Vi har försökt med det också, vilket resulterade i skrik och gråt och hysteri och en vägran att röra sig någonstans...
Han går ju på gymnastik (vilket hjälpt honom otroligt mycket med motoriken) och vill gärna rida på dotterns ponny som hon rider på (vilket han tycker är jättekul, men det är ju inte så man vågar släppa honom för då ramlar han av direkt, även i skritt, han har inte förstått det där att man måste hålla i sig på en häst). Han har fått en sparkcykel (alltså inte balans utan en sån man sparkar på) med lite tjockare hjul som går att använda när vi är efter grus och skogsvägar. Det var roligt första två gångerna, sedan ville han inte ha den heller. Han är ju bekväm också, men rädd för att skada sig. Skulle han cykla och ramla skulle han med all säkerhet vägra cykla igen, och alla ramlar ju liksom någongång (så var det med skridskorna i vintras, han åkte ett tag, med de hjälpmedel hockyklubben har för att lära barn åka skridskor, när han försökte själv ramlade han och vägrade åka mer. Fotboll, som alla kompisar spelar, vägrar han också, för man kan skada sig säger han. Märk väl att där har jag spelat elitfotboll när jag var yngre och har även varit med och tränat laget, så det beror knappast på min inställning...) Han bara är sådan... Lite lat, väldigt bekväm och otroligt försiktig...
Vi har olika syn på föräldraskap då. Jag anser att det är otroligt dåligt föräldraskap att inte stötta sina barn i det de VILL göra liksom att stötta sina barn i det de INTE vill göra om de inte är mogna för det. Jag anser visserligen inte att cykling tillhör livsviktigt, där har du rätt. Och det är det ju inte, du får ju betyg i skolan ändå till skillnad från simning, du kan ju ta dig fram ändå, eller inte... Vi har 2,7 mil till skola, finns ju ingen chans att sonen kan cykla till skolan, två mil till närmsta kompis, finns ingen chans att barnen kan cykla den biten och så vidare. Visserligen tittar vi på hus närmare det samhälle där barnen går i skolan, då kan jag tänka mig att det blir viktigare att cykla för dem. Men det kan lika gärna vara så att jag får jobb i Jerusalem som det ser ut nu. Då är det troligen inte många av kompisarnas kompisar som cyklar. Så du får gärna utveckla hur det stärker din tes och samtidigt också förklara hur det kommer sig att barn - uppenbarligen - lär sig cykla ändå trots att föräldrarna inte cyklar... Jag kan ärligt talat inte komma ihåg en enda förälder i området där jag växte upp som var ute och cyklade med mina kompisar. Inte en enda. Jag kan däremot komma ihåg många föräldrar som var ute och hjälpte barnen med pinne i pakethållaren och så vidare. Det gör vi ju också, och det har vi redan försökt.
Det är ju i skolan han blir utanför, hemma leker han ju med grannbarnen, de två som finns, när det passar honom. När vi hade utskrivning från förskola och inskrivningssamtalet för hösten för fritids imorse sa dem dock att oavsett om barnen kan cykla eller inte så kan de inte begära att alla föräldrar har möjlighet att ta med sig cykel alls, det beror helt på vad föräldrarna har för bilar och att en del barn helt enkelt inte har med cykel till skolan för det inte får plats i bilen och då löser de utflykterna med dessa på annat sätt. Och det är ju sant, nu har ju just vi en bil med dragkrok där vi enkelt får med båda cyklarna om det är så, bilen jag hade innan hade jag dock inte fått med mig någon cykel i och med tanke på att många andra föräldrar har mindre bilar har jag också funderat hur de får med sig cyklarna.
