Autism?

[Fibusen]

Men vet du, ditt barn har enorm fördel eftersom han har så engagerade föräldrar. Jag vet att,det är svårt men försök att vila lite i det. Du verkar göra allt du kan och det är toppen, tänk gärna så när tankarna börjar snurra om framtiden och allt ev elände då.

Tack, det där behövde jag verkligen höra just nu.

 

[Fibusen]

Det är inte en pedagogisk utredning som skolan pratar om? En pedagogisk utredning görs inom elevhälsan och utreder elevens stödbehov, de ställer inga diagnoser.

Skolan ska som sagt sätta in insatser oavsett diagnos eller. Det står klart och tydligt i skollagen och det är tyvärr något man kan få drämma i huvudet på rektor till och från. På samma sätt så är diagnoser inget som fixas i en handvändning och hjälpen därefter kan också vara bökig. Tyvärr skiljer sig både skola och psykiatri sig kraftigt åt beroende på kommun resp landsting. Där jag bor är det uppåt tre års väntetid för npf-utredning och sparkrav på kommuner drar ner skolans resurser. Väldigt många skolor gör fantastiska insatser ändå och det är där jag tycker man ska lägga fokus: att eleven får det stöd hen behöver just nu. Remiss till npf-utredning ska givetvis skickas om behovet finns men vardagen måste ändå fungera i mellantiden.

Som fellow logoped hade jag rekommenderat att ni pratar med er kontakt. Vi kan en del om dessa diagnoser och logopeden känner förhoppningsvis både dig och sonen och kan ge vidare råd. Hen kan också hjälpa till med vissa strukturhjälpmedel (bildstöd, dagsschema, tidshjälpmedel etc) som skolan kan ha nytta av.

Ja, dels pedagogisk utredning för att vi skulle hinna reda ut vilken hjälp som kommer behövas till höstterminen då han börjar i första klass, sen tyckte hen vi skulle vända oss till bup för en ny utredning då läraren starkt misstänker autism. Tidigare utredning gjordes genom psykologen på Bvc (då han var under 5) men nu när han är 6 är det ju andra insatser.

Vi har nyss bytt logoped så den nya har tyvärr inte sån stor inblick (gått från en som fokuserat på talet och nu till en som fokuserar på matproblemen) men jag borde ju kunna få något utlåtande från våran gamla logoped också plus papprerna från psykologen som utredde honom på BVC.

 

[Scata]

Jag hör till dom som inte heller tror på autism på ditt inlägg @Fibusen
Mitt barn har varit/är ganska lika ditt, men är nu lite äldre än ditt barn.
I mitt barns fall så är det en typisk HSP, intelligens och massor av energi som gör att ditt inlägg lika gärna kunnat beskriva mitt barn i den åldern.
Jag tycker att din son låter som ett fantastiskt gulligt barn, som behöver stimulans (som kanske inte förskolan kan ge?) när han "fastnar" i sin bubbla.
Eftersom han inte visar/gör samma saker hemma som skolan upplever som problem, så tror jag att det inte är ditt barn som är problemet...
Det är inte lätt att vara olikformad i en likformad värld

 

[Brandgul]

Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort.

Nu började han i förskoleklass i höstas, och det har väll gått sådär... Igår kom hans lärare fram och ville prata om framtiden, och hen ansåg att sonen kommer behöva extra hjälp i skolan från klass 1, och undrade om vi var ok med att det gjordes en extra utredning på skolan. Självklart så är det ok, vi vill ju att sonen ska få den hjälp han behöver, men läraren var helt säker på att det är autism det handlar om, och jag är helt rådvill då vi gjort en utredning om det och då var det inte autism.

Anledningen till att skolan reagerat är att han försvinner i sin egna bubbla ibland. Svår att få kontakt med då, och han är okoncentrerad och hakar på andra alldeles för lätt och tyvärr så vet ju många barn i klassen det vilket dom utnyttjar så det blir sonen som gör många hyss. Vi har pratat om det här hemma massvis med gånger, men det går inte enda fram. Han kan vara ledsen när jag hämtar för att han gjort något dumt, när jag lägger han så kan han ta upp det igen och ha ”dåligt samvete”.

Hemma är han en mycket snäll, hjälpsam och omtänksam kille. Jag och pappan separerade när han var 2,5 år, och han bor varannan vecka hos oss. Hos pappan är det fler barn med i bilden, men hos mig är det bara jag och han.

Jag har aldrig sett att han ska ha svårt att få, ta och klara instruktioner. Ej heller att han blir orolig om planerna ändras, utan han finner sig i det. Väldigt mån om andra människor och djur, gråter till sorgliga filmer och har stor empati för andra. Jag har väldigt svår migrän till och från vilket han också är förstående med, frågar om han ska hjälpa till med något, hämtar filtar och vatten. Frågar hur jag mår, om det blir bättre efter medicinen och sånt. Han är väldigt snäll och delar alltid med sig av sitt. Får vi besök en lördag så kommer han med sitt lördagsgodis och frågar om någon vill ha. Äter jag upp min frukt innan han så frågar han om jag vill ha mer av honom.

En gång råkade han göra illa hunden (dom lekte ute i snön med spadar och han råkade slå upp spaden precis när hon kom farandes så hon fick ett litet hack i tungan så det började blöda) och han grät HYSTERISKT i 30 minuter, sen pratade han läääänge om det.

Han hjälper mig i stallet, klappar hästarna, och säger ofta ”jag tycker om dig, du är världens bästa häst” till våran häst. Vi säger dagligen ”jag älskar dig” till varandra, och han tycker fortfarande om att sitta och mysa trots att han blivit stor. Mycket kramar och pussar. Har alltid varit populär på dagis/skola, en sån som alla leker med, och han vill leka med alla tillbaka. När vi har pratat så utrycker han sig att det är jobbigt när det är så många barn, att det blir skrikigt och rörigt. Och det är också så det var på dagis, när det var full grupp på dagen så var sonen som mest gasad, men på eftermiddagen när det var några få barn slappnade han av och kunde sitta i lugn och ro och spela spel tex.

Men det är det här att han fastnar i sin bubbla, det är som om han låser sig och inte går att plocka ner igen, det blir stim och stoj och sen går allt till överdrift. Säger ett annat barn tex ett fult ord och skrattar och blir tillsagd av läraren så säger min son samma sak, upprepade gånger och skrattar. Gör han hyss så något annat barn skrattar så drar han upp det till skyarna. Som ett exempel i matsalen, han tappade först ner några makaroner på golvet varpå kompisen fnissade, då tar han upp en makaron till och släpper på golvet, varpå läraren säger till honom. Kompisen skrattar, sonen tar en näve makaroner och släpper på golvet och han och kompisen skrattar hysteriskt varpå läraren drämmer näven i bordet för att bryta och ryter i, sonen blir då ledsen och skäms, och har sen dåligt samvete hemma över detta. Igår var vi och åkte pulka med en kompis och hens barn som är 1,5 år yngre. När det barnet inte skulle åka pulka mer utan åka på rumpan bara så skulle inte sonen heller ha nån pulka mer utan också åka på rumpan. När kompisens barn ville skotta snö istället ville sonen också skotta snö.

Han är normalt lite blyg och försiktig av sig, vill gärna sitta och spana in omgivningen innan han börjar leka. Han går oftast inte fram först till nya barn, utan väntar helst på att dom kommer till honom. Inga problem att ta kontakt med vuxna, utan där kan han börja prata med någon random i affären om det är så. Inte blyg alls mot mina vänner, utan där ska det spelas lite Allan inför om vi får besök.
Han får i perioder även som tics, det är ett ljud han gör, ungefär som o han skulle vara snorig/tjock i halsen så han drar in luft i näsan och harklar sig. Han kan hålla på med detta i ett par veckor, sen slutar han i månader, sen börjar han igen från ena dagen till den andra.

Han har också lite talproblem och vi går hos logoped. Han pratar MYCKET och har alltid gjort. Mina vänner undrar ibland om jag får vila öronen nån gång överhuvudtaget när han är hos mig. Sen är det vissa bokstäver han inte kan uttala och ibland vänder han på dom. Som mammas hund som heter Selma säger han Semla till. Ketchup blir kechtup som exempel.

Han har även selektiv ätstörning, dvs äter väldigt begränsade saker, och det är färg och många gånger konsistens som avgör. Han äter tex inte våfflor då kanterna är frasiga, men han kan äta rostat bröd. Kött äter han inte under några former alls, kall falukorv kan gå men inte stekt. Kokt men inte grillad. Maten ska vara ljus och inte skifta i några färger som tex stekt mat gör.

Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?

Ursäkta långt inlägg, men jag behövde få ur mig mina tankar, och gärna någon med erfarenhet att bolla lite med!

Han är ju så liten... Vissa saker hinner förändras. Vi har ett barn som alltid legat i gränslandet. Vi har blivit rekomenderade utredning. Vi har tvekat ibland och velat ibland. Sen skulle vi bara ge det "en sommar till" innan vi började med utredning.

Men efter den sommaren vände det. Då var han 8 år. Det kommer nog alltid vara en kille som är lite säregen, men han håller sig på "rätt sida". Jag ska tillägga att han aldrig haft några så där direkt klockrena tecken på att han behövt extra stöd. Utan verkligen i gränslandet med å ena sidan och andra sidan. Lite så som jag tolkar din son i din text.

 

[Pontevecchio]

Ja, dels pedagogisk utredning för att vi skulle hinna reda ut vilken hjälp som kommer behövas till höstterminen då han börjar i första klass, sen tyckte hen vi skulle vända oss till bup för en ny utredning då läraren starkt misstänker autism. Tidigare utredning gjordes genom psykologen på Bvc (då han var under 5) men nu när han är 6 är det ju andra insatser.

Vi har nyss bytt logoped så den nya har tyvärr inte sån stor inblick (gått från en som fokuserat på talet och nu till en som fokuserar på matproblemen) men jag borde ju kunna få något utlåtande från våran gamla logoped också plus papprerna från psykologen som utredde honom på BVC.

Jag reagerade på att du skriver ”läraren misstänker starkt”. Läraren är lärare, inge psykolog eller nån som kan diagnosticera. Tvärtom ska lärare bemöta barnen utan såna ”fördomar” och istället ge barnet det de behöver. Jag tycker inte ditt barn låter extremt på nåt sätt. Impulskontroll på mindre barn är ofta väldigt svag liksom att de har svårt att bryta ett beteende. De är inte vuxna, deras hjärnor inte fullt utvecklade än.

Att utreda så tätt inpå låter lite märkligt. Extra resurser låter vettigare.

 

[Fibusen]

Han är ju så liten... Vissa saker hinner förändras. Vi har ett barn som alltid legat i gränslandet. Vi har blivit rekomenderade utredning. Vi har tvekat ibland och velat ibland. Sen skulle vi bara ge det "en sommar till" innan vi började med utredning.

Men efter den sommaren vände det. Då var han 8 år. Det kommer nog alltid vara en kille som är lite säregen, men han håller sig på "rätt sida". Jag ska tillägga att han aldrig haft några så där direkt klockrena tecken på att han behövt extra stöd. Utan verkligen i gränslandet med å ena sidan och andra sidan. Lite så som jag tolkar din son i din text.

Det sa även hon som utredde på BVC. Vissa saker är inne och touchar på Autism, medans andra saker talar helt emot det. Hon erbjöd oss att ställa oss i kö till bup, men hon rekomenderade oss att av avvakta då hon inte såg något som tydde direkt på autism, så vi valde att avvakta. Nu i efterhand kanske det var ett dumt beslut då, annars så hade vi väll fått tid där runt nu säkert.

 

[Fibusen]

Jag reagerade på att du skriver ”läraren misstänker starkt”. Läraren är lärare, inge psykolog eller nån som kan diagnosticera. Tvärtom ska lärare bemöta barnen utan såna ”fördomar” och istället ge barnet det de behöver. Jag tycker inte ditt barn låter extremt på nåt sätt. Impulskontroll på mindre barn är ofta väldigt svag liksom att de har svårt att bryta ett beteende. De är inte vuxna, deras hjärnor inte fullt utvecklade än.

Att utreda så tätt inpå låter lite märkligt. Extra resurser låter vettigare.

Ja, jag blev lite överrumplad där och då om vi säger så. Detta var alltså i fredags när jag hämtade efter skolan, och hon kom i kapp mig på skolgården och tog det där. Jag vet ju att det varit lite stök på lektionerna, men jag kände endå att sånt här kanske man kan boka in 10 min extra på vid hämtning så man kan ta det i lugn och ro...

Samtalet började med att läraren frågade om jag hade fått några papper i samband med logopedbytet, vilket jag inte har, sen säger läraren i princip: Jo, jag hade gärna velat läsa det för jag känner att vi måste se till så han får hjälp till han börjar första klass, för det är väldigt flamsigt och stökigt och svårt att få kontakt på lektionerna. Svarade då att jag kan ringa till gamla logopeden och be henne skicka lite papper och så, sen sa jag att jag har däremot utredningen på autism hemma, då svarade hen: Och det slog dom bort? Det känns ju konstigt för det är just det jag misstänker starkt att han har!

Sen så började hen prata om specialpedagog och om det ok om hen kontaktar henom för att kunna se vad dom ska göra, sen även att vi borde vända oss till bup för en riktig utredning, sen blev det lite livat bland andra barn så hen pös iväg och sa att vi ses på måndag.

Hela dagen igår satt jag och försökte reflektera över detta, googlade och tänkte mig blå...

 

[Fibusen]

Tillägg att sonen egentligen skulle vara född i slutet av januari -13, men föddes i slutet av December -12, så han är en väldigt väldigt sen -12a

 

[Aionee]

Vad jag är orolig för är svårt att sätta ord på, men någonstans så hoppas jag väll kanske att han inte har en diagnos, att det bara är pojkstreck och en kille som tycker om bus, att det är svårt att koncentrera sig JUST NU, och att han växer ifrån detta, och får det lättare i skolan/livet. En diagnos innebär ju oftast någon slags svårighet, och det vill man ju såklart inte sitt barn.

Jag är också rädd att vi ska behöva bråka och lägga all våran energi för att han ska behöva få den hjälp han behöver och har rätt till genom livet. Jag har sett hur föräldrar idag får kämpa och kämpa, och endå blir nekade, och hur barnen mår sämre och sämre, och jag vill inte att han ska må dåligt på något sätt och vis!

Självklart så är det bra om han får en diagnos och får hjälp i skolan redan nu om det visar sig att det är något, och det är inte så att jag är rädd för en diagnos, utan jag är rädd för vad diagnosen drar med sig.

Oavsett om han får diagnos, och vad det är för diagnos så kommer han aldrig ändras i mina ögon såklart. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer kunna få ett bra liv, och ett sånt enkelt liv som möjligt, och det är väll det som jag är rädd för, att en diagnos gör det svårare, för då är det ”bara” inte bus som kommer växa bort...

Och som jag skrev innan, hemma är det bara jag och han, så jag ser ju aldrig det här beteendet med att han försvinner i det blå och inte går att plocka ner igen, (som förra veckan fick han och en klasskompis gå ut från klassrummet för att dom stimmade så mycket) utan det är en väldigt mild, lugn, och omtänksam människa som det alltid går att diskutera med. Vi pratar väldigt mycket om saker, hur man ska bete sig, hur man känner, och varför man kanske känner så. Han har aldrig aldrig fått några utbrott, inte ens som liten. Självklart har han blivit arg och ledsen, men aldrig så att han skrikit sig blå och kastat sig på golvet. Han frågar om lov och tackar. Jag har så svårt att sätta mig in i hur det är han beter sig i skolan, för det låter inte som han på långa vägar...

Jag bara reflekterar lite utefter min egna erfarenhet med barn med autism och utvecklingstörningar; Jag har jobbat i klasser för barn där de flesta har någon form av autism och även om det kan se extremt olika ut, så fungerar de grupperna väldigt bra och barnen är "som alla andra" i skolan. Just för att de är där de är. I den miljön, i mindre grupp med arbetet anpassad efter deras behov, så fungerar allt utmärkt. Man "märker inte att de har autism" (som en del som besökt klassen har påpekat). Men sätter man de individerna i en vanlig klass i ett skolsystem som vill få alla att passa in utefter deras mall blir det kaos och barnen stänger av helt och hållet.

Jag säger inte att man måste ha någon form av autism för att fungera på det viset men det kan vara så att din miljö hemma med bara dig och sonen (plus ev besök då och då) kan vara bättre anpassat efter sonens behov och därför fungerar det så mycket bättre där än i skolan.

 

[Pontevecchio]

Tillägg att sonen egentligen skulle vara född i slutet av januari -13, men föddes i slutet av December -12, så han är en väldigt väldigt sen -12a

Nu är det visserligen väldigt generaliserande men närstående som jobbat länge inom skolan och främst 6års säger alltid ”pojkar födda sent är inte redo att sitta stilla så redan då”. Jag hade snarare trott på behov av lite mer stöd och förståelse.

 

[Brandgul]

Nu är det visserligen väldigt generaliserande men närstående som jobbat länge inom skolan och främst 6års säger alltid ”pojkar födda sent är inte redo att sitta stilla så redan då”. Jag hade snarare trott på behov av lite mer stöd och förståelse.

Jag håller med! Det är ju sådan individuell skillnad. Jag tycker det är hemskt att barn ska vara "mogna" redan när de är fem år. What?

Min kompis son sa: Jag behöver inte gå i skolan. Jag behöver gunga.

Och jag tror att han hade helt rätt i det! Det är ju inget "fel" på barn som har svårt att sitta still, som är barnsliga och omogna, som tar fel beslut och gör dumma saker. Det är sådant de ska lära sig.

Jag har träffat många barn där jag bara skakat på huvudet och tänkt att det barnet kommer få kämpa lite extra i framtiden. Men jag har haft fel de flesta gånger. Det är inte alltid de mest stökiga och utåtagerande barnen som varit de som i längden behövt mest stöd för att kunna klara skolan. Men de har märkts mest.

Men det är så klart alltid bra att reflektera när man hör att någon är orolig över ett barn. Jag menar inte att man bara ska strunta i det.

 

[TinyWiny]

Jag tycker att din son låter som en lite känslig (att vara känslig ser jag som något positivt, absolut inte negativt) och helt fantastiskt empatisk liten individ. Det är tydligt att han testar sina sociala färdigheter i skolan och trappar upp det som andra barn tycker är roligt. Inget konstigt alls utan något helt naturligt! Det är en del av att växa upp och olika indvider behöver testa på olika sätt för att hitta rätt. Att han är lite blyg kan vara en bidragande orsak till att det går lite överstyr när han hittar något som andra barn reagerar positivt på. Inte heller något konstigt. Att få sin omgivning att skratta är avväpnande och lugnar och vet man inte riktigt hur man ska bete sig och inte heller får någon guidning så är den enklaste lösningen för ett barn att avväpna den i barnets ögon kanske lite farliga omgivningen och är en inte alls ovanlig lösning för i övrigt sociala individer.

Att han stänger av i vissa lägen kan bero på att han inte vet hur han ska agera, det blir för mycket, för jobbigt och då stänger han av. Inte heller något konstigt. Vissa fryser, dvs. stänger av i de lägena medans andra slåss. Det är en del av ens personlighet hur man agerar i sådana lägen.

Problemet jag ser är att han inte blir särskilt trevligt bemött i skolan. Läraren ser uppenbarligen inte hans försök att hitta sin plats i den sociala kontext han blivit satt i och ser inte hans försök att testa sina sociala färdigheter utan ser ett bråkigt barn. Istället för att guida honom i vad som kan vara ett bra eller mindre bra sätt så blir hen arg. Han blir rädd och ledsen och vet inte vad som blev fel eller hur han hade kunnat agera istället. Det blir såklart inte bra. Hemma guidar ni honom uppenbarligen på ett sätt som han förstår och kan ta till sig och då fungerar det. Där behöver han inte testa sig fram utan kan hitta ro i att han vet.

Det är sorgligt att människor ska tryckas in i mallar de inte passar i. Det ger alltid oavsett problem på diverse sätt om så bara känslan att inte passa in. Jag kanske är naiv men jag trodde att skolan hade kommit längre än så. Han går ju i förskoleklass, inte på universitetet. Han är där för att lära sig de sociala koderna, inte för att kunna det redan innan han kommer dit.

Det som är uppenbart är att det behövs resurser i klassen men inte för din sons skull utan för att klassen uppenbarligen har en lärare som inte hinner med och kan agera pedagogiskt. Det behöver såklart inte vara lärarens fel men det är fel att lägga skulden på ett barn. Som vuxen behöver man kunna se helheten, inte peka ut någon som problemet för människor, framförallt barn, agerar på sin omgivning. Vad de ser, hör känner och det som ses som positivt förstärker de.

 

[athena_arabians]

Jag reagerade på att du skriver ”läraren misstänker starkt”. Läraren är lärare, inge psykolog eller nån som kan diagnosticera. Tvärtom ska lärare bemöta barnen utan såna ”fördomar” och istället ge barnet det de behöver. Jag tycker inte ditt barn låter extremt på nåt sätt. Impulskontroll på mindre barn är ofta väldigt svag liksom att de har svårt att bryta ett beteende. De är inte vuxna, deras hjärnor inte fullt utvecklade än.

Att utreda så tätt inpå låter lite märkligt. Extra resurser låter vettigare.

Det reagerade jag också på. Jag har vuxit upp med en mamma som var specialpedagog och hon var extremt försiktig med sådant. Det hon gjorde var att säga att barnet har problem som nog skulle behöva utredas och klistrade verkligen inte på någon diagnos själv (även om hon med sin stora erfarenhet kunde misstänka vad det skulle kunna vara).

@Fibusen: Jag tycker din son verkar vara en fin liten kille som inte riktigt passar (hög igenkänning där för mig...) och han har tur som har engagerade föräldrar

 

[Fibusen]

Jag håller med! Det är ju sådan individuell skillnad. Jag tycker det är hemskt att barn ska vara "mogna" redan när de är fem år. What?

Min kompis son sa: Jag behöver inte gå i skolan. Jag behöver gunga.

Och jag tror att han hade helt rätt i det! Det är ju inget "fel" på barn som har svårt att sitta still, som är barnsliga och omogna, som tar fel beslut och gör dumma saker. Det är sådant de ska lära sig.

Jag har träffat många barn där jag bara skakat på huvudet och tänkt att det barnet kommer få kämpa lite extra i framtiden. Men jag har haft fel de flesta gånger. Det är inte alltid de mest stökiga och utåtagerande barnen som varit de som i längden behövt mest stöd för att kunna klara skolan. Men de har märkts mest.

Men det är så klart alltid bra att reflektera när man hör att någon är orolig över ett barn. Jag menar inte att man bara ska strunta i det.

Ja, jag och pappan hade funderingar på att låta han gå ett extra år på dagis, vi tog även upp det på överlämningsmötet vi hade om sonen, men dagispersonalen ansåg att så stora problem var det verkligen inte, och det var ju inte så att han var sen i utvecklingen, utan ”bara” det att han försvann i sin bubbla och stimmade iväg, plus att han hade ju gått med dessa barn sen han skolades in som 1,5 åring, så dom ansåg att det bästa och tryggaste för sonen var att följa med kompisarna över till förskoleklassen.

Men absolut så hade vi funderingar på att skola in han i förskoleklass ett år senare.

 

[Araminta]

Ja, jag blev lite överrumplad där och då om vi säger så. Detta var alltså i fredags när jag hämtade efter skolan, och hon kom i kapp mig på skolgården och tog det där. Jag vet ju att det varit lite stök på lektionerna, men jag kände endå att sånt här kanske man kan boka in 10 min extra på vid hämtning så man kan ta det i lugn och ro...

Samtalet började med att läraren frågade om jag hade fått några papper i samband med logopedbytet, vilket jag inte har, sen säger läraren i princip: Jo, jag hade gärna velat läsa det för jag känner att vi måste se till så han får hjälp till han börjar första klass, för det är väldigt flamsigt och stökigt och svårt att få kontakt på lektionerna. Svarade då att jag kan ringa till gamla logopeden och be henne skicka lite papper och så, sen sa jag att jag har däremot utredningen på autism hemma, då svarade hen: Och det slog dom bort? Det känns ju konstigt för det är just det jag misstänker starkt att han har!

Sen så började hen prata om specialpedagog och om det ok om hen kontaktar henom för att kunna se vad dom ska göra, sen även att vi borde vända oss till bup för en riktig utredning, sen blev det lite livat bland andra barn så hen pös iväg och sa att vi ses på måndag.

Hela dagen igår satt jag och försökte reflektera över detta, googlade och tänkte mig blå...

Du visar på en öppenhet och styrka som klarar att reflektera över det här, trots lärarens minst sagt klumpiga hantering. Sånt där kastar man inte ur sig i förbifarten en fredagseftermiddag!

 

[Thera]

Vad var det som gjorde att han utreddes som 4,5-åring?

 

[Vassi]

Ja, jag blev lite överrumplad där och då om vi säger så. Detta var alltså i fredags när jag hämtade efter skolan, och hon kom i kapp mig på skolgården och tog det där. Jag vet ju att det varit lite stök på lektionerna, men jag kände endå att sånt här kanske man kan boka in 10 min extra på vid hämtning så man kan ta det i lugn och ro...

Samtalet började med att läraren frågade om jag hade fått några papper i samband med logopedbytet, vilket jag inte har, sen säger läraren i princip: Jo, jag hade gärna velat läsa det för jag känner att vi måste se till så han får hjälp till han börjar första klass, för det är väldigt flamsigt och stökigt och svårt att få kontakt på lektionerna. Svarade då att jag kan ringa till gamla logopeden och be henne skicka lite papper och så, sen sa jag att jag har däremot utredningen på autism hemma, då svarade hen: Och det slog dom bort? Det känns ju konstigt för det är just det jag misstänker starkt att han har!

Sen så började hen prata om specialpedagog och om det ok om hen kontaktar henom för att kunna se vad dom ska göra, sen även att vi borde vända oss till bup för en riktig utredning, sen blev det lite livat bland andra barn så hen pös iväg och sa att vi ses på måndag.

Hela dagen igår satt jag och försökte reflektera över detta, googlade och tänkte mig blå...

Först och främst; har precis avslutat anställning som skolpsykolog, och vad ledsen jag blir å dina vägnar när jag läser om hur det hanteras av skolan (eller just den här läraren?). Det där är inget som ska tas på skolgården i förbifarten!

Har du nån känsla för hur specialpedagog och rektor är? Var de med på överlämningsmöte med förskolan? Tänker att ett möte med de och läraren skulle kunna vara en idé, inte för att prata utredning utan vilket stöd din son behöver i klassrummet. Om de är vettiga dvs. Slå näven i bordet, utvisning ur klassrummet osv låter som att det kan vara bra läge att koppla in spec som stöd för läraren för att hen ska få strategier.

Rent krasst brukar jag tycka att en 1,5 år gammal psykologutredning inte ger skolan så mycket, spec inte i den åldern. Däremot stöd av en duktig specialpedagog, det är ofta guld värt! Kanske lite hårt sagt, med skolan behöver jobba utifrån vad de ser just nu och i det sammanhang de erbjuder, inte hur sonen betedde sig i ett helt annat sammanhang med en psykolog för 1,5 år sedan. Mycket har hunnit hända i hans utveckling sedan dess, oavsett i vilken riktning det gått.

 

[KarinStarfighter]

Ja, jag blev lite överrumplad där och då om vi säger så. Detta var alltså i fredags när jag hämtade efter skolan, och hon kom i kapp mig på skolgården och tog det där. Jag vet ju att det varit lite stök på lektionerna, men jag kände endå att sånt här kanske man kan boka in 10 min extra på vid hämtning så man kan ta det i lugn och ro...

Samtalet började med att läraren frågade om jag hade fått några papper i samband med logopedbytet, vilket jag inte har, sen säger läraren i princip: Jo, jag hade gärna velat läsa det för jag känner att vi måste se till så han får hjälp till han börjar första klass, för det är väldigt flamsigt och stökigt och svårt att få kontakt på lektionerna. Svarade då att jag kan ringa till gamla logopeden och be henne skicka lite papper och så, sen sa jag att jag har däremot utredningen på autism hemma, då svarade hen: Och det slog dom bort? Det känns ju konstigt för det är just det jag misstänker starkt att han har!

Sen så började hen prata om specialpedagog och om det ok om hen kontaktar henom för att kunna se vad dom ska göra, sen även att vi borde vända oss till bup för en riktig utredning, sen blev det lite livat bland andra barn så hen pös iväg och sa att vi ses på måndag.

Hela dagen igår satt jag och försökte reflektera över detta, googlade och tänkte mig blå...

Jag måste säga att jag tycker att det låter som ett rätt så oproffsigt bemötande från läraren. Vill man ta upp något så ”allvarligt” och sånt som inte bara rör nån enstaka händelse/ han behöver varmare kläder/ han har varit ledsen idag etc etc så tar man väl inte det i samband med hämtning utan i samband med utvecklingssamtal eller bokar in en extra tid?

Dessutom vad tror hon att logoped och BUP ska göra? Visst är det ett bra stöd, framförallt för föräldrar, men det BUP kommer göra är ju en utredning och det kommer ju inte ändra på att sonen behöver rätt stöd i skolan.

Om jag var du skulle jag själv kontakta specialpedagog eller rektor på skolan och be om ett möte där de får redogöra för vilket stöd barnet har idag och vad de planerar att göra framför. Oavsett så har barnet rätt till stöd.

Jag jobbar själv i ett NP-team där vi gör många utredningar. Gällande autism ska ju barnet uppfylla ett visst antal kriterier gällande social kommunikation och beteenden. Sen beskrivs ju autismen som nivå 1-3 på de olika områden. En del barn som har nivå 1 kan fungera rätt så bra i skolan och inte utmärka sig jättemycket (med rätt stöd så klart) sen har vi en del barn som kanske inte uppfyller tillräckligt många kriterier för att få full autismdiagnos men som ändå har tydliga svårigheter. Det jag vill säga med det är att diagnosen inte säger allt och att man alltid måste se till vad barnet behöver oavsett diagnos.

 

[Fibusen]

Vad var det som gjorde att han utreddes som 4,5-åring?

Kombinationen av tal och matproblem och att han försvann i sin bubbla även då. Dagispersonalen som tog in oss på extra möte och frågade om vi upplevt något av denna ”bubbla” hemma, pappan kunde känna igen lite när sonen lekte med sin lillebror där, och sen fick vi nummer till en psykolog på BVC som personalen rekomenderade. Personalen pratade då inte om någon diagnos alls. Vi gick först till psykologen jag och pappan där vi fick berätta våra upplevelser, sen träffade psykologen sonen några gånger samt var med en dag på dagis. MYCKET bra och fint samarbete mellan personal, psykolog och oss då!

Psykologen nämde efter första besöket med mig och pappan att det kan ju vara tex autism, då med tanke på mat/talet också, men efter att ha träffat sonen och sett han in action på dagis så slogs det bort. Vissa saker var som sagt inne och plockade på det, men inte tillräckligt för en diagnos.

 

[Fibusen]

Jag sitter just nu och läser hans ”Mereill Palmer index-resultat”, säger inte mig så mycket alls mer än att standarnpoäng är mellan 90-109, övre normalzon 110-119, 120-129 är högt, och sonen har 102 poäng på det.