Ensamma människor.

[tanten]

Har du armarna i behåll så kan du det om du vill.

Och är armarna svaga kan du åka permobil-moppe
Det kan ju hända att det inte bara är pga benen som nån är hjulburen.

Alla har olika personlighet och förutsättningar.
En av min exmakes kompisar har åkt jorden runt, bott på andra våningen utan hiss, satt potatis åt sin mamma eftersom mamma var så krasslig. etc. Men han är lite galen. Eller snarare väldigt galen

 

[skiesabove]

Jag håller helt med, men det finns absolut en del personliga och/eller sociala egenskaper som är medfödda som gör det enklare att anpassa sig till de sociala normerna och attrahera relationer också. Tror jag.

Ja, det tror jag med. Finns ganska många egenskaper.

Människor är ganska ytliga - ett symmetrisk ansikte hjälper. Finns studier på det.

En initiativ-tagande personlighet hjälper också mycket. Risktagande. Med mera.

Men det är också ett privilegie, att vara född med ett attraktivt fejs och en benägenhet att ta risker.

 

[Snurrfian]

Har du armarna i behåll så kan du det om du vill.

Nu är du nästan lika naiv som @Inte_Ung För att något funkar för en person i rullstol betyder inte det att det funkar för någon annan.
Min kollega har enbart rörelse i sitt huvud, så nej det är inte så enkelt att ta sig överallt. Som hen konstera, utan en händig familj och ett sjuhelvetes envishet hade hen aldrig kunnat jobba. Familjen har byggt ramper, byggt om, byggt om bil, lägenhet, fått bråka för att få köra fram till huset eftersom hen inte kan vara ute i kallt väder allt för länge för då riskerar andningen sluta fungera.

Utan drivna anhöriga och eget jävla anamma utöver det vanliga hade hen sätts in på ett hem för 30 år sedan och aldrig fått komma ut på alla de äventyr hen har gjort. Men hen vet också vilken kamp det är och har varit och vet att alla inte har de förmågorna.

 

[EmmaBovary]

Apropå diskussionen som delvis handlar om funktionshinder så rekommenderar jag att läsa detta om funktionsmaktsordning. https://funktionsrattstockholmslan....ing-av-samverkande-normer-intersektionalitet/

 

[Motacilla]

Vilket nys TS är.

Självklart kan det vara svårt för en del att ha vänner speciellt som vad som helst annars kan vara svårt.

Ett tips i all välmening till @Inte_Ung tänk på något du själv har svårt för. Om någon skulle säga till dig: "det är väl bara att göra?" — skulle du bli glad då?

Alla har vi styrkor och svagheter, och man ska enligt min mening vara ödmjuk för varandras svaga sidor. Folk är i allmänhet mer än väl medvetna om sina svagheter och behöver sällan bli påminda om att "det är bara att..."

Om det bara vore att... skulle jag vara Nobelpristagare, ekonomiskt oberoende samt gudomligt snygg. Tyvärr är jag bara gudomligt snygg.

 

[Inte_Ung]

Jag är introvert så jag tar ingen plats.

Jag tror att det kan vara ett problem.
Att du liksom blir bortglömd som om du inte fanns.

Jag är jobbig och stökig men ingen glömmer bort mig.
Vissa önskar att de kunde och några tycker genuint illa om mig för att jag tar för mycket plats.
Men de som trivs med det hittar mig lätt och stannar sedan kvar.

 

[alazzi]

Tror inte att jag är en energitjuv. Jag hjälper alltid till om någon ber om hjälp. Jag skjutsar folk gärna. Jag bjuder gärna på mat. Har alltid med mig gåvor när jag kommer på besök. Men det är ju svårt att veta själv om ingen talar om det.

Jag är introvert så jag tar ingen plats.

Och jag anser mig vara tolerant. Redan när dottern (som är adopterad i en synlig adoption)var liten berättade jag att ibland blir man kär i en person av samma kön och det är helt rätt. Kärlek är kärlek. Hon var rätt liten då men jag har läst om att folk många gånger känner tidigt att de gillar andra av samma kön och det har varit svårt gör dem.

 

[Inte_Ung]

Nej SÅKLART inte. Men det är ju mindre till fällen att träffa vänner ifall det är många saker som man inte kan göra. Och exakt hur menar du att nån som är ensam ska skaffa vänner bara för vän skapens skull då?

Jag ser vänskap som så viktig och värdefull i sig själv att den går före gemensamma aktiviteter.
Det är själva umgänget och utbytet av tankar som är viktiga och inte vad vi gör tillsammans.
Därför blir det utan betydelse vad mina vänner är förmögna att göra.
Jag anpassar mig till situationen därför att vänskapen är det värdefulla.

 

[Inte_Ung]

Det måste ju bero på hur man fungerar? Jag tycker det är oerhört mycket lättare att umgås med folk om man gör något ihop. Jag har visserligen vänner som bor långt bort där vi främst umgås genom att skicka roliga memes till varandra, men jag skulle ha väldigt svårt för att lära känna någon ny om jag inte hade möjlighet att dela upplevelser med personen.

Men något ihop kan man ju alltid göra.
Baka scones, gå en promenad, titta på blommorna typ.

 

[Ullmerkott]

Om det bara vore att... skulle jag vara Nobelpristagare, ekonomiskt oberoende samt gudomligt snygg. Tyvärr är jag bara gudomligt snygg.

Nu tycker jag du är lite negativ. Jag läste om en som fick Nobelpris, han hade två händer och ett huvud. Så om du också har två händer och ett huvud är det väl bara att skaffa det där priset?

 

[LiviaFilippa]

Jag ser vänskap som så viktig och värdefull i sig själv att den går före gemensamma aktiviteter.
Det är själva umgänget och utbytet av tankar som är viktiga och inte vad vi gör tillsammans.
Därför blir det utan betydelse vad mina vänner är förmögna att göra.
Jag anpassar mig till situationen därför att vänskapen är det värdefulla.

Det är inget svar på hur alla dom som är ensamma ska göra för att få vänner. Det verkar lite som du inte fattar att endel som är ensamma HAR INGA vänner ALLS så det hjälper inte för dom att nån som har så många vänner så den inte ens hinner ha kontakt med dom tycker att vän skap för före att man kan göra samma saker. För dom blir ju inte mindre ensamma bara för du tycker så. Och enligt dig så är det bara att ändra på sig men alla KAN INTE det.

 

[Ullmerkott]

Men något ihop kan man ju alltid göra.
Baka scones, gå en promenad, titta på blommorna typ.

Absolut! Men då förutsätter det ju att personerna man vill bli vän med också vill göra den typen av aktiviteter. Ju fler aktiviteter man själv har möjlighet att göra, desto fler utrymmen för att lära känna folk.

 

[dobbis]

Nu är du nästan lika naiv som @Inte_Ung För att något funkar för en person i rullstol betyder inte det att det funkar för någon annan.
Min kollega har enbart rörelse i sitt huvud, så nej det är inte så enkelt att ta sig överallt. Som hen konstera, utan en händig familj och ett sjuhelvetes envishet hade hen aldrig kunnat jobba. Familjen har byggt ramper, byggt om, byggt om bil, lägenhet, fått bråka för att få köra fram till huset eftersom hen inte kan vara ute i kallt väder allt för länge för då riskerar andningen sluta fungera.

Utan drivna anhöriga och eget jävla anamma utöver det vanliga hade hen sätts in på ett hem för 30 år sedan och aldrig fått komma ut på alla de äventyr hen har gjort. Men hen vet också vilken kamp det är och har varit och vet att alla inte har de förmågorna.

Med armarna i behåll så menade jag användbara, trodde inte jag behövde skriva det, min vän är förlamad från någonstanns mitt på ryggen o neråt.

 

[Inte_Ung]

Att vara "socialt gångbar" är ett privilegium.

Det är inte något man föds med. Människan som art har en social kultur som inte är intuitiv, den är inlärd. Om man har svårt för att lära sig den, eller inte fått möjligheten under uppväxten, så är man rejält handikappad i relation till majoriteten när det kommer till att skapa relationer.

Dessutom så sker mycket av sociala umgängen i former som kostar pengar. Till och med hemma-besök är en ekonomisk begränsning, som tidigare tagits upp med kräftskivan. Ju mindre ekonomiskt bemedlad man är, ju mer måste man väga upp med kreativitet, mod, och initiativ-tagningsförmåga.

Och alla har inte det.

Det är riktigt rälig människosyn som lyser igenom i den här tråden. Jag har ingen lösning på ofrivillig ensamhet, men jag tycker det är riktigt unket och mindre intelligent* att skuldbelägga den som lider av det.

* = Mindre intelligent på så vis att det saknas theory of mind och förståelse för individers olika förutsättningar

Det sociala arvet spelar alltså in.
Men det stämmer inte helt.
Där måste finnas något mera.

Jag har fått en typisk överklassuppfostran och naturligtvis finns det många fördelar att dra av det.
Särskilt i det sociala livet och samspelet.
Men min mamma som har givit mig den största delen av den är mycket ensam.
Hon saknar den empati och inlevelseförmåga samt intresse för andra som behövs for att ha nytta av de kunskaperna.
Hon kan allt på ett mekaniskt plan.
Men det lyfter inte för henne.
Mest för att hon tycker att andra människor är konstiga och knasiga.

 

[Inte_Ung]

Och är armarna svaga kan du åka permobil-moppe
Det kan ju hända att det inte bara är pga benen som nån är hjulburen.

Alla har olika personlighet och förutsättningar.
En av min exmakes kompisar har åkt jorden runt, bott på andra våningen utan hiss, satt potatis åt sin mamma eftersom mamma var så krasslig. etc. Men han är lite galen. Eller snarare väldigt galen

Att vara galen kanske underlättar?

Då är jag väl rustad.

 

[Motacilla]

Men @Inte_Ung vad är det mer specifikt som du tycker att en ensam person ska göra för att få vänner? Gå fram till slumpmässigt vald person och fråga om hen vill ha scones?

Du verkar glömma att vi inte är vita, oskrivna blad utan erfarenheter och minnen.
Redan när vi är tonåringar har de flesta av oss en uppfattning om vår egen popularitet.
Den som sedan barnsben upplevt att det är svårt med sociala relationer har antagligen en högre tröskel att försöka än den som "alltid" haft lätt för den saken.

Det ska väl inte vara så svårt att förstå att det inte är roligt att bli bortvald/få ett nej då man vågar försöka?

Varför kan inte den som redan har lätt för sociala situationer försöka anstränga sig mer för att bjuda med ensamma och lindra deras ensamhet?

 

[Inte_Ung]

Ett tips i all välmening till @Inte_Ung tänk på något du själv har svårt för. Om någon skulle säga till dig: "det är väl bara att göra?" — skulle du bli glad då?

Jag skulle prova.
Kan andra så varför skulle inte jag kunna?
Så antagligen är mitt sätt att hantera utmaningar också en del av hur mitt liv har formats.

T.ex. så har jag dyslexi.
Och jag har då tränat på att skriva och skriva och skriva.
För det är ju bara att göra.
Utan ett skriftspråk är man ju tämligen handikappad.

 

[Tranan]

Oj jag har under dag funderat mycket på vad ensamhet är och innebär för mig.
Jag kan inte längre säga att jag är ensam då jag har aldrig haft ett större nätverk än vad jag har nu.
Samtidigt så umgås jag inte jätte mycket med folk IRL. Men saker förändras och jag vet inte vart jag är på väg.

 

[Motacilla]

Jag skulle prova.
Kan andra så varför skulle inte jag kunna?
Så antagligen är mitt sätt att hantera utmaningar också en del av hur mitt liv har formats.

T.ex. så har jag dyslexi.
Och jag har då tränat på att skriva och skriva och skriva.
För det är ju bara att göra.
Utan ett skriftspråk är man ju tämligen handikappad.

Men saknar du totalt inlevelseförmåga i hur andra kan se på saker??

Det är ju faktiskt inte svårt att skifta perspektiv och förstå att det finns andra personer här i världen. Man är ju trots allt inte universums medelpunkt med sina åsikter, tänker jag.

 

[Tranan]

Jag skulle prova.
Kan andra så varför skulle inte jag kunna?
Så antagligen är mitt sätt att hantera utmaningar också en del av hur mitt liv har formats.

T.ex. så har jag dyslexi.
Och jag har då tränat på att skriva och skriva och skriva.
För det är ju bara att göra.
Utan ett skriftspråk är man ju tämligen handikappad.

Det där med dyslexi är så handikappande på så många olika sätt.
All styrka till dig som orkar kämpa med det!