). Filmen är salufilmen, inte vi som rider med andra ord, så inga kommentarer om ryttaren tack. Här är han då, vår nya lilla kompis. Blott 162 cm (vi som skulle ha en på minst 165 hehe...), men bär upp långa ryttare mkt bra, tjejen på filmen är strax över 170 cm. Elvis heter han, född -05, efter For Feeling (men helt värdelös på att hoppa tydligen
https://www.youtube.com/watch?t=1s&v=4SODtYcJ6vw&app=desktop
Ni kommer säkert kunna ha jätteroligt ihop
Nu blir det väl framför allt mamma som kommer vara "huvudryttare" på honom, men jag ska nog snika till mig lite här och var. Vilken trevlig häst!Här är han då, vår nya lilla kompis. Blott 162 cm (vi som skulle ha en på minst 165 hehe...), men bär upp långa ryttare mkt bra, tjejen på filmen är strax över 170 cm. Elvis heter han, född -05, efter For Feeling (men helt värdelös på att hoppa tydligen
https://www.youtube.com/watch?t=1s&v=4SODtYcJ6vw&app=desktop
de sista månaderna av graviditeten red jag ju mest i skritt och lite trav så hon tycker det är lite småjobbigt när jag börjar kräva mer igen. Men det går bättre och bättre för varje gång och jag kan ändå märka att allt skrittarbete har gett resultat. Lär dröja innan vi får tid till tävling igen men just nu är jag bara glad över att kunna rida ordentlig igen och glad över att det inte var så lång väg tillbaka som det kändes som första passet . Jag kan inte ge så mycket raka råd men fyfan vad tråkigt. Jag vet ju lite hur det är att förlora två stycken på ändå kort tid och hur uppgiven man blir. Han ser ju helt perfekt ut och definitivt inte liten med dom gångarterna. Grattis till det!Hur många käftsmällar ska livet ge en egentligen?
Återbesök för Ebsons gaffelbandsskada förra måndagen, skulle egentligen bara vara en kort rörelsekontroll så allt har känts så bra, han har känts väldigt fin etc. Men den chocken jag fick...
Han var halt när vi kom dit och veterinären böjde, mer halt än när han fick diagnosen. Jag ser ut som ett frågetecken och fattar ingenting.
Bedövningar xflera lades, och visst var det gaffelbandet som smärtade. Ultraljud på det och där försvann ungefär all glädje ut ur mitt liv. Han har inte bara dragit upp skadan, utan det har även bildats ärrvävnad både vid fästet (inte det farligaste) och nere i gaffelbandsgrenen vilket är riktigt illa, det har t.om. bildats som små knutor av ärrvävnad. Detta har troligen kommit av hur han brallade runt under igångsättningen, och vem vet, kanske av belastningen i sig. Men ärrvävnaden är ju permanent, och det vet ju jag som fysioterapeut att ärrvävnad inte är alls lika hållbart som en riktig sena. OM han håller sig lugn nu (vi sätter inte honom i en liten sjukhage igen det är en sak som är säker, han blev ju tokig av det i våras, så han får gå i en halvliten/halvstor gräshage själv nu) och det ser tydligt bättre ut om 2-3 månader är det isåfall 2-3 månaders vila/promenad för hand till och därefter kanske runt 25% chans att han åter blir ridhäst.
Det är förjävligt, min fina Ebson, ska jag behöva förlora min andra bästis (vår förra häst och egna uppfödning bröt benet i hagen) inom loppet av 1,5 år? Jag vet varken ut eller in nu, vad är rätt och vad är fel? Är det moraliskt rätt att försöka rehabilitera en häst med så dålig prognos, som är ung och livsglad och som tidigare obviously inte hanterat rehab så bra?
Fan, vi skulle ju äntligen få visa vår dressyrtränare hur duktiga vi har blivit, vi skulle debutera dressyrtävling i januari och vara med i division 3-laget nästa vår. Nu får jag nog inte ens sadla min bästis igen...
Blev en djup grop i sanden där han hade nitat och kastat sig runt som jag fick kratta över efteråt...Min var ju väldigt spooky förr men har kommit över det värsta. Vi jobbar med att han ska ha huvudet nere (inte nödvändigtvis i form men inte högt och adrenalinspänd), så får han magnesium och på tävling har vi silence-luva. Jobbar också på att hålla mig själv lugn för att inte förstärka obehaget. Men för oss har ju struppipningsoperationen varit viktigast för att han lyckas hålla koncentrationen med syre i hjärnan...Mitt monster har varit skadad men är nu friskförklarad och hyfsat igång igen. Han varvar med att kännas fantastisk till att vara extremt spooky! Han har ju alltid varit en speciell herre med mycket skalle men nu är han extrem!! Som igår, var på ridbanan och red, red på fyrkantspåret och gjorde mycket övergångar mellan skritt och trav. I ena travdelen när jag dessutom ökade så fick han för sig att det var ngt läskigt vid sidan av ridbanan och kastar sig hejdlöst runt utan någon som helst förvarning.. Naturligtvis så var det när jag stod upp i stigbyglarna (red lätt) så jag hängde inte med riktigt och var jätte nära att flyga av, hängde alltså på sidan innan jag fick tillbaka balansen och kunde slänga över benet igen så jag kom upp.. Lyckades med detta i full galopp så jag var faktiskt riktigt imponerad av mig själv även om det kändes smått surrealistiskt att se marken under sig när vi skenade runt.. Kände mig som värsta kosackryttaren...
Eller förra veckan när jag skulle rida serpentiner i galopp och monstret får för sig att det är ngt på marken och hoppar typ 150 cm rakt upp i luften...
Hur som så är det inte särskilt jul när han gör så här!! Han har som sagt alltid varit speciell men inte så här spooky. Hade vet ute för tandkoll och diskuterade detta med henne och hon kollade ögonen men kunde inte se ngt konstigt.
Är det ngn som har en väldigt spooky häst som har några tips? Igår så skrittade jag på långa tyglar förbi platsen där han hade blivit rädd bara för att han skulle koppla platsen till avkoppling och jobbade på alla andra platser på ridbanan sas. Fungerade ok. Bättre än när jag bara red vidare som förra veckan för då hittade han bara nya saker att fjanta för..
