mino
Trådstartare
Varför är ni så många som tjatar om att sätta gränser och att våga säga ifrån och liknande? Ibland låter det på vissa här som om ni har fastnat i ett jätteomodernt föräldraskap som går ut på att ungar ska veta hut, förstå ett nej och lyda vuxna. Punkt. Framför allt är det andras barn som ska vara formade så att de behagar er och inte har den minsta egna åsikt oavsett deras ålder, mognad och situationen. Det låter ibland ungefär som det resonemang som användes för ett 50-tal år sen om aga, att diciplin måste till för att det skulle bli folk av barnen. Som att lösniningen på barns problem bara handlar om att uppfostra bort dåliga beteenden, inte ta reda på varför.
Tolkar jag er fel när det verkar som om ni tycker att gränser måste sättas oavsett vad de handlar om, som princip måste man säga nej till barn av ingen annan anledning än att de inte ska tro att de får bestämma? Att uppfostringen är till för att behaga andra, inte i första hand för att hjälpa barnen ut i livet?
Eller vad menar ni egentligen med att "sätta gränser"?
Tolkar jag er fel när det verkar som om ni tycker att gränser måste sättas oavsett vad de handlar om, som princip måste man säga nej till barn av ingen annan anledning än att de inte ska tro att de får bestämma? Att uppfostringen är till för att behaga andra, inte i första hand för att hjälpa barnen ut i livet?
Eller vad menar ni egentligen med att "sätta gränser"?