- Svar: 44
- Visningar: 4 341
Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så förmig utan det känns bara som att jag har gjort fel fel FEL. Och att jag ska bara vara tyst och inte säga saker o avsett vad det är om för att jag är liksom inte värd att få säga saker.
För att ända från den första äckel saken som hände för mig så bara VISSTE jag att jag inte fick säga det till nån. För att det skulle bli dåligt för andra och att jag hade gjort nånting som jag inte skulle så att jag skulle få skulden om jag hade sagt det. Så det var som bara ettenda stort stopp att jag varisig fick eller kunde.
Och även innan det med mobbing och att jag nästan alltid var utanför med ridningen och så. Så det var liksom inte heller nånting som jag ens kunde prata om med nån. För att jag var liksom inte mobbad så tydligt så att dom vuxna märkte det alltid utan detmesta var som INTE märktes. Eller som dom trodde att det bara var nåt miss förstånd eller nånting bara just då. Men när man är med om det iprincip VARJE dag så märker man ju men dom märkte inte hur det var. Så det som jag sa räknades liksom inte.
Även sen på det första hvb så det kan jag inte skriva om men kan säga att det hände saker där som jag aldrig kunde säga till NÅN. Och detlilla som personalen märkte var enligt dom inget stort och det var från båda sidor. Och alla domandra som VISSTE vad som hände dom struntade bara i det. För att igen somvanligt så räknades liksom inte jag.
Så ja det kanske inte är sååå himla konstigt egentligen att en sak som försvinner förmig när jag mår skit är att jag heltenkelt INTE KAN prata då. Men jag är ju van i många MÅNGA år att det ändå inte är nån mening och att jag ändå inte för tjänar att få höras eller märkas. Och speciellt inte om det är nånting jobbigt.
Och dethär får kanske inte vara kvar nu då om jag skriver dethär. Men jag får inte heller skriva nånting om relationer här eller om jag har några svårig heter med andra människor i allmän het för att nån här kan TRO att det är om den även fast det inte är det. Och att om jag får skriva NÅNTING om hur jag känner om relationer eller andra så kan nån här tro att jag får såkallat slå på dom? Även om det inte ihuvud taget handlar om nån som finns på bukefalos som jag vet iallafall eller det kanske inte ens är om NÅN speciell person utan mera all mänt. Men nej jag får inte skriva nånting åt det hållet ALLS.
Så det är också lite samma att jag får inte säga nånting bara och att det jag säger inte blir trott på och inte räknas.
Och flera gånger i andra samman hang OM jag ändå har varit dum och försökt att säga nånting så har allt ändå bara blivit skit av det. Så som det känns är ändå att min röst liksom och det som jag säger inte har nån be tydelse och inte räknas och inte är värt nåt. Eller iallafall inget possitivt.
Då är det extremt svårt att tro att NU heltplötsligt så var det RÄTT att berätta om saker det var RÄTT att förstöra nåns liv nån bryr sig vad JAG säger nån tar MIG på all var?? Då känns det som att jag ljuger och att det egentligen är jag som rår för allt och egentligen är det kanske jag som borde vara miss tänkt för nåt brott? För att det måste ju vara nåt fel av MIG?
Så att även fast iallafall domflesta verkar tycka att jag gjorde rätt så KÄNNER inte jag det så. Utan jag känner som att jag BORDE bara ha varit tyst jag BORDE inte ha sagt nåt. Och att dom allra allra flesta an tagligen dömmer mig bakom min rygg och tycker att jag är en äcklig h*ra och att allt som har hänt förmig är mitt eget fel och att jag inte är värd att lyssna på. Och jag är inte värd att få nån hjälp för nånting som ändå bara är mitteget fel.
För att ända från den första äckel saken som hände för mig så bara VISSTE jag att jag inte fick säga det till nån. För att det skulle bli dåligt för andra och att jag hade gjort nånting som jag inte skulle så att jag skulle få skulden om jag hade sagt det. Så det var som bara ettenda stort stopp att jag varisig fick eller kunde.
Och även innan det med mobbing och att jag nästan alltid var utanför med ridningen och så. Så det var liksom inte heller nånting som jag ens kunde prata om med nån. För att jag var liksom inte mobbad så tydligt så att dom vuxna märkte det alltid utan detmesta var som INTE märktes. Eller som dom trodde att det bara var nåt miss förstånd eller nånting bara just då. Men när man är med om det iprincip VARJE dag så märker man ju men dom märkte inte hur det var. Så det som jag sa räknades liksom inte.
Även sen på det första hvb så det kan jag inte skriva om men kan säga att det hände saker där som jag aldrig kunde säga till NÅN. Och detlilla som personalen märkte var enligt dom inget stort och det var från båda sidor. Och alla domandra som VISSTE vad som hände dom struntade bara i det. För att igen somvanligt så räknades liksom inte jag.
Så ja det kanske inte är sååå himla konstigt egentligen att en sak som försvinner förmig när jag mår skit är att jag heltenkelt INTE KAN prata då. Men jag är ju van i många MÅNGA år att det ändå inte är nån mening och att jag ändå inte för tjänar att få höras eller märkas. Och speciellt inte om det är nånting jobbigt.
Och dethär får kanske inte vara kvar nu då om jag skriver dethär. Men jag får inte heller skriva nånting om relationer här eller om jag har några svårig heter med andra människor i allmän het för att nån här kan TRO att det är om den även fast det inte är det. Och att om jag får skriva NÅNTING om hur jag känner om relationer eller andra så kan nån här tro att jag får såkallat slå på dom? Även om det inte ihuvud taget handlar om nån som finns på bukefalos som jag vet iallafall eller det kanske inte ens är om NÅN speciell person utan mera all mänt. Men nej jag får inte skriva nånting åt det hållet ALLS.
Så det är också lite samma att jag får inte säga nånting bara och att det jag säger inte blir trott på och inte räknas.
Och flera gånger i andra samman hang OM jag ändå har varit dum och försökt att säga nånting så har allt ändå bara blivit skit av det. Så som det känns är ändå att min röst liksom och det som jag säger inte har nån be tydelse och inte räknas och inte är värt nåt. Eller iallafall inget possitivt.
Då är det extremt svårt att tro att NU heltplötsligt så var det RÄTT att berätta om saker det var RÄTT att förstöra nåns liv nån bryr sig vad JAG säger nån tar MIG på all var?? Då känns det som att jag ljuger och att det egentligen är jag som rår för allt och egentligen är det kanske jag som borde vara miss tänkt för nåt brott? För att det måste ju vara nåt fel av MIG?
Så att även fast iallafall domflesta verkar tycka att jag gjorde rätt så KÄNNER inte jag det så. Utan jag känner som att jag BORDE bara ha varit tyst jag BORDE inte ha sagt nåt. Och att dom allra allra flesta an tagligen dömmer mig bakom min rygg och tycker att jag är en äcklig h*ra och att allt som har hänt förmig är mitt eget fel och att jag inte är värd att lyssna på. Och jag är inte värd att få nån hjälp för nånting som ändå bara är mitteget fel.
Jag vill bara få ta den starkaste ångest medicinen så jag kan sova bort hela dagen och bara slippa min hjärna.
