Och jag är väldigt intresserad att den där förstklassiga vården finns tillgänglig, dygnet runt, året runt. Och sånt kostar.Ponnymamman har definitivt rätt på just den punkten. Det är vi djurägare som betalar för all veterinärvård som utförs i det här landet, och vi betalar dessutom hela summan för alla försäkringsbolags avdelningar för djurförsäkringar.
På åttiotalet var det fortfarande ett alternativ att strunta i att försäkra sitt djur, och i stället varje år spara en summa motsvarande försäkringspremien på ett konto, för att använda till veterinärvård vid behov. Man kunde alltså vara sitt eget försäkringsbolag, utan att riskera ekonomisk ruin vid allvarliga men vanliga tillstånd som ormbett eller livmoderinflammation.
Min övertygelse är att om det inte fanns några försäkringar, skulle totalpriserna för veterinärvård vara ungefär det jag betalar i självrisker vid ovan nämnda anledningar att söka veterinärvård, (7500 respektive 7000kr blev det för min del). Och då skulle jag alltså slippa att betala försäkringspremien på nästan 6000kr om året för min hund. Det är hälften av mina totala försäkringskostnader, den andra halvan går till respektive villa-, bil- och olycksfallsförsäkring.
Utan försäkringar skulle ju priskänsligheten för veterinärvård öka enormt. Naturligtvis ligger det i försäkringsbolagensbolages intresse att djurägaren köper veterinärvårdsförsäkringar, och tyvärr är djurklinikerna precis lika intresserade av att djurägaren har den försäkringen för annars vore det helt omöjligt att debitera de summor man gör.
Jag ser bara att klinikerna och försäkringsbolagen ger mig det jag vill ha: Förstaklassig och lättillgänglig djurvård när helst jag behöver det.