Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"
Tja, hur ska ett barn som fått lära sig att lyda för lydnadens skull, som en träning i lydnad, kunna veta när det är nödvändigt att göra som föräldrarna säger?
Och hur fasen ska jag kunna veta det? Svara på det själv om du kan! Jag lär inte min bebis lyda, jag tränar inte honom i lydnad och kommer inte att göra det heller. Ärligt talat tycker jag att du ska ta mod till dig och fråga de föräldrar som du ser lever efter den här principen istället, då kanske du kan få nåt vettigt svar.
Jag är så kittlig på fötterna att jag hindrar både barn och djur från att pyssla med mina fötter, för jag vill inte riskera att råka sparka dem. Men jag säger inte direkt nej till så små, snarare avleder jag dem.
Naturligtvis (i alla fall i mina ögon) avleder man en 8-månaders. Däremot tror jag inte om det går lika lätt att avleda en bitande 2åring. De är inte så små längre.
Ditt resonemang förklarar inte ens varför bebisen så småningom börjar gå istället för att krypa. Det är i normalfallet inget man "lär" dem, det kommer ändå. Samma sak gäller klättrandet på andra människor och bitandet i deras tår.
Varför skulle jag behöva förklara varför en bebis börjar gå efter att ha krupit? Vad har det med saken att göra? Tycker du blandar ihop sakerna. Om ingen visar bebisen/barnet vad det får och inte får göra, så lär det inte sig. Om ingen visar att det är fel att bita eller klättra så är det inte nåt som försvinnner av sig själv.
Men det är ju exakt det du rekommenderar ovan.
Nix. Jag rekommenderar ingen någonting. Har aldrig skrivit någonsin att jag rekommenderar att man ska lära in nej för nejets egen del. Har inte ens sagt nej till min snart 9-månaders ännu, har inte haft anledning. När han hittade en stor sax på golvet (sambon höll på med persiennerna) häromveckan, så fick han lov att undersöka den. När han stoppade den vassa ändan i munnen så sa jag helt sonika till honom att det var bättre om han vände på saxen och tuggade på andra ändan istället. Och då gjorde han det. Sen får man tro vad man vill om det var slumpen som gjorde att han vände på saxen eller inte, har fler liknande exempel faktikst. Bebisar förstår mer än man tror!
Det är ju en annan sak. Att argumentera för sin vilja och med goda argument få den igenom, händer det väl att barn bör få. De kan ju ha rätt, vuxna kan ha fel. Och jag anser att god argumentation bör belönas.
Att skrika och slåss räknar jag inte som att argumentera. Gör du verkligen det själv? För det var skrika och slåss vi pratade om...och det kommer jag aldrig att tolerera.
OM det här är sant, på vilket sätt är det ens avlägset kopplat till att lära barn vad ordet nej betyder "i förväg"?
Jisses vad du har hängt upp dig och vänder på allt! Det var en liten passus angående att barn behöver lära sig rätt och fel och att det faktiskt finns en bäst-före-datum på den biten. Du verkar ju inte ens tycka att barn behöver lära sig vad nej betyder över huvud taget! Och ja, det är sant.
Och jag frågar igen: varför gäller detta bara ordet Nej??
Hur ska jag kunna veta det? Du har verkligen hängt upp dig på just det ordet. Du får ta och fråga någon annan, någon som lär in ordet nej i förväg!
Jag tycker Nej är ett bra stopp-ord. Det är kort, koncist och snabbt att säga. Men det ska användas med måtta. Jag har nog samma tillvägagångssätt med min bebis uppfostran som med mina hundar. Avleda i första hand (och andra och tredje med för den delen) men Nej ska han få lära sig när det behövs. Det har inte behövts hitintills, han får gärna känna och peta på grejor, har suttit under granen i jul och lekt med kulorna och rist i grenarna. Det var fascinerande att se hur han tänkte och funderade på hur hela granen skakade när han ju bara riste i en liten gren.