Deprimerad kille som tagit över henne....

[Görel]

Jag som jobbar med att ta emot och bedöma orosanmälningar på socialtjänsten tycker att du i första hand ska kontakta hans föräldrar och informera dem om situationen. De har kanske ingen aning om till vilken nivå det har kommit. Säg att du förstår att deras son inte mår bra men att hans mående inte kan vila på din dotters axlar. Den nuvarande situationen kan inte fortsätta utan måste brytas. De måste söka hjälp för honom. Om de inte inser problemet/inte håller med om att han behöver hjälp etc så tycker jag att du kan tala om för dem att du då inte ser någon annan utväg än att göra en orosanmälan till socialtjänsten eftersom du ser att pojken mår dåligt och att han behöver hjälp från utomstående.

 

[TheRedLightning]

Aha, så kanske det var menat.

Ja, kanske. Vi vet i och för sig inte vilket förrän TS förklarat.

 

[Pudlan]

tJag skriver under mitt andra nick nu, då detta är jättekänsligt. Och nej, det rör sig inte om samma kille som jag skrev om tidigare, det här är helt nytt.

Kortfattat: Min dotter är 16, snart 17, och otroligt empatisk, snäll, hjälpsam och allmänt fantastisk. Den som människor dras till och öppnar sig inför. En skolkompis, kille, med svår uppväxt och en livshistoria med depression och bipolaritet, äter medicin för sin depression, går i skolan då och då (ska byta linje till en enklare inför nästa år), ligger i sitt rum hela dagarna, (med mobilen i handen och väntar på att dottern ska svara), föräldrarna skilda så han bor växelvis hos dem, pappan är svår och slår honom tydligen när han är missnöjd med sonen.

Killen har fallit för min dotter, fallit totalt, menar att hon är hans allt, enda anledningen till att han lever. Dottern är inte det minsta förälskad, men förstår honom, pratar och stöttar, besöker honom , samt ett oändligt textande på mobilerna. Han kontaktar henne oavbrutet, non stop, har ingen annan mening med sitt liv än att skriva och umgås med henne; umgänget består i att sitta i hans rum och titta på filmer etc. Gärna tätt intill. Han går inte gärna ut men menar att hon är tillräcklig och att han inget annat behöver i livet än henne.

Kort sagt så har dottern blivit levande begravd under hans behov, hans krav på närhet, hans förklaring att han enbart lever för henne. Jag kan skriva mil om det hela, men det har eskalerat och blivit kris. Jättekris. Hon har pratat med skolkuratorn som gett råd men råden är svåra att följa då killens krav på kontakt är obevekliga. Dottern är inte det minsta förälskad men säger att hon tycker om honom och bryr sig om honom och vet inte vad hon ska ta sig till. Killens kompis anklagar nu dottern för att hon har "makt" att göra hans vän ledsen, den enda som tydligen fått honom att gråta. En anklagelse som givetvis är helt absurd, ska hon ge upp hela sitt liv och gå under själv för att ta hand om en deprimerad kille??

Det har pågått ett par månader nu och min glada, positiva, härliga tjej säger att detta är den värsta tiden i hennes liv och hon är helt förändrad. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Hon säger att hon inte vill eller kan bryta helt med honom, dels pga att hon "tycker om" honom och vill honom väl, dels går de på samma skola och ses ofta, hans kompis är pojkvän med dotterns bästa kompis. Hon vill hitta en medelväg. Jag vet inte om någon sådan finns. Jag mår illa. Hur hon mår kan jag inte ens föreställa mig.

Det är en röra utan dess like, hela tillvaron påverkas och alla mår dåligt. Jag ska kontakta skolkuratorn igen imorgon och se till att hon får prata igen, kanske också kontakta BUP. Vad skulle ni göra????

Bryt kontakten! Ring upp föräldrarna och säg att det är katastrof. Förbjud killen att kontakta din dotter. Säg även det till föräldrarna. Byt mobil nr och hennes vänner inte skriver hennes namn i teleboken utan något annat namn i fall telenr blir åtkomna av obehörig. Bryt på sociala medier med killen.
Kontakta skolans kurator för stöd o hjälp. Går killen under skadar sig är det inte din dotters fel. Han förstör henne totalt. Som du sett. Förklara för din dotter att det är inte hennes uppgift att hålla killen på rätt köl utan det är upp till honnon, Psykiatrin om han är så dålig och hans föräldrar.
Låter kanske drastiskt men det är det enda att bryta o byt mobil nr mail adress o bryt all möjlighet till kontakt! Han är långt i från frisk verkar det som!

 

[Reville]

Han kanske inte riktigt förstår hur mycket han "låser fast" henne och hur det påverkar hennes mående?

Om hon pratar med honom och är väldigt tydlig och saklig med att hon tycker om honom som vän och vill honom väl, MEN att han måste respektera hennes val att vilja ha en större umgängeskrets/plugga mer/whatever och inte har tid att höras i parti och minut. Och att det inte betyder att hon inte vill umgås med honom. På samma sätt som att hon respekerar hans nuvarande livsval. Om han nu inte bara är intresserad av sig själv utan genuint bryr sig om henne så borde det ge honom insikt och en liten tankeställare.

Jag känner en som spelade dygnet runt och aldrig gick utanför dörren i princip. Jag var motsatsen- social, hade fritidsaktiviteter osv. Vi blev kompisar på något skumt sätt, men respekterade varandras sätt att vara och är fortfarande vänner tio år senare. Personen fick helt enkelt ha förståelse för att jag var i stallet, umgicks med andra osv. och jag fick skaffa förståelse och bredda mitt synsätt för att respektera personens val.

 

[Otherside]

Tack för alla svar!
Jag svarar alla här, men ffa till @Görel , @Pudlan , @LiZH , @mooi , vad gäller att tala med föräldrarna: Det är i grund och botten de som orsakat hans problem, sedan barndomen. De är skilda nu och han bor växelvis hos dem på olika orter. Pappan är våldsam och hotfull, fysiskt våldsam ibland, och helt oförstående. Mamman är deprimerad och har alkoholproblem. Kontaktar jag dem skulle det kunna bli än värre.

Jag har funderat kring en orosanmälan men är osäker på hur den sedan skulle hanteras - killen är som sagt ensam (utan syskon) med sin pappa just nu, och personligen önskar jag att han finge flytta till en stödfamilj där han kan få lugn och ro och en fristad. Han säger själv att han inte vill prata med någon (förutom min dotter) då ingen förstår. Men något måste ju göras, han behöver verkligen verkligen hjälp.

Dottern pendlar just nu mellan ett läge där hon tar avstånd på så vis att hon enbart pratar med honom en begränsad stund då och då, och ett läge där hon pratar intensivt med honom på telefonen tills vi säger till för det är sent. Hon vill INTE dumpa honom helt, det vore för henne att överge en drunknande, ungefär, men hon är en jättesmart tjej (omän empatisk lite i överflöd) och förstår, rent logiskt, exakt vad vi pratar om. Förstår att hon själv måste må bra och inte begravas i hans misär. Samtidigt som hon tycker om honom (som vän) och helt enkelt inte vill lämna honom helt.

Han är givetvis manipulativ men jag får själv känslan att han inte är det medvetet och inte på ett sätt där han vill äga henne eller hindra henne från att t.ex. umgås med andra, som några här i tråden gav förfärande exempel på. Han är helt enkelt en mycket ensam ung kille, med en sorglig barndom, som sitter fast i en livslång depression och saknar verktyg att ta sig ur den.

Det är väldigt jobbigt och påverkar just nu hela familjen väldigt negativt. Framförallt vår dotter som inte ser någon riktig väg ut.

 

[Otherside]

Ska ni flytta, men hon bli kvar?
För om hon ska med så kan ju situationen faktiskt lösa sig av flytten (beroende på hur långt bort det ligger i tid - hon mår ju dåligt NU).

Om inte ska följa med så är det såklart så att din förtvivlan över detta förmodligen påverkas än mer .... Jag tycker du har fått många bra svar - från personer med egen erfarenhet och från en kurator härovan.
Ni behöver få henne ifrån honom- för BÅDAS skull! Han blir inte bättre i sitt mående av att hänga upp det på en annan person på det sätt han gör - snarare sämre. Och han drar med sig henne "neråt". Kanske kan du visa henne något/några av svaren i denna tråd och hon förstår?

Jag har inte själv varit i hennes sits, men har en ung son som jag tycker har samma personlighet som den du beskriver. Där jobbar vi hela tiden med att han inte ska t ex vara med kompisar för DERAS skull (speciellt en kompis som han inte trivs med egentligen, men tycker lite synd om). Han säger ibland "men då kanske han blir ledsen..." Och jag får jobba med att få honom att tänka "men JAG blir ju ledsen av att vara med honom" och att sätta sig själv först.

Nejdå, det var jag som smått desperat högg en utväg ur luften. Vi flyttar, hela familjen, till andra sidan jordklotet och stänger av alla sociala media, ungefär. Inget allvarligt menat :-)

 

[mooi]

, vad gäller att tala med föräldrarna: Det är i grund och botten de som orsakat hans problem, sedan barndomen. De är skilda nu och han bor växelvis hos dem på olika orter. Pappan är våldsam och hotfull, fysiskt våldsam ibland, och helt oförstående. Mamman är deprimerad och har alkoholproblem. Kontaktar jag dem skulle det kunna bli än värre.

Jag har funderat kring en orosanmälan men är osäker på hur den sedan skulle hanteras - killen är som sagt ensam (utan syskon) med sin pappa just nu, och personligen önskar jag att han finge flytta till en stödfamilj där han kan få lugn och ro och en fristad. Han säger själv att han inte vill prata med någon (förutom min dotter) då ingen förstår. Men något måste ju göras, han behöver verkligen verkligen hjälp.
.

Utifrån detta så ser jag bara en väg och det är en orosanmälan.
Hur menar du med "osäker på hur den sedan skulle hanteras"? Socialtjänsten måste få veta att killen har det som han har det för att kunna agera (och tex kunna hjälpa honom till ett annat sammanhang).

Jag förstår att han inte vill prata med någon, men i en sån här situation kanske han inte ska få bestämma det.

 

[Petruska]

Tack för alla svar!
Jag svarar alla här, men ffa till @Görel , @Pudlan , @LiZH , @mooi , vad gäller att tala med föräldrarna: Det är i grund och botten de som orsakat hans problem, sedan barndomen. De är skilda nu och han bor växelvis hos dem på olika orter. Pappan är våldsam och hotfull, fysiskt våldsam ibland, och helt oförstående. Mamman är deprimerad och har alkoholproblem. Kontaktar jag dem skulle det kunna bli än värre.

Jag har funderat kring en orosanmälan men är osäker på hur den sedan skulle hanteras - killen är som sagt ensam (utan syskon) med sin pappa just nu, och personligen önskar jag att han finge flytta till en stödfamilj där han kan få lugn och ro och en fristad. Han säger själv att han inte vill prata med någon (förutom min dotter) då ingen förstår. Men något måste ju göras, han behöver verkligen verkligen hjälp.

Dottern pendlar just nu mellan ett läge där hon tar avstånd på så vis att hon enbart pratar med honom en begränsad stund då och då, och ett läge där hon pratar intensivt med honom på telefonen tills vi säger till för det är sent. Hon vill INTE dumpa honom helt, det vore för henne att överge en drunknande, ungefär, men hon är en jättesmart tjej (omän empatisk lite i överflöd) och förstår, rent logiskt, exakt vad vi pratar om. Förstår att hon själv måste må bra och inte begravas i hans misär. Samtidigt som hon tycker om honom (som vän) och helt enkelt inte vill lämna honom helt.

Han är givetvis manipulativ men jag får själv känslan att han inte är det medvetet och inte på ett sätt där han vill äga henne eller hindra henne från att t.ex. umgås med andra, som några här i tråden gav förfärande exempel på. Han är helt enkelt en mycket ensam ung kille, med en sorglig barndom, som sitter fast i en livslång depression och saknar verktyg att ta sig ur den.

Det är väldigt jobbigt och påverkar just nu hela familjen väldigt negativt. Framförallt vår dotter som inte ser någon riktig väg ut.

Orosanmälan är den enda väg jag kan se.

Att HAN upplever att din dotter är den enda han kan prata med KAN INTE FÅ vara vägledande. Det är dessutom inte sant. Det finns fler, även om han ännu inte vet vilka det är.

Och din dotter far ju illa av detta. Hon tar ju mer ansvar än hon klarar av och behöver därför hjälp i konkret handling att lära sig att ingen kan avkrävas ansvar utöver sin förmåga. Den gränsen behöver hon hjälp att dra, skyndsamt.

Jag skulle göra orosanmälan fortast möjligt innan killen blir myndig.

 

[Pudlan]

Tack för alla svar!
Jag svarar alla här, men ffa till @Görel , @Pudlan , @LiZH , @mooi , vad gäller att tala med föräldrarna: Det är i grund och botten de som orsakat hans problem, sedan barndomen. De är skilda nu och han bor växelvis hos dem på olika orter. Pappan är våldsam och hotfull, fysiskt våldsam ibland, och helt oförstående. Mamman är deprimerad och har alkoholproblem. Kontaktar jag dem skulle det kunna bli än värre.

Jag har funderat kring en orosanmälan men är osäker på hur den sedan skulle hanteras - killen är som sagt ensam (utan syskon) med sin pappa just nu, och personligen önskar jag att han finge flytta till en stödfamilj där han kan få lugn och ro och en fristad. Han säger själv att han inte vill prata med någon (förutom min dotter) då ingen förstår. Men något måste ju göras, han behöver verkligen verkligen hjälp.

Dottern pendlar just nu mellan ett läge där hon tar avstånd på så vis att hon enbart pratar med honom en begränsad stund då och då, och ett läge där hon pratar intensivt med honom på telefonen tills vi säger till för det är sent. Hon vill INTE dumpa honom helt, det vore för henne att överge en drunknande, ungefär, men hon är en jättesmart tjej (omän empatisk lite i överflöd) och förstår, rent logiskt, exakt vad vi pratar om. Förstår att hon själv måste må bra och inte begravas i hans misär. Samtidigt som hon tycker om honom (som vän) och helt enkelt inte vill lämna honom helt.

Han är givetvis manipulativ men jag får själv känslan att han inte är det medvetet och inte på ett sätt där han vill äga henne eller hindra henne från att t.ex. umgås med andra, som några här i tråden gav förfärande exempel på. Han är helt enkelt en mycket ensam ung kille, med en sorglig barndom, som sitter fast i en livslång depression och saknar verktyg att ta sig ur den.

Det är väldigt jobbigt och påverkar just nu hela familjen väldigt negativt. Framförallt vår dotter som inte ser någon riktig väg ut.

Om de nu leder till en adhd utredning så kan man ju få fram vad för problem killen har. Hsn vill kandke inte ha fn förändring. Märker inte stt han är sjuk. Avsaknad av sjukdomsinsikt. Blir det stöd familj eller annat boende så verkar det bra. Gör en orosanmälan o bryt kontakten! Han kommer aldrig sluta vara manipulativ och din empatiska dotter måste nog lära sig vara mindre öppen o motaglig. Tyvärr är det enda att bryta. Det bestämmer du efter som din dotter är omyndig. Minska tele samtal hela tiden så de blir kortare o kortare. Om det inte går att bryta helt direkt. Men byt mobil nr nail mm efter ni brutit kontakt. Han kan ta kontakt igen o igen med uppehåll. Hon blir sldrig av med honnom annars.
Killen kan inte välja själv han behöver hjälp ev omhändertagande då han hotar med att skada sig själv. Det är ett uppdrag för psykiatrin omgående.

 

[Petruska]

Jag tycker inte att TS beskriver en "manipulativ" person. Däremot är han gränslös, men det råder han högst troligt inte över själv.

Men det kvittar. Han behöver hjälp och den hjälpen ska inte vara TS dotter.

 

[mooi]

@Otherside Vill du ha hjälp att göra en orosanmälan?

 

[Hoarfrost]

Bara en tanke, även jag är hyperempatisk och har hamnat i liknande situationer ett par gånger i mitt liv, men jag avskyr även att vara till besvär och kunde aldrig be någon om råd hur jag skulle lösa allt...

Kan du och dottern tillsammans komma fram till någon plan för hur ni kan hjälpa honom (där du är "huvudansvarig" - men hon får vara med och känna att hon hjälper)? Förklara att du ser att hon går under, och att hon hjälper på lite fel sätt, att du vill att ni hjälps åt att hitta hjälp till honom som i längden faktiskt kommer hjälpa. Jag hade tyckt att det vore så skönt om mina föräldrar hade sagt något sådant och visat vägen till hur man faktiskt hjälper sådana här människor.
(Är övertygad att de hade hjälpt om jag bara svalt stoltheten och avskyn att vara till besvär och frågat.)

 

[Görel]

@Otherside Vill du ha hjälp att göra en orosanmälan?

Jag kan också hjälpa till, jag vet ju hur de ska se ut och vad vi på socialtjänsten tycker är väsentligt.

 

[Petruska]

Bara en tanke, även jag är hyperempatisk och har hamnat i liknande situationer ett par gånger i mitt liv, men jag avskyr även att vara till besvär och kunde aldrig be någon om råd hur jag skulle lösa allt...

Kan du och dottern tillsammans komma fram till någon plan för hur ni kan hjälpa honom (där du är "huvudansvarig" - men hon får vara med och känna att hon hjälper)? Förklara att du ser att hon går under, och att hon hjälper på lite fel sätt, att du vill att ni hjälps åt att hitta hjälp till honom som i längden faktiskt kommer hjälpa. Jag hade tyckt att det vore så skönt om mina föräldrar hade sagt något sådant och visat vägen till hur man faktiskt hjälper sådana här människor.
(Är övertygad att de hade hjälpt om jag bara svalt stoltheten och avskyn att vara till besvär och frågat.)

Jag tror att bästa hjälpen är att inse sina egna begränsningar och koppla in myndigheter och deras expertis.

 

[Hyacinth]

Orosanmälan är den enda väg jag kan se.

Att HAN upplever att din dotter är den enda han kan prata med KAN INTE FÅ vara vägledande. Det är dessutom inte sant. Det finns fler, även om han ännu inte vet vilka det är.

Och din dotter far ju illa av detta. Hon tar ju mer ansvar än hon klarar av och behöver därför hjälp i konkret handling att lära sig att ingen kan avkrävas ansvar utöver sin förmåga. Den gränsen behöver hon hjälp att dra, skyndsamt.

Jag skulle göra orosanmälan fortast möjligt innan killen blir myndig.

Samma här.

@Otherside din dotter kan inte ta ansvar för en suicidal kompis. Ta ditt ansvar som vuxen och gör en orosanmälan eftersom du vet hur illa det är. Din dotter behöver inte veta om det.
Han behöver vettiga vuxna, inte en jämnårig att klamra sig fast vid.

 

[Hoarfrost]

Jag tror att bästa hjälpen är att inse sina egna begränsningar och koppla in myndigheter och deras expertis.

Kanske jag var otydlig, det var det jag menade. Men att dottern får vara med och fundera ut, eller bara se, vilka man kontaktar osv. Är man väldigt empatisk och sitter i en sådan situation som dottern gör tänker jag att det kan vara skönt att släppa taget men samtidigt veta om att man i alla fall inte lämnar en vän i sticket.

 

[supersonic]

Det här låter som exakt samma situation min syster hamnade i för några år sedan. Skillnaden för henne var att de faktiskt var ett par. Min syster låter som din dotter, omtänksam, framåt, positiv och hon hade dessutom stor umgängeskrets som hon träffade ofta (bilintresserade). Den här killen hade inte gått klart högstadiet, det var allas fel utom hans eget och han satt bara och spelade på nätterna. På dagarna sov han. När vi andra i familjen kritiserade honom slöt hon sig och kom hem väldigt sällan. Hon flyttade hemifrån ett tag också (hon var minderårig). Till slut kände vi inte alls igen henne - sluten, osocial, väldigt mycket fokus på vad hennes kille tyckte. Mot slutet (de var tillsammans i två år) förbjöd han henne att träffa sina killkompisar, hon fick inte ut och festa (vi snackar typ logdans) och hon fick inte ha vissa klädesplagg. Han spelade på hennes skuldkänslor och sa jämt att han kände sig bortglömd när hon inte var hos honom. Och vad vi än sa drev vi henne mer och mer mot honom så det slutade med att han inte nämndes öht när vi väl såg henne. Droppen för henne kom när hon var med en tjejkompis, killen ringde och frågade var syrran var (vilket han gjorde i princip hela tiden) och han sa mindre trevliga saker om hennes kompis, som hon hörde och svarade tillbaka. Då blev killen sur och skällde ut syrran. När hon lagt på sa kompisen några väl valda ord till syrran som till äntligen valde att bryta och har sedan dess inte träffat honom. Det tog ett år för henne att repa sig och bli sitt vanliga, sociala och sprudlande energiknippe. Det bästa är mest troligt att din dotter bryter. Det där "förhållandet" kommer inte att ge något positivt för henne och killen behöver söka professionell hjälp.

 

[Lipperta]

Framförallt vår dotter som inte ser någon riktig väg ut.

Varje dag som går så blir vägen ut svårare och svårare.

 

[Otherside]

Tack igen, det känns bra att så många svarat och kommit med jättekloka åsikter! Och tack @Görel och @mooi , jag sparar erbjudandet och återkommer eventuellt!

Just nu går det lite fram och tillbaka, vi har inte haft något riktigt samtal idag om saken utan hon försöker backa lite och sätta gränser själv. Killen kom faktiskt till skolan idag. Men jag räknar inte med att problemet ska lösas på nåt magiskt vis utan något behöver göras. Min främsta fundering kring en orosanmälan är hur pappan, som inte är speciellt angenäm, ska reagera sen mot pojken om socialen kommer och ifrågasätter tillvaron. Hur fungerar det egentligen, rent praktiskt, när en orosanmälan gjorts? Vad jag förstår sker ett besök omedelbart?

 

[Otherside]

Om de nu leder till en adhd utredning så kan man ju få fram vad för problem killen har. Hsn vill kandke inte ha fn förändring. Märker inte stt han är sjuk. Avsaknad av sjukdomsinsikt. Blir det stöd familj eller annat boende så verkar det bra. Gör en orosanmälan o bryt kontakten! Han kommer aldrig sluta vara manipulativ och din empatiska dotter måste nog lära sig vara mindre öppen o motaglig. Tyvärr är det enda att bryta. Det bestämmer du efter som din dotter är omyndig. Minska tele samtal hela tiden så de blir kortare o kortare. Om det inte går att bryta helt direkt. Men byt mobil nr nail mm efter ni brutit kontakt. Han kan ta kontakt igen o igen med uppehåll. Hon blir sldrig av med honnom annars.
Killen kan inte välja själv han behöver hjälp ev omhändertagande då han hotar med att skada sig själv. Det är ett uppdrag för psykiatrin omgående.

ADHD-utredning har gjorts men vad jag förstår menar han själv att de inte leder någonstans utan är helt meningslösa. Jag tror man kom fram till en viss grad av ADHD och ev bipolaritet, men jag vet ju inte exakt. Det är andrahandsuppgifter. Vad jag vet är att han själv ansåg utredningarna meningslösa. Han får medicin mot sin depression men jag vet inte vilken.