.Jag misstänker att min inte kommer tycka att det är lika spännande. Det kan vara lite känsligt det där. Men fortfarande kan det kanske kännas bättre att göra det hemma istället för att släpa med honom till en sjukvårdsinrättning typ. I första steget iaf. Vi går ju med raska steg mot ett år nu..Jag har köpt ett sådant. Har inte blivit tillfälle att använda det dock, men det ser VÄLDIGT roligt ut, med pipetter och skålar och vätskor
Sambons reaktion var lite oväntad, han tyckte det skulle bli "kul att se om man funkar".
ÄL-test igår svagt positivt, blir nog helt positivt idag. Och jag har inte den minsta lilla lust att ligga.
Jag tycker det är konstigt att det antas att mannen ska behöva släpas med nånstans. Är inte han intresserad av att få barn?
Min är inte heller sugen på att gå till sjukvården
.Sista pillermens i april förra året. Så i april tänkte jag ringa vårdcentralen /barnmorskan.Min är inte heller sugen på att gå till sjukvården
PS, när är det ett år för er?
Ringde Kvinnokliniken förra veckan. Här har reglerna ändrats till att man ska ha försökt två år om man är under 35, och ett år när man är över 35.
Jag kan inte svara för @IsisEm, men min sambo är (hittills) av åsikten att han vill att det ska ske på naturlig väg.
Antar att det är det min gube också känner, men har lite svårt att uttrycka det.
Givetvis gör det ingen skillnad, men jag får ju respektera att han känner som han gör.
Tack för tipset.
Min vän är ofrivilligt barnlös, hon är nu 44. Hon har varit tillsammans med sin kille i över 10 år. Efter de försökt ett tag och det inte gick vägen så ville hon göra en utredning men han vägrade. Han hade i ett tidigare förhållande gjort sin tjej gravid (de valde då att göra abort) och pga det ansåg han att han var UA och "inte problemet". Min vän kollade upp sig men det gick inte längre för han vägrade gå till läkare (han är rädd för läkare också). Jag märker på henne nu när jag är gravid att det är jäkligt jobbigt och jag kan ju bara spekulera i vad som rör sig i hennes huvud. Jag vet inte vad jag hade gjort själv om min man inte gjort undersökningarna. Han gjorde dom, och följde med mig på nästan alla. Vilket var bra för mig
Men, märker inte han att något troligen är fel eftersom det inte blir något barn? Det verkar så himla märkligt att curla en vuxen man, att liksom försiktigt finta honom till att testa? Det är inte min mening att vara spydig, jag förstår att det inte är enkelt för någon i den situationen. Men för mig vore det enklare om jag kunde dela svårigheterna med min make, inte försöka lirka med honom på vägen mot en utredning.
