Menar de som planerat skaffar barn när de inte har några ekonomiska förutsättningar för det och inte lär få det inom ett par år heller. Det är klart att alla ska få hjälp men i alla fall jag skulle ha svårt att känna mig som en bra förälder om jag inners inne visste att jag inte hade råd egentligen. Men så mår jag extremt dåligt av att känna att jag inte klarar mig själv så det är en personlig reflektion. De allra flesta människor har i alla fall en vilja att jobba och att klara sig själva.
Ska man dra det ännu längre så borde tidsperioden det är ok att leva på samhällets pengar rent moraliskt någonstans bygga på hur mycket man själv bidragit med men kan inte påstå att jag tänkt speciellt mycket på den typen av frågor och tror inte att det är en diskussion som passar i den här tråden.
Men hur vill du lösa det praktiskt? Ska alla som går på soc och blir gravida tvångsaborteras? Hur ska du lösa det, vilka poliser vill gripa och tvinga en panikslagen gråtande gravid kvinna till en abortmottagning, vilken läkare vill utföra en abort på samma kvinna som motsätter sig detta? Vilka ska besluta om vilka som får behålla sitt barn och vilka som ska tvingas genom en abort? Ska det tas hänsyn till religion?
Angående ditt andra stycke håller jag inte med. Jag tror att de flesta vill klara sig själva i så stor omfattning som möjligt. Vissa klarar det inte. Vissa har handikapp som innebär att de kostar samhället mycket pengar, utan någon utsikt till "återbetalning" alls. Och det är helt ok. Vad är alternativet? Att handikappade sätts på gatorna för att tigga istället för att ha en givande tillvaro med rätt till läkarvård, personlig assistans och givande aktiviteter på dagarna? Sedan ska givetvis alla bidra efter förmåga, men jag tror inte att det är speciellt många som snyltåker på samhället och lever på soc istället för att jobba. Och gör de det kanske det är psykiska bekymmer som ställer till det istället för fysiska.