Depression? Utbrändhet?

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag tror att det är mer vanligt att man har ett kontrollbehov som gör att man inte fullt ut kan njuta och slappna av när man är barnledig från småbarn. Sen kanske det också hänger på hur bekväm man är att ta emot hjälp överhuvudtaget, vårt samhälle är ju inte riktigt som förr när det var tvunget att man bytte tjänster och hjälptes åt. Det kan säkert finnas fler anledningar men prestige är nog ändå rätt ovanligt. Jag tycker snarare att det var tvärtom, man förväntades vara cool med att lämna bort sina barn och folk tjatade om att få vara barnvakt.

 

[Maléne]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Hade gärna haft mer hjälp igenom barnvakt, men alla har inte den LYXEN, hade den lyxen tills min dotter var ca 11mån sen var hennes mormor alldeles för dålig för att ha henn och nu är det 9månader sen min älskade mamma dog
Har två syskon men den ena har själv ett barn på ett år nu och fullt byggkaos hemma så vill inte belasta henne mer och min andra syster jobbar för det mesta, morfar "vågar" inte passa innan hon kan prata lite så han vet hon vill
Farmor har vi inte så mycket kontakt med och hon bor en bra bit bort.

Så döm inte alla för att dom vill vara duktiga hade gärna haft världens bästa barnvakt kvar här hos mig (inte enbart för barnvaktande SÅKLART, bäst att skriva det här på buke känns det som tyvärr)

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag skrev ju just det.

Men jag begriper inte varför man inte skaffar mer avlastning i form av barnvakt och att sova utan barnet om möjligheterna finns

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Döma ? Jag ställde en fråga.

Vill man vara duktig så är det väl en sak. Men att sen gnälla över hur extremt jobbigt det är att ha barn, rentav så jobbigt att man känner sig deprimerad och utbränd blir lite konstigt tycker ju jag då. Nu kanske TS inte har möjligheterna....men om man har möjligheterna så begriper jag helt enkelt inte problemet

 

[Gimlan]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men kan inte du och din syster med lilla barnet samarbeta? Så ni på varsitt håll kan då lite luckor?

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag tycker att du förenklar den känslomässiga processen när man har småbarn. Det är lätt att stå utanför och tycka att "det är väl bara" men riktigt så rationellt funkar man inte. Rent psykologiskt kan jag verkligen förstå att det är svårare att lämna ifrån sig ett barn som det inte riktigt funkar med än ett där allt flyter på.

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag FRÅGAR för att jag inte begriper.
Jag förstår inte varför man inte gör allt för att man själv ska orka mer.

Jag har för övrigt haft småbarn. Tre stycken väldigt olika varianter.

 

[trazel]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag tycker att du förenklar den känslomässiga processen när man har småbarn. Det är lätt att stå utanför och tycka att "det är väl bara" men riktigt så rationellt funkar man inte. Rent psykologiskt kan jag verkligen förstå att det är svårare att lämna ifrån sig ett barn som det inte riktigt funkar med än ett där allt flyter på.

+ 1 på det.

Vår son har aldrig sovit en hel natt i sitt 21 månader långa liv. Oftast hamnar han hos oss under natten för att vi ska få sova överhuvudtaget. Att lämna bort honom över natten är otänkbart. Han skulle antagligen inte sova en blund, barnvakten skulle inte sova en blund och (framför allt) jag själv skulle inte kunna sova en sekund (eftersom jag vet hur svårt det är på nätterna med honom). Grejen med barnvakt har ju försvunnit då.

 

[Petruska]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag tycker att du förenklar den känslomässiga processen när man har småbarn. Det är lätt att stå utanför och tycka att "det är väl bara" men riktigt så rationellt funkar man inte. Rent psykologiskt kan jag verkligen förstå att det är svårare att lämna ifrån sig ett barn som det inte riktigt funkar med än ett där allt flyter på.

Jag trodde hela tiden när jag hade småbarn, och jag tror fortfarande, att det hade varit väldigt mycket enklare om inte så många människor runtomkring hade rent ut uppmuntrat och bekräftat att man är orolig och att man gör sig orimligt duktig. Att skyndsamt bli förstådd för sin oro praktiskt taget innan man ens yppat den, att bli kraftfullt bekräftad i att verkligen tycka att det är svårt att lämna ifrån sig bebisen ens för en halvtimme - jag ser inte riktigt vilket syftet med det är. Och jag tycker att det citerade är i den andan.

Jag tror att en väldigt vanlig anledning till att man inte ens utnyttjar de barnvaktsmöjligheter man har, är att det är så mycket prestige i moderskapet. Konstigt nog är oro i de sammanhanget något som omgivningen uppmuntrar, dvs en del av prestationen.

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Man är ju helt klart olika där.

Min son sov inte heller en hel natt förrän han var rätt så stor. jag hade ändå inte problem att lämna honom med barnvakt, men vi hade nog tur som har både mor och farföräldrar på nära håll och som är pigga och fräscha och de hade inte några problem att vara med honom även om han var ganska vaken av sig. För oss var det ovärderligt att få sova, ffa för mig som har stort sömnbehov.

 

[Brandgul]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Ja barnvakten får EN dålig natt. Sen kan de sova igen. Till och med ta sig en lur under dagen.

En av mina kompisar ångrar sig så grymt att hon inte tog emot släktingars hjälp när de hade tvillingar med kolik + ytterligare barn.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag har ju gett flera plausibla förklaringar i två inlägg? Dessutom är väl dina barn vuxna, det är klart att man är trygg i sitt föräldraskap då.

 

[trazel]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Man är ju helt klart olika där.

Min son sov inte heller en hel natt förrän han var rätt så stor. jag hade ändå inte problem att lämna honom med barnvakt, men vi hade nog tur som har både mor och farföräldrar på nära håll och som är pigga och fräscha och de hade inte några problem att vara med honom även om han var ganska vaken av sig. För oss var det ovärderligt att få sova, ffa för mig som har stort sömnbehov.

Vad skönt att du inte hade problem med att lämna bort ditt barn!

Min självinsikt är stor nog för att inse att jag är för mycket hönsmamma för att klara av det. Vi har ändå både mor- och farföräldrar som kan ställa upp om vi vill. Men vi väljer att ta hjälpen dagtid istället.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag upplevde det inte alls så att jag fick uppskattning om jag var svag, deppig och orkeslös, men det kan ju möjligtvis ha berott på att jag var nere på "fel" sätt. Men jag känner inte alls igen att det skulle vara okej att vara nojig heller. Att man skulle få höra att man är duktig om man har barn handlar nog snarare om uppmuntran från folk i samma sits och det har jag sett ffa på nätet där folk kan kosta på sig att vara välvilliga på ett annat sätt. Mamaidealet idag är att man ska vara helt mentalt och fysiskt återställd så snabbt som möjligt och det "normala" är en unge som flyter på med. Allt annat är föräldrarnas fel, vägen för att bete sig "rätt" enligt omgivningen, särskilt som nybliven förälder är oerhört smal. Tack och lov är det en ganska kort period då man är känslig för alla dessa påbud.

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag var trygg i mitt föräldraskap även när barnen var små.

Om jag verkligen hade haft problem med att jag var utbränd och deprimerad pga krävande barn och dessutom så orolig att jag inte kunnat lämna bort dem när hjälp erbjöds så hade jag faktiskt bett om proffessionell hjälp att försöka komma över den delen som gör att det var omöjligt att koppla av om barnet är med någon annan. Det kan inte vara nyttigt för någon att vara helt slut som människa och försöka vara en bra förälder samtidigt.

Observerra att jag hela tiden syftar på dem som verkligen har det tufft, de som verkligen behöver hjälp för att stå ut (såsom TS verkar ha det)

 

[Sar]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag är så otroligt trött, så otroligt less. Väljer anonymt nick då många här vet vem jag är under mitt vanliga.

Mitt barn är otroligt bestämd, har mycket egna åsikter och är i den åldern att det hittas på en massa (snart två år). Jag älskar mitt barn och jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Men är jag ensam om att känna att jag bara hade velat vara ifred några dagar?

Och var är pappan i det här? Att vilja få egentid är väl något de allra flesta vill och behöver. Får man tanka upp sin egen energi så orkar man ju vara smart och inte gå in i konflikt för skitsaker. Går barnet på förskola? Om inte så kan det vara en bra idé.

Just nu känns det som att det enda jag gör är att tjata, hämta ner henne från diskbänkar/fönsterbrädor, bråka om mat, bråka om på/avklädning osv.

Här känner jag spontant att du ska välja dina strider. Vad i matsituationen bråkar ni om? Är barnet gravt underviktigt? Är det bara ytterkläderna det strular med? Min erfarenhet är att tvååringar förstår mer än vad man tror. Vi har kunnat undvika en hel del strider genom att faktiskt förklara att anledningen till att vi ska sätta på overallen är att vi ska åka till affären (2-åringen älskar affärer!) och då är det plötsligt inte ett problem. Frågor som "vill du ta på mössan först eller handskarna" har också fungerat bra, då får barnet känslan av att det bestämmer och dessutom blir det påklätt.
Hur barnsäkrat har du det?

Har inte sovit en hel natt på två år (ja kanske två nätter). Får aldrig äta ifred, aldrig gå på toa, aldrig känna mig helt avslappnad. Har i princip aldrig barnvakt.

Jag förstår att du är dyngslut om du inte får sova. Sover barnet på dagen fortfarande? i så fall är tipset att sova med barnet. Tipsar igen om förskola och barnvakt valda timmar men jag tror också att du måste reda ut varför du inte känner dig avslappnad någon gång när du är tillsammans med ditt barn. Sätt på en bra barnfilm ni kan mysa tillsammans med. Sätt barnet i arbete så att ni jobbar tillsammans, barnet känner sig nyttigt och behövt och du har hela tiden koll.

Vet inte vad jag vill med den här tråden, mest bara skriva av mig och kanske höra om någon annan känner sig såhär nångång?

Jag tror alla föräldrar har perioder där man känner sig otillräcklig och slut. Men för att det ska bli någon ändring måste man gå in och kolla vilka saker man kan ändra på och var man kan ta hjälp. Allt ifrån om barnet är nog aktiverat (andra barns sällskap är underskattat), till att man ser till att man får sova så man orkar vara en bra förälder, att man väljer sina strider till det som verkligen är viktigt för att inte fastna i en tjatspiral etc.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Att ta professionellt stöd kan säkert vara ett alternativ. Eller att försöka hitta fler människor runt sig att anförtro sig åt. Svårt att veta i TS fall eftersom vi inte vet tex vad en ev partnern har för roll i det hela och hur de samarbetar. Känns som om man borde börja där.

 

[Petruska]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag har ju gett flera plausibla förklaringar i två inlägg? Dessutom är väl dina barn vuxna, det är klart att man är trygg i sitt föräldraskap då.

Det är väl inte alls klart? Stora eller rentav av vuxna barn har ju kapacitet att ställa till det för sig väldigt mycket värre än vad småbarn har.

Det är lite sådant jag menar, att föräldraskapet är omgärdat med väldigt mycket idéer om framförallt vilka känslor det är lämpligt att mamman hyser vid olika tillfällen och faser. Om man inte stämmer med de förväntningarna, kan det bli lite småjobbigt. Inte minst eftersom de där förväntningarna samtidigt tenderar att vara kopplade till föreställningar om kön. Stämmer man inte med förväntningarna har man misslyckats både som kvinna och mor.

Och där verkar det vara mycket mer välkommet, enligt min erfarenhet, att oroa sig för småbarn och för sin egen frånvaro från småbarnen - vilket ju bland annat leder till sociala krav om att vara klar att hämta barn på dagis klockan tre på eftermiddagen. På just den punkten har det till och med förvärrats sedan jag hade småbarn.

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Iblalnd undrar jag om man ses som en sämre förälder (mamma?) för att man faktiskt klarar att - lämna bort sitt barn - bara uttrycket låter som något redigt negativt.

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Vet inte vad jag vill med den här tråden, mest bara skriva av mig och kanske höra om någon annan känner sig såhär nångång?

Du är INTE ensam. Vi har en 5åring och en drygt 1,5åring. Det är många gånger jag känt att jag bara vill flytta några dygn till ett hotellrum UTAN barn. Och då är vi ändå två sammanboende föräldrar med ett hyfsat bra nätverk omkring oss.

Man FÅR bli less och känna frustration. Det kan inte vara annat än fullkomligt normalt.