldigt överrumplade och förvånade då de inte hade pratat med honom innan utan de hade kännt sig obekväma i situationen. Han hade helt enkelt inte känt av läget.

En annan gång satt jag på biblioteket och en man kom fram och satte sig ner och frågade vad jag läste och sen frågade han om vi kunde bli vänner. Jag har varit med om liknande saker några gånger där det känns som personen kanske fått höra att gå med I föreningar eller liknande för att träffa partner/vänner. Men det kändes inte bekvämt för mig som mottagare.
Och det är inte så enkelt.

Nu kom jag att tänka på en riktigt creepy grej jag råkade ut för. Gick upp från tunnelbanan och ut genom spärrarna, en kille gick som i en båge en bit framför mig och tittade på mig. Kändes läskigt. Jag klev in i hissen och han med, han frågade om vi kunde bli vänner.
Jag blev så överrumplad så jag sa att jag inte hade tid. Han sa att vänskap är inte till för att störa utan man ses när man kan.

Vad jag borde sagt var att nej, jag vill inte vara vän med nån främmande man som följer efter mig i tunnelbanan och in i hissen.

 

[Rosett]

Antagligen tidsbrist.
Vi är många som lider av det.

H*n har förut varit arbetslös en period och sen pluggat och själv sagt att h*n kan komma ifrån dagtid. H*n har under flera år av denna tid inte föreslagit att vi ska ses. Om inte jag tar initiativ så går det flera år mellan träffarna.

 

[Inte_Ung]

Även fast man blir på verkad av sina föräldrar så kan man ju tänka själv och ha sitt eget an svar för hur man är och tänker om andra och inte bara skylla på sina föräldrar.
Jag vet inte hur gammal du är men du verkar rättså gammal iallafall men du verkar skylla väldigt mycket på din mamma och bort förklara hur du är med att hon är värre. Och jag är 16 och jag tycker att JAG är förgammal för att skylla på min mamma eller pappa om hur jag är.

Jag är gammal nog att vara din Mormor.
Men tyvärr så kommer man inte undan påverkan från föräldrar för det.

När föräldrarna blir gamla så blir kontakten större igen och mina problem med mina föräldrar är inte från min barndom utan de pågår här och nu.
Med en alkoholist till Pappa som stökade i mitt liv fram till sin död för ett par år sedan och en Mamma som är ensam, olycklig och krävande så är påverkan väldigt aktuell.

 

[Lillo]

Varför tror du att vi som har många vänner har det då?
Det måste ju finnas lika många anledningar åt det hållet med?
Jag tror mycket är slumpen.

 

[Inte_Ung]

Du beskriver i stort sett mig. Varför är jag ensam då, om det är så enkelt att undvika ensamhet?

Om det är så, så skulle jag gissa att du inte syns tillräckligt.

Jag är bullrig och stökig och syns, hörs och märks.
Egentligen en ganska så trist egenskap i ett sällskap.
Men människor kommer ihåg mig, de ser mig och får någon sorts bild av mig som ofta väcker nyfikenhet.
Dessutom så är de helt övertygade om att de inte kan råka göra bort sig inför mig.
Mina "plump"-poäng är alltid garanterat högre än deras.
Det ger en trygghet tydligen. Jag har frågat och fått det svaret.

 

[EmmaBovary]

Nu så har jag läst.
Det är litet mycket av "betald personal" över det hela för min smak.
Men i övrigt är det ju att skapa platser för möte mellan människor.
Och då så är vi ju tillbaka på skillnaden mellan bekantskap och vän.

Haha, jag tänker tvärt om. Alltså att liknande initiativ är ett ganska ögontjänande sätt att få det att se ut som att man tar krafttag, när man borde göra riktiga satsningar på välfärden i samhället, istället för att tex. vilja ha med näringslivet (som sällan är duktiga på att stötta personer som inte är köpstarka).

Men jag fattar inte varför du länkade till en text som du inte ens läst som utgångpunkt? Texten belyser frågan ur ett mer strukturellt perspektiv, du verkar vilja flytta ner den till individnivå.

 

[alazzi]

https://sverigesradio.se/avsnitt/1606068

Att vara dålig på vänskap. Intressant program.

 

[Inte_Ung]

Vad tror dusjälv? Tror du att du är mycket bättre motför dom som inte har några vänner eller är dom bara dumma som inte har försökt mera eller vad tror dusjälv?

Jag tror att jag uppfattas som spännande.
Det drar till sig andra människor.
Du har säkert sett det hända att människor dras till ställen där det händer saker.
Det händer alltid massor omkring mig.

 

[Inte_Ung]

Eller så kan du tolka saken lite välvilligt. Alla har inte samma privilegier som dig. Folk kämpar för att inte vara ensamma och när de berättar om det så svarar du med att "det är bara att x"
Att du frågar gör ingen skillnad om du inte kan lyssna på svaren.

Många läser i tråden.
Jag hoppas ju att den skall få andra att lyssna som kanske är bättre på det än jag.

Och det är ju varje fall ett intensivt deltagande här i tråden.
För som vanligt blir det massor av aktivitet runt mig.
Jag behöver bara visa mig om så under pseudonym på ett forum.

 

[Rosett]

En liten fundering så här en bit in i tråden.

Om jag som har vänner och lätt för att skaffa nya vänner blir attackerad angående min personlighet så som ni gör här och nu.
Tror ni att det ger mig en enorm lust att ta kontakt med ensamma människor för att se om de vill göra mig sällskap i mitt händelserika liv?

Hej, det är mig du kallar otrevlig och oempatisk, skall vi hänga?
Jag tror inte det faktiskt.

Du kanske beter dig olika beroende på situation och person. Om du betedde dig mot dina vänner så som du gör här i tråden kanske de skulle försvinna ur ditt liv.

Jag har en syster som beter sig helt olika mot mig och mot sina vänner. I deras ögon är hon alltså en fantastisk och underbar person men mot mig är hon otrevlig/oempatisk.

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte heller att dom skulle vilja um gås med nån som tänker som du verkar göra om dom så det gör nog inte såmycket om du inte skulle fråga dom.
Och förövrigt så hur vet du om dom som tycker att du inte verkar ha så mycket förståelse och med känsla är ensamma?

Det vet jag ju inte.
Men om de inte är ensamma så är det ju inget problem.

 

[Lillo]

Om det är så, så skulle jag gissa att du inte syns tillräckligt.

Jag är bullrig och stökig och syns, hörs och märks.
Egentligen en ganska så trist egenskap i ett sällskap.
Men människor kommer ihåg mig, de ser mig och får någon sorts bild av mig som ofta väcker nyfikenhet.
Dessutom så är de helt övertygade om att de inte kan råka göra bort sig inför mig.
Mina "plump"-poäng är alltid garanterat högre än deras.
Det ger en trygghet tydligen. Jag har frågat och fått det svaret.

Och jag är lugn glad och snäll och lyssnar mer än pratar men har ändå alltid varit populär, alltså jättepopulär, jag blir alltid inbjuden på allt möjligt och hittar i princip nya bekanta och vänner överallt jag är

Fråga mig inte varför men det har pågått sen jag var barn upp genom tonåren och fortsatt i vuxen ålder.

Jag sticker inte ut på något vis alls.

 

[Lillo]

Du kanske beter dig olika beroende på situation och person. Om du betedde dig mot dina vänner så som du gör här i tråden kanske de skulle försvinna ur ditt liv.

Jag har en syster som beter sig helt olika mot mig och mot sina vänner. I deras ögon är hon alltså en fantastisk och underbar person men mot mig är hon otrevlig/oempatisk.

Nätet är ju bara en nyans av en person jag tror det är svårt att bedömma någon såhär.

 

[tott]

Om det är så, så skulle jag gissa att du inte syns tillräckligt.

Jag är bullrig och stökig och syns, hörs och märks.
Egentligen en ganska så trist egenskap i ett sällskap.
Men människor kommer ihåg mig, de ser mig och får någon sorts bild av mig som ofta väcker nyfikenhet.
Dessutom så är de helt övertygade om att de inte kan råka göra bort sig inför mig.
Mina "plump"-poäng är alltid garanterat högre än deras.
Det ger en trygghet tydligen. Jag har frågat och fått det svaret.

Så alla som vill "lyckas" skall vara som du? Blyg och introvert är jag definitivt inte men tack och lov inte heller bullrig och stökig och en som syns och hörs och märks. En clown är jag, tur nog, inte heller men jag är inte rädd för att bjuda på mig själv om det är läge för det.
Nä, jag vill inte vara som du, sorry.

 

[Inte_Ung]

Det låter på dig som det är någon slags ära att få ta del av ditt fantastiska liv.

Folk uppfattas för övrigt olika på nätet och irl.

Tolkar du det så?

Jag ser det mer som att om man har tråkigt så livar det garanterat upp.
Men jag med alla mina fel och brister kommer med på köpet.
Man måste ju faktiskt stå ut med mig om man skall kunna vara min vän.
Något annat fungerar ju inte.

 

[Lillo]

Så alla som vill "lyckas" skall vara som du? Blyg och introvert är jag definitivt inte men tack och lov inte heller bullrig och stökig och en som syns och hörs och märks. En clown är jag, tur nog, inte heller men jag är inte rädd för att bjuda på mig själv om det är läge för det.
Nä, jag vill inte vara som du, sorry.

Jag känner inte alls igen det där att bullriga och stökiga personer är särskilt populära tvärtom brukar folk tycka att dom är lite småjobbiga i dom kretsar jag umgåtts i genom åren.

 

[tott]

Många läser i tråden.
Jag hoppas ju att den skall få andra att lyssna som kanske är bättre på det än jag.

Och det är ju varje fall ett intensivt deltagande här i tråden.
För som vanligt blir det massor av aktivitet runt mig.
Jag behöver bara visa mig om så under pseudonym på ett forum.

Det handlar kanske inte om "dig" (som i "jag jag jag") utan om ditt oödmjuka sätt i denna tråd. Om jag var du skulle jag inte ta aktiviteten i denna tråd som en komplimang, vilket du verkar göra.

Det är bra att ensamhet lyfts fram, men i samband med så känsliga ämnen så är ödmjukhet en mycket bra egenskap.

 

[manda]

Men är det inte bra att ändå diskutera ensamhet?

Om det nu är så svårt för andra att förstå så borde ju upplysning i alla fall föra utvecklingen åt rätt håll.
Om ingen vet om problemet så blir det ju ännu svårare att få till en förändring.
Att lämna de ensamma ifred tror jag faktiskt inte på.

Det blir tyvärr problematiskt när de utsatta hamnar med ansvarsfördelningen att få icke utsatta sluta ifrågasätta det (trots att de generöst delar med sig av upplevelsen och mekanismerna). Det är som om det vore rasifierades jobb att motarbeta rasism eller fattigas jobb att häva strukturell systematisk fattigdom. Den privilegierade (i en viss aspekt) kan aldrig kräva att den utsatta ska utbilda i frågan. Det upprätthåller bara förtrycket (vilket vi ser tydligt i den här tråden). De ensamma som berättar bör inte mötas av ”det är bara att”. Det låter som att du @Inte_Ung för en teoretisk diskussion för att förstå intellektuellt något som är en relationell företeelse, vilket inte kräver intellekt utan empati för att greppa.

Du har fått många bra svar från personer som upplevt eller upplever ensamhet. Gå tillbaka och läs dem utifrån en ansats att känslomässigt sätta dig in i erfarenheten istället för att intellektualisera den, blir mitt råd. Ensamhet är ingen intellektuell företeelse, det är en känslomässig och relationell företeelse.