Skriver igen. Hur kan det vara dåligt att vara snäll, att hjälpa, att finnas för någon som mår dåligt? Aprilmaj, är det inte värdefullt för dig om någon finns där, bryr sig?
Fast det är
ingen som skrivit att det är dåligt att vara snäll, men som sagt det är skillnad på att vara snäll och på att vara alla andra till lags.
Du skriver hela tiden att du
"försöker" vara glad, pigg, positiv och hjälpsam för alla andra hela tiden men om du inte känner att du är pigg och glad när de är ouppskattande och ingen återgäldar att du är hjälpsam och du bara mår dåligt av det varför fortsätter du? Varför ska du låtsas vara något du inte är? Och nu pratar vi inte om att du ska sluta vara snäll utan bara sluta slå knut på dig själv för att vara vad du tror att alla andra behöver och vill ha, HELA tiden. Varför fortsätter du låta andra såra dig? När du inte tar tag i situationen och förändrar dig själv (vilken är den enda personen du kan förändra) och ditt agerande så gör du ju ett val, du säger till dig själv att du är ett offer för andras beteende och att du inte kan göra någonting åt det oavsett hur jobbigt det är. Och du säger till andra att de behöver minsann inte respektera dig för det gör du ju inte själv heller. Du väljer att lägga över ansvaret för ditt mående på alla andra utom dig själv. Du väljer att förminska dig själv! Är du inte värd bättre?
Svar: JO, klart som korvspad att du är! Du är väl lika mycket värd att må bra som alla andra?
Du skriver att du inte tycker att du behöver gå i terapi och att du inte mår dåligt egentligen, men det är kanske dags att släppa fasaden och erkänna att du blir djupt påverkad av hur andra behandlar dig och att du mår dåligt av det, du blir ledsen. För det gör du ju uppenbarligen och det är så tydligt i båda dina trådar även om du inte är aktivt medveten om det. Det är inget fel med att erkänna att man mår dåligt och att man blir ledsen av vad andra gör! Du blir inte en svag, hjälplös, värdelös människa för du släpper din fasad av
"allt är supertoppenfantastiskt hela tiden och jag blir aldrig ledsen fast folk behandlar mig dåligt!"
Terapi är inte bara for the criminal insane
Om du utelämnar
ALLT som har med att göra med vad du gör för andra OCH orden snäll och hjälpsam, beskriv;
Vem är du då? Vad har du för bra egenskaper? Dåliga egenskaper? Talanger? Olater?
Jag vet hur det är att hänga upp sin självkänsla på vad man är för andra och vad man gör för andra, jag gjorde det omedvetet i över 25 år och nu går jag i terapi för att lära mig tänka om, tänka rätt, hantera mitt beteende och tankar och hur jag uppfattar andra.
Och jag gör det för
MIN skull, för att
JAG ska må bra-
inte för att andra ska börja uppskatta mig mer.
Och absolut blir man i terapi flera gånger smälld i ansiktet med insikter om hur man är, vad man gör, hur man tänker, hur man reagerar och att många gånger är det inte andras fel att jag uppfattar saker på ett visst sätt och mår på ett visst sätt utan det sitter i mig och min hjärna. Och de gånger som det faktiskt är andra som är totala assmonkeys så måste jag lära mig att hantera det på rätt sätt- för mig och inte för andra.
Man märker inte ens själv att man har tappat sitt eget värde utan andras åsikter förrän någonting händer så man måste konfronteras med det eller någon påtalar det (ibland behövs det sägas massor med gånger innan det sjunker in!) och nej det är inte superkul att inse att man behöver hjälp men är det bättre att hela ens humör och mående och värde står och faller med att andra bekräftar mig och säger hur duktig eller dålig jag är? Är det bättre att känna sig överkörd, ouppskattad och osynlig? Känns det okej att resten av ditt liv ska präglas av de känslorna du har?
Andra kommer inte automagiskt förändras för att passa dig och dina behov så vad tänker DU göra?
Vad tänker DU göra för dig själv, för att DU ska må bra, för att DU ska känna dig tillfreds med livet och dig själv?