Ensamma människor.

[Lingon]

Jag ser vänskap som så viktig och värdefull i sig själv att den går före gemensamma aktiviteter.
Det är själva umgänget och utbytet av tankar som är viktiga och inte vad vi gör tillsammans.
Därför blir det utan betydelse vad mina vänner är förmögna att göra.
Jag anpassar mig till situationen därför att vänskapen är det värdefulla.

Precis så. Vi är några som brukar träffas 1 gång om året och äta ute tillsammans. Två av dem är mina bästa vänner och de andra två är vänner till mina vänner. När en av dem fått barn (ingen pappa finns och därmed svårare att göra saker utan den lille) så struntade vi ju inte i henne och åkte ut och åt på restaurang och drack vin utan henne. Då planerade vi in en picknick i ett naturområde och gick en liten promenad efteråt på en liten slinga som funkade bra med barnvagnen. Sen när barnet var större och hon hade barnvakt så gick vi ut och åt som brukat göra. Det är ju inte aktiviteten i sig som är avgörande utan att man träffas och har det trevligt!

 

[skiesabove]

Det sociala arvet spelar alltså in.
Men det stämmer inte helt.
Där måste finnas något mera.

Jag har fått en typisk överklassuppfostran och naturligtvis finns det många fördelar att dra av det.
Särskilt i det sociala livet och samspelet.
Men min mamma som har givit mig den största delen av den är mycket ensam.
Hon saknar den empati och inlevelseförmåga samt intresse för andra som behövs for att ha nytta av de kunskaperna.
Hon kan allt på ett mekaniskt plan.
Men det lyfter inte för henne.
Mest för att hon tycker att andra människor är konstiga och knasiga.

Beteenden skapas av arv + miljö.

Vi ärver inte samma gener och vi växer inte upp i samma miljö - inte ens syskon gör det. En del är delat, men inte allt.

Dessutom, hos människan, så finns "samhället" som miljöfaktor. Det (svenska) är strukturerat så att det funkar jättebra för några, hyfsat för de flesta och dåligt för några.

Din mamma är inte likadan som du.

 

[Inte_Ung]

Absolut! Men då förutsätter det ju att personerna man vill bli vän med också vill göra den typen av aktiviteter. Ju fler aktiviteter man själv har möjlighet att göra, desto fler utrymmen för att lära känna folk.

Om man är tillräckligt intresserad av själva vänskapen så blir aktiviteten helt underordnad i betydelse.
Och då duger faktiskt precis vad som helst.

 

[Sel]

Ja, det tror jag med. Finns ganska många egenskaper.

Människor är ganska ytliga - ett symmetrisk ansikte hjälper. Finns studier på det.

En initiativ-tagande personlighet hjälper också mycket. Risktagande. Med mera.

Men det är också ett privilegie, att vara född med ett attraktivt fejs och en benägenhet att ta risker.

Det där låter ju väldigt simpelt, jag tror att det är betydligt mer komplicerat. Det finns otroligt (generellt)vackra människor som är väldigt ensamma och risktagande människor som antingen skrämmer bort människor eller bara får ett gäng groupies. Det finns säkert studier på det här - jag menar mest att det inte alls bara är fostran, utan en del människor föds helt enkelt med någon slags social smidighet som andra måste jobba på och lära sig. Om de vill. Om de kan.
Därefter påverkar fostran och upplevelser också givetvis.

 

[Motacilla]

Om man är tillräckligt intresserad av själva vänskapen så blir aktiviteten helt underordnad i betydelse.
Och då duger faktiskt precis vad som helst.

Du har skrivit det här flera gånger.

Jag väntar fortfarande på konkreta förslag på hur en person som INTE HAR NÅGRA vänner ska göra för att få sådana??

 

[Sel]

Om man är tillräckligt intresserad av själva vänskapen så blir aktiviteten helt underordnad i betydelse.
Och då duger faktiskt precis vad som helst.

Kanske inte riktigti början. Någonstans måste man ju hitta den där människan som en kanske, eventuellt kan komma överens med och då är någonting gemensamt ganska givet - när man redan ÄR vänner spelar det däremot ingen roll.

 

[Snurrfian]

Med armarna i behåll så menade jag användbara, trodde inte jag behövde skriva det, min vän är förlamad från någonstanns mitt på ryggen o neråt.

Poängen är att bara för att nått funkar för en person betyder inte det att det är allmängiltigt för alla. Det gäller liksom allt det vi pratar om just nu, det är inte bara att skaffa vänner för att det är lätt för någon annan, det är inte bara att börja löpträna och springa extrem maraton bara för att jag har en vän som har det som hobby.

Det är väldigt lätt att säga "Det är väl bara..." men om det vore så enkelt så skulle alla göra allt de ville och vara lyckliga, men så ser inte världen ut.

 

[Inte_Ung]

Men @Inte_Ung vad är det mer specifikt som du tycker att en ensam person ska göra för att få vänner? Gå fram till slumpmässigt vald person och fråga om hen vill ha scones?

Nej men delta i föreningslivet och baka scones tillsammans till mötet kanske.
Man får använda sin fantasi litet.

Varför kan inte den som redan har lätt för sociala situationer försöka anstränga sig mer för att bjuda med ensamma och lindra deras ensamhet?

Tiden är full av annat liv och redan existerande vänner.
Att själva få välja sina aktiviteter måste ju vara tillåtet även för dem.

 

[Lingon]

Om man är tillräckligt intresserad av själva vänskapen så blir aktiviteten helt underordnad i betydelse.
Och då duger faktiskt precis vad som helst.

Om vännen inte ens kan ta sig hemifrån (eller iaf har svårt för det) så kan ju jag köpa fika och åka hem till hen så fikar vi och pratar lite. Det är ju inte svårare än så.

Alla behöver inte kunna göra allt eller vara intresserade av allt för att vara intressant att vara vän med!

 

[ainasoja]

Att vara galen kanske underlättar?

Då är jag väl rustad.

Jag är ledsen men du är inte galen någonstans...

 

[skiesabove]

Det där låter ju väldigt simpelt, jag tror att det är betydligt mer komplicerat. Det finns otroligt (generellt)vackra människor som är väldigt ensamma och risktagande människor som antingen skrämmer bort människor eller bara får ett gäng groupies. Det finns säkert studier på det här - jag menar mest att det inte alls bara är fostran, utan en del människor föds helt enkelt med någon slags social smidighet som andra måste jobba på och lära sig. Om de vill. Om de kan.
Därefter påverkar fostran och upplevelser också givetvis.

Ja, givetvis varierar ju även såna egenskaper. Skulle tro att det är observationsförmåga + spegelneuroner som spelar stor roll.

Om vi pratar om sociala interaktioner i allmänhet alltså.

Att lyckas skaffa riktiga vänner beror på så många fler faktorer än individens förutsättningar.

 

[Inte_Ung]

Men saknar du totalt inlevelseförmåga i hur andra kan se på saker??

Det är ju faktiskt inte svårt att skifta perspektiv och förstå att det finns andra personer här i världen. Man är ju trots allt inte universums medelpunkt med sina åsikter, tänker jag.

Nej men det betyder ju inte att jag håller med eller ser mig som ansvarig för att lösa andra människors problem.
Jag kan förstå alldeles utmärkt helt utan att för den skull tycka likadant.

Jag förstår att det vore enklast om de socialt begåvade tog hand om de ensamma och höll dem sällskap i aktiviteter som de ensamma föredrar.
Men jag anser inte att de har det ansvaret för andra människor.
Utan jag anser att deras tid och energi tillhör dem själva.

 

[Motacilla]

Googlade lite snabbt och hittade en studie om hur "rätt kemi i vänskapsrelationer" uppstår.
Länk

​

Highlights​

• The underlying factors of friendship chemistry are: reciprocal candor, mutual interests, personableness, similarity, and physical attraction.
• People with agreeable, open, and conscientious personalities more commonly report friendship chemistry.
• Women, young, and European/white participants more commonly report friendship chemistry.
• Reasons for not experiencing friendship chemistry include believing that chemistry only happens in romantic relationships, believing that friendships take time to develop, reduced opportunities for fostering chemistry, and not having met people with similar interests.

 

[Motacilla]

Nej men det betyder ju inte att jag håller med eller ser mig som ansvarig för att lösa andra människors problem.
Jag kan förstå alldeles utmärkt helt utan att för den skull tycka likadant.

Jag förstår att det vore enklast om de socialt begåvade tog hand om de ensamma och höll dem sällskap i aktiviteter som de ensamma föredrar.
Men jag anser inte att de har det ansvaret för andra människor.
Utan jag anser att deras tid och energi tillhör dem själva.

Ja det är ju alltid lättare att skylla på den som inte haft så mycket tur eller är så duktig som man själv. Så kan man fortsätta glida runt på sin höga häst och fundera varför folk inte är det ena eller andra.

Även så vore det mycket bättre om alla fungerade precis som man själv.

 

[Sel]

Nej men det betyder ju inte att jag håller med eller ser mig som ansvarig för att lösa andra människors problem.
Jag kan förstå alldeles utmärkt helt utan att för den skull tycka likadant.

Jag förstår att det vore enklast om de socialt begåvade tog hand om de ensamma och höll dem sällskap i aktiviteter som de ensamma föredrar.
Men jag anser inte att de har det ansvaret för andra människor.
Utan jag anser att deras tid och energi tillhör dem själva.

Var i allsin dar har du läst att någon påstår att det ska gå till på det viset?

 

[Dentaku]

Nej men delta i föreningslivet och baka scones tillsammans till mötet kanske.
Man får använda sin fantasi litet.

Tror du att ensamma människor bara sitter hemma och möglar? Under de perioder i mitt liv som jag känt mig ofrivilligt ensam(trots att jag har ett stort behov av egentid) har jag både jobbat och varit aktiv i föreningar eller liknande.
Det som gör en ensam är när man bakar scones till mötet eller pratar och är glad på fikarasten men ändå inser att alla försvunnit iväg på gemensam lunch eller bokat träff utan en.

 

[Inte_Ung]

Du har skrivit det här flera gånger.

Jag väntar fortfarande på konkreta förslag på hur en person som INTE HAR NÅGRA vänner ska göra för att få sådana??

Gå med i en förening kring något som i alla fall är tillräckligt intressant och erbjuda sig att vara aktiv i föreningsarbetet.
Då lär man känna människor under aktivitet som smörjer umgänget.
Lämpligtvis så väljer man förening efter vilka som är medlemmar i den.

 

[Inte_Ung]

Jag är ledsen men du är inte galen någonstans...

Men en av mina hyresgäster påstår det med stor övertygelse.
Så det måste ju vara sant.

 

[Sel]

Gå med i en förening kring något som i alla fall är tillräckligt intressant och erbjuda sig att vara aktiv i föreningsarbetet.
Då lär man känna människor under aktivitet som smörjer umgänget.
Lämpligtvis så väljer man förening efter vilka som är medlemmar i den.

... och om en fortfarande är den som aldrig blir inbjuden på lunchen efter, aldrig får höra om möten utanför föreningen eller liknande? Jag förstår att det ruttnar efter ett tag.

Sedan tycker jag också att man kanske bör se över sitt eget bemötande om det blivit ett mönster, men man ska ju inte behöva begå våld mot sig själv för att passa in heller. Det är en Jättesvår fråga!

 

[Motacilla]

Gå med i en förening kring något som i alla fall är tillräckligt intressant och erbjuda sig att vara aktiv i föreningsarbetet.
Då lär man känna människor under aktivitet som smörjer umgänget.
Lämpligtvis så väljer man förening efter vilka som är medlemmar i den.

For Pete's sake!!

Det finns ju några kullerbyttor i ditt resonemang: om man bor i en storstad, hur ska man kunna veta vilka som är föreningsmedlemmar? Föreningar har sällan några medlemslistor på nätet.

Och även om man skulle få reda vem som är medlem, vad säger några okända namn en? Läser jag en lista med namn som jag aldrig hört, så betyder det absolut ingenting för mig.

Nu letar jag inte vänner själv, men jag kan ju trots allt förstå problematiken. Och skulle verkligen INTE gå ensam till en förening om jag kände mig ensam!!