Ja tänk så olika det kan vara. Första gången jag borde haft mens efter pillerstoppet men inte fick det blev jag väldigt nervös vid tanken på att jag kunde vara gravid. Under de dagarna som gick innan jag testade vande jag mig vid tanken, det fanns ju ändå en anledning till att jag slutade med piller, och när testet visade negativt blev jag mer besviken än jag trott innan att jag skulle bli. Nu har jag läst om så många som det tagit lång tid för att få igång kroppen efter pillerstopp, så nu är jag nervös för att det ska ta jättelång tid. Jag blir inte yngre direkt. Har alltid räknat med att ha fått mitt första barn innan 30, men det är ju för sent nu. Som vanligt stressar jag säkert upp mig i onödan. Men är det något jag lärt mig genom att följa den här tråden så är det att inte ta för givet att man kan bli gravid.
Ja för mig och exet tog det flera år innan vi fick till en graviditet -som slutade i ett MA. Sedan tog det tre och ett halvt år innan äldsta sonen kom till världen. Då hade vi hunnit genomgå barnlöshetsutredning, hormonbehandling och precis fått beskedet att vi nog behövde ivf. Då blev jag gravid och läkarna sa att det var en chans på miljonen. (exet hade både få och slöa spermier. Bytte jobb ett halvår innan vi blev gravida, fick dock jobba nästan 2 år på tvåan medan trean blev på första försöket och fyran var inte planerad. Hans förra jobb bestod av ganska mycket lödning och lim samt lösningsmedel sånt de senare upptäckte faktiskt sänker fertiliteten)
Så det kan verkligen vara olika....