Jag vill också säga att det inte måste vara så att livet får en mening bara för att man får barn. Jag älskar min son mer än allt och är väldigt glad över att han finns i mitt liv, men jag vill inte säga att mitt liv varit meningslöst utan barn. Det blir ett annat liv och i vissa fall hade det kanske tom haft sina fördelar att inte ha barn. För min del hade det varit en sorg över att planerna inte blev som vi tänkt och det hade förstås fått ta sin tid att bearbeta och komma över och sedan hade nya planer för liv utan barn fått växa fram ur det.
Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att stå bredvid när andra blir gravida och får barn när man själv försöker. Knytet som är i magen nu tog nästan 1,5 år för att fästa och det var motstridiga känslor när nära och bekanta berättade att de skulle ha barn eller när de fick barn. Lycka för deras skull och besvikelse och sorg över att det inte var jag som fick stå på andra sidan och vara lycklig.
Nej det är väl lite därför jag blir ledsen. För jag tycker jag har ett jättebra liv, jag trivs med hur jag har det. Jag har en partner jag älskar, vi reser mycket, njuter av världen och livet och mat. Haha. Har en meningsfull fritid och ett jobb jag älskar. Jag känner mig lite liksom, förminskad.. När jag hör saker som att inget annat betyder något längre, för barn är den enda meningen typ.
(Och så får jag lite panik också, pga jag vill ju verkligen inte att livet jag älskar ska TA SLUT pga barn. Jag vill fortsätta göra allt jag älskar. Men kanske på ett annorlunda sätt.)