Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Se exempelvis Lupins inlägg ovan i denna tråd och Jippos i denna tråd http://www.bukefalos.com/f/showpost.php?p=6970767&postcount=2

Helt enkelt fortsätta som du gör och fortsätta vara lika konsekvent! Såsmåningom kommer hon att förstå och då lägga ner det hon håller på med. Hur länge det tar är däremot omöjligt att säga, men du gör helt klart rätt!

Och var står det att hon ska säga nej, bara för att?

Jag är glad att jag inte behöver vara i närheten av vissas barn var dag efter att ha läst den här tråden. Gränslösa barn, som aldrig fått lära sig vad som är tillåtet vs otillåtet i sociala sammanhang är enligt min mening väldigt jobbiga att umgås med...
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Barn utan gränser blir ju jätteoroliga, och osäkra. Världen är för stor för att ta in vid den åldern. Hej, den är för stor för att ta in vid 37!

Barn måste ha rimliga gränser som gör deras liv lättare att leva (inte nödvändigtvis föräldrarnas) och de måste få hjälp att förstå gränserna och hantera besvikelsen. Inför alla sådana saker försöker jag att minnas hur jag kände själv i motsvarande situationer, för att kunna förstå. Det jag minns mest är att jag inte fick någon förklaring, samt att det kändes som att jag bara ville saker för att jag var så självisk. Det är ju inget som jag vill överföra på mina barn. Men jag vill heller inte göra tvärt-om fel, vilket jag tror är lätt.

Fny
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag sätter aldrig gränser för min son.Det behövs inte och honom skulle du nog klara att vara i närheten av. Han är jätteduktig,artig och omtänksam.Jag har kört taktiken att barn gör som man gör och inte vad man säger så genom att jag är trevlig mot andra,inte avbryter,slåss, flitig och ordningsam etc, har han blivit likadan.
Han fick en lillebror med 25 minuters varsel och det finns inte ord att beskriva hur go och generös han varit och är mot honom.
Så ta inte för givet att alla barn utan gränssättande föräldrar har odågor till ungar.

// Åsa
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Lyckoönskar dig till din lättuppfostrade son. Jag säger det uppriktigt, för det finns sådana barn.

Själv har jag en dotter som t ex alltid gjort alla läxor utan att jag någonsin behövt påminna eller säga till henne. Hon fick t o m en utmärkelse i skolan för detta. Hon är inte överförtjust i skolan för övrigt, men det som ska göras, det görs.
Sedan har du mitt andra barn som inte är riktigt likadan. Där måste man kolla och dubbelchecka annars blir inget gjort.

Har mitt sätt att vara ändrats radikalt från barn 1 till barn 2? Näh, knappast. Men de är två olika individer och behöver olika vägledning från mig. Med den ena måste man vara tydlig och nästan fyrkantig och den andra är lätt att resonera med. Bägge är fantastiska på sitt sätt, men oj så olika de är.

När vi diskuterar på ett forum måste man däremot vara lite mer generell för enskilda fall är enskilda fall, men sedan kan man ofta se en tendens, hur det för det mesta är. Där skulle jag nog säga att man rent generellt får trevligare barn om man sätter gränser och är beredd att hålla dem. HUR man sätter gränser är en annan sak. Det är inte samma sak som att belamra vardagen med hyttande pekfingrar och "Du får inte..." utan kan handla om annat.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Jag tror att barn behöver gränser som föräldrarna själva anser vara viktiga, inte gränser som föräldrarna BORDE tycka är viktiga. Det finns grundläggande regler som alla barn borde ha därför att de själva inte kan förstå konsekvensenserna av att vägra dem. Sådana regler är att borsta tänderna, inte dricka läsk emellan måltiderna, och sova på nätterna etc.

Ett expempel på en annan regel, som många föräldrar tror att de måste ha, är att barnen inte får sova i föräldrarnas säng, för då kommer de sova kvar i den för evigt. OM man känner att man för egen del inte vill ha sina barn i sängen är det en regel man enligt mitt tycke ska ha, hellre än att i hemlighet tycka att "ungen" stör ens nattsömn, någonting "ungen" faktiskt inte har bett om att göra. Om man däremot känner att det inte gör en någonting att barnet/barnen sover i föräldrasängen, varför skulle de inte få göra det då?

Jag tror helt enkelt att man utöver de "regler" som måste gälla för barnens fysiska och psykiska välmående, samt för att inte omgivningen ska skadas psykiskt och/eller psykiskt av barnet, inte ska sätta gränser annat än sådana som man själv anser att familjen behöver, regler som betyder någonting för föräldrarna. De reglerna ska barnen vara medvetna om från början och inte bli medvetna om när de bryter en regel som de inte hade någon aning om att föräldrarna satt upp.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Sen är ju många gränser till för att barnet ska automatisera sånt beteende som är accepterat i samhället, också. Det är lättare för ett barn att alltid låta bli att göra något visst, än att få göra det hemma och i vissa sällskap men inte i andra sammanhang.

Har någon mer än jag hört att man inte ska sätta gränser/ställa krav under hela första året? Vad menas egentligen med det? Och det tjatas ju om hur viktigt det är med rutiner, så var går gränsen mellan rutiner och gränser?

Fny
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Sen är ju många gränser till för att barnet ska automatisera sånt beteende som är accepterat i samhället, också. Det är lättare för ett barn att alltid låta bli att göra något visst, än att få göra det hemma och i vissa sällskap men inte i andra sammanhang.
Fny

Håller med dig helt där.

I undersökningar ser man också att barn, såväl yngre som tonåringar, själva mår bäst av att föräldrarna sätter gränser, visar dem vad som är "fel". Ett annat exempel är ju att tonåringar som får dricka alkohol i hemmet under "kontrollerade former" dricker mer än de tonåringar som inte fått dricka alkohol i hemmet. Jag tror absolut på att sätta gränser (inte för riktigt små barn dock) som man själv "tror på". Alltså; sätta gränser för den egna familjen och inte gränser som andra tycker att man borde ha.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Man ska ta ngn i hand ohc säga förlåt och sedan samarbeta med ngn som tex har kastat glåpord till en på rasten och snackat skit om en

Jag har nog frångått detta lite grann. Jag anser inte heller att man kan tvinga någon att vara kompisar men däremot accepterar jag inte att man är elak och slåss (tex) bara för att man inte gillar någon. Ofta är det bra att ta kombattanterna för en pratstund för att "reda ut" vad som hänt, så att det tex inte blir en fortsättning nästa rast. Sedan på en skola finns många barn och man kan inte vara vän med alla, men man ska inte behöva vara taskig mot någon utan det är faktiskt bättre att undvika den personen då. Jag försöker hjälpa barnen att komma fram till sätt de kan tillbringa dagarna på samma skola/i samma klassrum utan att det blir bråk men därmed inte att de måste vara kompisar och umgås med varandra. Som vuxen finns det personer jag har svårt för men jag har lärt mig hur jag ska klara mig undan att attackera/provocera dem trots att vi kanske arbetar på samma plats eller går samma kurs eller så.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Inför alla sådana saker försöker jag att minnas hur jag kände själv i motsvarande situationer, för att kunna förstå. Det jag minns mest är att jag inte fick någon förklaring, samt att det kändes som att jag bara ville saker för att jag var så självisk.

Ja, jag minns "argumentet" man gör inte så.
Varför inte det?
För man gör inte så!

:smirk:
Konstigt...för nu gör jag så, och det går ju bra.

Man-argumentet funkar nog väldigt dåligt, eftersom människor gör så väldigt olika. Det är svårt att hitta något man-argument som stämmer. Det skulle väl vara mörda kanske... Fast även det finns det ju folk som gör...
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

OM man känner att man för egen del inte vill ha sina barn i sängen är det en regel man enligt mitt tycke ska ha, hellre än att i hemlighet tycka att "ungen" stör ens nattsömn, någonting "ungen" faktiskt inte har bett om att göra.

Detta tror jag är väldigt viktigt. Jag har sett många exempel på vuxna som liksom gnäller och beklagar sig över något barnen gör, men ändå låter dem göra det. Ungefär som om de vuxna förväntar sig att barnen ska förstå att förälderns tjurighet betyder "nej, det här får du inte göra". Sätta gränser genom att pusta, stöna och vara på dåligt humör, typ...?:confused:

Skrämmande många av mina lärarkollegor gör så.:eek: De kommer in i lärarrummet och beklagar sig över samma problem gång på gång. De tar sig inte ett snack med eleven om exakt vad det är som irriterar dem, utan försöker istället antyda på olika sätt. Om någon elev t ex är en besserwisser och gör sig lustig över dem som svarar fel - då händer det att läraren försöker "sätta dit" eleven genom att ge honom/henne frågor som han/hon inte heller kan, så att han/hon ska få känna hur det känns! Det funkar ju inte! Varken på barn eller vuxna.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Ja, så är det. Det enda goda som kommit av det är att jag biter mig fast och tar reda på varför, när något är på ett obegripligt vis. Dock förknippat med lätt ångest.

Jag vet inte om min son kommer att bli likadan. Han kan ju brås på sin far som är helt annorlunda och framför allt uppfostrad på ett helt annorlunda sätt. Han fick väldigt många förklaringar som han gärna delade med sig av, och klasskamrater och lärare och andra vuxna blev emellanåt förfärade över vad han visste och att han såg igenom chimären på ett så vuxen-cyniskt sätt. Det kanske är att överdriva.

Men jag tror på att förklara att vissa saker kan man inte göra och säga till andra människor för de blir ledsna av att höra det även om det är sant. Sånt här som nakenhet och bajs och sånt, typiskt förfärande för andra och helt naturligt för föräldrar. Men det kan man ju förklara.

Fny
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Det är skrämmande att det till och med förekommer i skolan. Jag tror ju inte att varken föräldrar eller lärare menar någonting illa, men vilket barn (eller vuxen för den delen) vill tro att hans/hennes beteende är acceptabelt, tills den som hittills accepterar det slänger ur sig att det inte alls är någonting önskvärt? Jag håller helt och fullt med dig , att antyda någonting i stället för att tala klarspråk är varken speciellt roligt för barn eller vuxna.

Min kära mor är barnpsykolog och upplever mycket utav detta, att föräldrarna tror att de för barnens skull måste acceptera saker, så som att barnet sover i deras säng, som de sedan suckar och stönar åt i hemlighet. Det är inte fair play gentemot barnen och de vuxnas välvilja får motsatt effekt, barnet känner av den dåliga stämningen och kan härleda den till sig själva, men vad de gjort för fel, det får de inte veta. Vuxna kan läsa av en situation bättre än ett litet barn som varken förstår ironi eller ett evigt suckande.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Risk för lite trådkapning...

Är det vanligt att föräldrar inte vill ha barnen i sängen, men helt sonika ändå låter de små komma och ligga där?:confused:

Att vissa inte vill ha knoddarna där det vet jag. Men de vänner vi har som vill ha sängen själva har varit "hårda" med detta sedan barnen varit små.

Vi har själva inget emot att våra ungar sover i vår säng. Två av dem har dessutom totalvägrat sova i spjälsäng, så varför tvinga dem?
Alla fyra har givetvis egen säng, två somnar alltid i sin egna säng och sover där hela natten, medan de andra två ibland somnar i vår säng alt i sina. Då bär vi över till egen säng då vi går och lägger oss. Skulle de vakna om natten och komma tassande så lyfter jag mer än gärna på täcket och låter de få sova vidare emellan oss. Enda gången det kan vara jobbigt är om ens barn sover oroligt och rör sig, sparkar etc i sömnen, då får man ju desto mindre sömn själv....

Jag tycker det är mysigt att ha dom i sängen, kunna snusa i deras hår och känna det där lugnet som råder.
Jag känner inte till någon tonåring som sover hos mamma och pappa. Så tids nog lär vi få ha vår säng för oss själva.....


Gira
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Angående att sätta gränser och bara har ett fåtal gränser som man håller på. Under vad sorterar "inte kasta sand på andra"? Är det accepterat att säga att man inte får kasta sand och kastar du igen så får du lämna sandlådan och så helt enkelt lyfta bort barnet därifrån om barnet fortsätter att kasta sand? (med motiveringen om varför man inte får kasta sand och barnet är så pass stort för att förstå både förklaringen och hotet av kosekvenser)

Eller räknas kasta sand på andra som en allt för fjuttig regel för att hålla på och pilla med?
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Gäller det någonting som skadar någon annan tycker jag absolut att man ska dra en gräns där. Öht saker som skapar obehag för andra, som att skrika "Jävla hora" till någon, det är helt enkelt saker som enligt mitt tycke alla barn, oavsett hur de är uppfostrade, måste lära sig är fel. Om inte annat för att det i annat fall återstår för någon annan att lära dem, kanske någon som inte kommer att tillrättavisa barnet verbalt, utan med våld. Det kan man gärna bespara barnet om man säger så...
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Eller räknas kasta sand på andra som en allt för fjuttig regel för att hålla på och pilla med?

Jag håller med Freddie. Om man har regeln "inte göra något mot andra som de inte vill" så slipper man definiera alla tusen sätt man kan vara otrevlig på. Om alla i sandlådan vill ha sand-kastar-krig så är det okej, men om någon inte vill få sand kastat på sig är det INTE okej.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Sand som kastas kommer ju lätt i ögonen på andra barn och det är få som gillar att få det i munnen, även om det inte är farligt. Så får jag bestäma så är det förbjudet, iaf när det handlar om mindre barn. Är de i skolålder så får de skylla sig själva om de nu vill leka det ;o) Men är det okej för andra att man sätter en sådan absolut gräns? Att klarar man inte av att INTE kasta på andra, så får man lämna sandlådan?
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Se exempelvis Lupins inlägg ovan i denna tråd och Jippos i denna tråd http://www.bukefalos.com/f/showpost.php?p=6970767&postcount=2

Du, blanda inte in mig i det där! Jag ställde en enkel fråga bara. Kanske du kan svara på hur ett barn som aldrig fått lära sig vad nej betyder helt plötsligt ska veta vad det innebär och lyda när det behövs? Jättegulligt med 8 månaders som kryper runt och biter folk i tårna, utan tillsägelse, men inte så gulligt längre när bebisen är 2-3 år och springer omkring och biter andra barn i ryggen! Säg nej då och se om barnet fattar, om det aldrig fått höra ett nej innan dess? Grundläggande hyfs grundläggs redan från början, fast en 8 mån fattar inte nej, där får man försöka förmedla det man vill på annat sätt. Tex flytta undan bebisen, börjar lära den (vilket kommer att ta lååång tid!) att man "klappar fint" eller "pussar" istället för biter...

JAG skulle aldrig komma på tanken att säga nej för nejets skull. Undrar om det finns någon öht som gör det? Måste vara personer med djupa problem i så fall. När min 8 mån son kryper fram och vill undersöka saker som kanske inte är så lämpliga så försöker jag hjälpa honom istället. Säger inte nej utan "klappa fint" eller liknande och hjälper honom med handen hur man gör. Och det kommer jag att fortsätta med. Men jag kommer inte att tillåta honom att slåss, skrika eller på annat sätt tvinga fram sin vilja!

Det är faktiskt så att om man inte fått lära sig moral/rätt vs fel innan man blir ca 15, så kan man inte lära det öht. Den delen i hjärnan stängs liksom av. Det är tex därför rehabilitering av fångar inte fungerar.
 
Sv: Det var då väl ett tjat om att "sätta gränser"

Att däremot slaviskt kräva att barnet alltid ska tacka för maten när inte ens mamma och pappa tackar för maten, bara för att barnet är barn är att sätta en i mitt tycke överdriven gräns.

Men vem i hela fridens namn gör så??? Någon du känner? Varför inte ta upp det med dem i så fall? :confused: Jag tror det där är otroligt ovanligt. Låter väldigt gammaldags dessutom. Är det dina egna föräldrar som gjort så mot dig? ;)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 965
Senast: Anonymisten
·
Hundavel & Ras Först och främst. Den tråd jag startade idag var inga citet från tråden om att öka medvetenheten om inaveln. Det blev citat för att jag...
13 14 15
Svar
291
· Visningar
15 102
Senast: Pilot
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 221
Senast: Gunnar
·
Övr. Barn Frågeställning enligt rubriken. Mina barn är så stora nu att det är mer regel än undantag med kompisar på besök i huset. Det börjar...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
11 159
Senast: startpompe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp