Depression? Utbrändhet?

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men jag tycker att du förenklar den känslomässiga processen när man har småbarn. Det är lätt att stå utanför och tycka att "det är väl bara" men riktigt så rationellt funkar man inte. Rent psykologiskt kan jag verkligen förstå att det är svårare att lämna ifrån sig ett barn som det inte riktigt funkar med än ett där allt flyter på.

Jag instämmer. Vi har ett bra nätverk, men har ändå sällan lämnat bort barnet/barnen. I åldern upp till 2-2,5 år kände vi oss enbart trygga nog att lämna äldsta till farmor. Det var henne vi visste kände vårt barn såpass bra och framförallt; den som HAN kände såpass bra som vi tyckte var nödvändigt för att lämna honom en natt. Visst, andra far-/morföräldrar hade säkert grejat det; kanske bättre än vi trodde; men VI hade inte känt oss trygga nog för att kunna slappna av och "njuta av vuxentiden". Om det bara blir en plåga och en oro för hur det går då är det inte mycket till "vila".

Med nummer två känns det lite annorlunda; jag är i alla fall inte fullt lika "blödig" som jag var med 1:an, men hon är nu drygt 1,5 år och har inte sovit borta ännu. I somras (medan hon ännu inte börjat barnomsorg) så hade vi barnpassning i ett antal hela dagar av morföräldrarna på grund av arbete med husmålning. Och jag kan säga att det var i mångt och mycket ett rent känslomässigt HELVETE; dels att lämna över ett förtvivlat barn (som ju känner sin mormor och morfar rätt väl) och dels att höra hennes förtvivlan så fort vi råkade komma inom hennes åsyn i huset/på gården. Att höra sitt barn ropa mammammamamma och storgråtande sträcka armarna efter en och bara försöka ignorera och "gömma sig" igen kändes i själen. Efter några dagar tog de istället barnen med hem till sig och då gick det bättre.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Det jag ser runt mig och det jag själv upplevde motsäger helt det du säger. Jag har aldrig sett att det har gett någon status att vara nojig, helt klart är idealet den coola föräldern som fixar både ett gott och jämställt förhållande och sin egen psykiska hälsa när de har fått barn. Att man inte skulle kunna lämna bort en tvååring av prestigeskäl för att vara nån sorts god mor som alltid är med sitt barn känner jag verkligen inte igen, från någon. Normalt är det ju en ålder då barnet har gått på dagis ett bra tag. Cirkus ställde sig frågande till varför man inte tar hjälp och min gissning är att det nog snarare handlar om att man inte är helt bekväm i situationen när man vet att ungen är strulig, snarare än att man försöker leva upp till några höga modersideal. Är man dessutom så in i norden trött och sliten så tänker man inte alltid helt logiskt.

Men som sagt, man undrar om det i TS fall finns en partner med i bilden och hur hen reagerar och agerar på allt detta. Det lät ju i trådstarten som att hon var rätt ensam i situationen.

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Att skyndsamt bli förstådd för sin oro praktiskt taget innan man ens yppat den, att bli kraftfullt bekräftad i att verkligen tycka att det är svårt att lämna ifrån sig bebisen ens för en halvtimme - jag ser inte riktigt vilket syftet med det är.

Jag har en helt annan erfarenhet. Att man snarare uppmuntras att hela tiden lämna ifrån sig barnet; bekanta och släktingar förväntar sig få ta en veckogammal bebis till två förstagångsföräldrar ut på promenad. När barnet är några månader gammalt har vissa börjat "tjata" om att få vara barnvakt över natten. Jag hade åtskilliga gånger då jag kände att "nu ÄR inte läge" då jag ändå kände mig indirekt smått "tvungen" att låta någon "hålla" för att de förväntade sig det.

Jag har ofta inte alls känt mig bekräftad i "oron" eller vad man nu ska kalla det. Däremot känt att både jag och sambon blivit smått "ifrågasatta" (ofta lite subtilt eller med ett menande ögonkast). Speciellt med första barnet. Med andra har väl folk inte samma "behov" och vet dessutom att det inte biter att tjata sig till att få en 3månaders att sova över.

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag vill också lägga till en sak:
Andra vuxna omkring oss (huvudsakligen en del äldre släktingar) kan tycka att vi är "hönsiga" när om vi väljer att åka hem i tid för läggning, att vi väljer bort en sen grillkväll eller att vi inte låter 5-6månadersbarnet "valsa runt" mellan alla möjliga olika en hel dag på landet och dylikt. Grejen är att DE inte får se eller uppleva det VI ser sen; när vi kommer hem sent med ett litet barn som vaknar typ 5-6 gånger fler än vanligt på kvällen och grinar på grund av "för mycket" under dagen. Eller 3åringen som får känsloutbrott i bilen hem för att det bara var FÖR mycket sockerchock under heldagen på landet istället för att erbjuda riktigt mat och erbjuda godiset EFTERÅT.

Visst, vi överlever det och barnen med när det händer. Men de kommentarer vi ibland har fått som antyder att vi bara är fjantiga och ungarna mår superduperjättebra av att vara uppe jättesent/äta godis hela dagen/valsa runt mellan 10 olika personer som småttingar och bara se mamma/pappa på håll hela dagen. De kommentarerna har funnits där; ibland rätt ut och ibland mer inlindat. Vi har valt bort sådana "risker" när barnen varit små; speciellt med äldsta. Vi har hållit på rutinerna. Dels för vår skull; vi kanske inte har lust att avsluta en heldag på landet med att gå runt och bära en övertrött liten i flera timmar; vi tycker inte det är värt det. Och dels för barnens skull; när vi sett/fått sådana reaktioner så anser vi det är ett tecken på att de inte tagit erfarenheten sådär jättebra; att det blev lite för tufft helt enkelt.

Och; som ett tillägg; i vår familj är det definitivt inte kvinnan (jag) som är den hönsiga. Vi är lite hönsiga båda två, men mest är det mannen ifråga som är det (och han håller också med mig om det).

 

[Hiddeous]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag kan dock inflika att just det där är en dokumenterad myt - att barn blir sockerchockade av fel mat. Det är föräldrarna som läser in det beteendet hos barnen. Finns flera välgjorda blindstudier på området.

I övrigt håller jag med Petruska angående uppmuntrandet av oro/separationsångest. Har några vänner på facebook som tar hand om sina barn helt utan avlastning och det finns, upplever jag, en stark beundran för människor som orkar med en sådan tillvaro. "Jag förstår inte hur du klarar av det!" är en vanlig reaktion. Själv förstår jag inte varför det ens är lämpligt att vara super-föräldern som aldrig tar hjälp av andra. Som någon skrev tidigare så finns ju tom RUT - man kan anlita avlastning i värsta fall och det är ju alltid bättre än att gå in i väggen och bli deprimerad, hur "känslomässigt jobbigt" det än må vara.

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag kan dock inflika att just det där är en dokumenterad myt - att barn blir sockerchockade av fel mat. Det är föräldrarna som läser in det beteendet hos barnen. Finns flera välgjorda blindstudier på området.

Ja, det är mycket möjligt. Reaktionen han fick den gången av en hel dag med nästan bara fikabröd mm i magen kanske var på grund av annat än maten, det är möjligt, kanske bara ren och skär utmattning/trötthet. Poängen var dock inte den. Poängen var att det finns människor omkring en som tror sig veta så väl hur ens barn "är. De ser aldrig i samma omfattning när känslorna svämmar över.

Hur många gånger de än säger "hen som är så underbar och alltid glad" så menar jag att man inte som förälder ska få dåligt samvete för att man INTE tycker ens barn alltid är "underbar och glad". För det är de inte alltid. Ju äldre de blir, desto mer socialt anpassade blir de också; och då visas inte alla ledsna eller jättearga känslor hos mor-/farföräldrar eller andra. De där "överreaktionerna" kommer ju i tryggheten hos just föräldrarna. Föräldrarna som liksom är till för att "stå pall". Och som också kanske ställer andra krav på barnen än mor/farföräldrar och därför kan det också bli fler protester mot mamma och pappa. Släktingar, vänner och bekanta behöver inte (och i viss mån tycker jag inte heller de "ska" det; inte på samma nivå som föräldrarna i alla fall) sätta samma gränser. De kan skapa sig tid för att bara låta barnet bestämma precis ALLT varje gång barnet är där. Det varken kan eller bör den som ska liksom skapa en miljö där barnet ska växa till någon slags ansvarsfull vuxen.

 

[Sar]

Sv: Depression? Utbrändhet?

*kl*

Jag tycker väldigt många fokuserar på att barnvaktande måste vara just över natten. Att få lägga sig och sova 3 h en lördag eftermiddag är även det en enorm avlastning när man har sömnbrist.

 

[Kattennizze]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Ja, det tror jag du har jäkligt rätt i, att det finns massor med idiotiska myter förknippade med moderskapet. Jag får det sämsta betyget på det mesta, jag får panik varje år när alla dessa kläder ska införskaffas, vad ska det vara, hur ska det märkas, hur ska jag nånsin nånsin komma ihåg allting? Och sen kommer det värsta; den årliga utklädningsdagen på förskolan! Alla andra mammor för det är fan i mig bara mammor syr, fixar, limmar, står i och åstadkommer en fantastisk outfit som smurf eller troll eller dylikt. Och varje år påpekas det, du behööööööver inte klä ut ditt barn, nä tacka fan för det, ska mitt barn stå där ensam utan en kostym? Sen kommer lucia och då ska det knåpas ihop ny utrustning...sen alla skidor, pjäxor, skridskor etc etc i all oändlighet. Och sen ska man helst inte gå två meter från sitt spädbarn heller eller ve och fasa, tillstå att man är jävligt less på gapet stundtals. Och sen detta eviga pysslande, om man inte gillar att limma och bränna sig på den där limpistolen, klistra meningslösa pappersbitar etc med sina barn, kommer man i helvetet då? eller för att ta det senaste exemplet, alla som visar upp sina fantastiska pepparkakshus som de gjort till jul medan jag köpte en färdig byggsats där delarna visade sig ha gått sönder och när jag försökte limma ihop med det där brända sockret brände jag mig såklart själv i stället och fick slänga skiten till slut ändå.
Jag hade gladeligen lämnat bort mina barn oftare men vi saknar dessvärre ett nätverk. Jag har faktiskt noll problem med det, man måste ju få hjälp stundtals. Vi har det iofs ganska extremt med en 3-åring och tvillingar på 1 år, och ibland känns det som jag vill rymma till skogs. När alla är sjuka samtidigt t ex. Och sen när har barnkalasen blivit sådana stora grejer? När jag växte upp på 70-talet var barnkalasen rätt enkla tillställningar med lite lekar och tårta och möjligen en fiskdamm. Vad jag försöker säga är att det är inte lätt det här med att vara småbarnsförälder idag. Jag tycker det verkligen är skitsvårt.

 

[Brandgul]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Tanken har inte slagit mig att de skulle vara bättre än mig, jag tänker att vad skitlätta barn de har då, de lägger sig säkert redan klockan 19 och sover hela natten. Då är det väl inga problem?

 

[Brandgul]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag köpte en brandmanströja. Det gick ju bra det också.

Nu när sonen är fem hittar jag nog på något annat. Men det blir ju bara en gång ;-)

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

*kl*

Jag tycker väldigt många fokuserar på att barnvaktande måste vara just över natten. Att få lägga sig och sova 3 h en lördag eftermiddag är även det en enorm avlastning när man har sömnbrist.

Du har absolut rätt i det! En bra poäng till TS kanske..?

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

, nä tacka fan för det, ska mitt barn stå där ensam utan en kostym? Sen kommer lucia och då ska det knåpas ihop ny utrustning...sen alla skidor, pjäxor, skridskor etc etc i all oändlighet. ---------------------
Och sen när har barnkalasen blivit sådana stora grejer? När jag växte upp på 70-talet var barnkalasen rätt enkla tillställningar med lite lekar och tårta och möjligen en fiskdamm. Vad jag försöker säga är att det är inte lätt det här med att vara småbarnsförälder idag. Jag tycker det verkligen är skitsvårt.

Jag kan bara föreställa mig hur ofta jag skulle drömma om att rymma med en treåring och två 1-åringar. Jag inser att vi nog har det ganska lätt med vår faktiskt väldigt lättsamma 5åring och (lite mer vilda) 1,5åring.

Gällande utklädning så har vi det också rätt enkelt; vår 5åring har hela tiden vägrat klä ut sig i någon form alls. I år sa han att "jag ska vara tomte, men inte ha några tomtekläder".

Barnkalas har vi inte haft ännu. Kusinerna som är nästan jämnåriga bjuds in, men inga andra ... än. Det lär väl komma och jag fasar lite för det.... Att liksom kunna hålla det någorlunda hanterligt i antal utan att hamna i fällan att "utesluta" vissa. Jag hör om föräldrar till skolbarn som hyr en gymnastikhall för kalas.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

"Jag förstår inte hur du klarar av det!"

Men ser du verkligen ovanstående kommentar som positiv och förstärkande? Hade jag fått den kommentaren så hade jag nog snarare tänkt tvärtom, att andra inte tyckte att jag var på rätt spår eller var nån sorts ideal.

Möjligtvis skulle man också kunna lyfta diskussionen utanför föräldraskapet. Som jag ser det är en ganska stark norm idag att det är bra och rätt att vara självständig och handlingskraftig medan beroende och hjälplöshet anses vara fel. Den allmänna andan är att man ska reda sig själv. Det tycker jag egentligen är ett större problem än kvinnorollens eventuella känslor inför föräldraskapet (tycker snarare att heltidshysterin och mansrollens lägre ambitionsnivå i föräldraskapet är mer problematisk). Självständighetsnormen leder till att det kan upplevas som att det skaver lite att ta hjälp när man inte kan hjälpa andra tillbaka. Jag upplever det överlag som att många är intresserade av att hjälpa till men få pratar högt om att de vill ha hjälp (förutom den professionella hjälpen där utbytet av naturliga skäl inte skulle kunna vara ömsesidigt).

 

[Hiddeous]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Tanken har inte slagit mig att de skulle vara bättre än mig, jag tänker att vad skitlätta barn de har då, de lägger sig säkert redan klockan 19 och sover hela natten. Då är det väl inga problem?

Nu handlar det ju inte bara om sömn, utan att ha ansvar för samtliga lämningar och samtliga hämtningar från dagis och allt annat som följer med föräldraskapet. Jag vet att de här kvinnorna går på knäna, men upplever ändå att omgivningen blir lite lätt imponerad av att höra hur bra de trots allt klarar situationen. Och som utomstående vågar man ju inte ens vädra förslag som "barnvaktshjälp" eftersom dessa kvinnor av någon anledning valt bort det alternativet. Jag tror dock inte att det handlar om pengar.

 

[Hiddeous]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men ser du verkligen ovanstående kommentar som positiv och förstärkande? Hade jag fått den kommentaren så hade jag nog snarare tänkt tvärtom, att andra inte tyckte att jag var på rätt spår eller var nån sorts ideal.

Möjligtvis skulle man också kunna lyfta diskussionen utanför föräldraskapet. Som jag ser det är en ganska stark norm idag att det är bra och rätt att vara självständig och handlingskraftig medan beroende och hjälplöshet anses vara fel. Den allmänna andan är att man ska reda sig själv. Det tycker jag egentligen är ett större problem än kvinnorollens eventuella känslor inför föräldraskapet (tycker snarare att heltidshysterin och mansrollens lägre ambitionsnivå i föräldraskapet är mer problematisk). Självständighetsnormen leder till att det kan upplevas som att det skaver lite att ta hjälp när man inte kan hjälpa andra tillbaka. Jag upplever det överlag som att många är intresserade av att hjälpa till men få pratar högt om att de vill ha hjälp (förutom den professionella hjälpen där utbytet av naturliga skäl inte skulle kunna vara ömsesidigt).

Jag vet inte vad du menar med heltidshysteri?

 

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Ja ! Så tror jag att det är till stor del.

 

[mino]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Att normen är att man ska jobba heltid och att de som inte gör det inte anses satsa på jobbet. Se tex Jörgen Larssons eller Paul Fuehrers avhandlingar. Jag tror att väldigt många barnfamiljer känner sig stressade och egentligen skulle vilja jobba mindre men att det inte anses helt okej.

 

[Hiddeous]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Att normen är att man ska jobba heltid och att de som inte gör det inte anses satsa på jobbet. Se tex Jörgen Larssons eller Paul Fuehrers avhandlingar. Jag tror att väldigt många barnfamiljer känner sig stressade och egentligen skulle vilja jobba mindre men att det inte anses helt okej.

Jobbar man deltid blir man ju begränsad i förhållande till de som lägger ner mer tid på arbetet, så visst, det är ju svårt att hävda att man är lika ambitiös om man väljer att jobba mindre. Man jobbar ju inte mindre för att bli mer effektiv eller producera bättre resultat i första hand, utan för att få lite lugn och ro.

Problemet är väl snarare att kvinnor i hög grad väljer att jobba mindre, och männen mer, eftersom många familjer är så skuldsatta att det är svårt att få ekvationen att gå ihop annars. Det är säkert inte enda orsaken till heltidshetsen, men troligen en pusselbit.

 

[Badger]

Sv: Depression? Utbrändhet?

+ 1 på det.

Vår son har aldrig sovit en hel natt i sitt 21 månader långa liv. Oftast hamnar han hos oss under natten för att vi ska få sova överhuvudtaget. Att lämna bort honom över natten är otänkbart. Han skulle antagligen inte sova en blund, barnvakten skulle inte sova en blund och (framför allt) jag själv skulle inte kunna sova en sekund (eftersom jag vet hur svårt det är på nätterna med honom). Grejen med barnvakt har ju försvunnit då.

Vår 2,5 åring har sovit borta många gånger sedan han blev 1,2 år, han har heller aldrig sovit en hel natt utan att vakna men han kan somna om i sängen hos mormor, farmor lyckas få honom att somna om i sin egen. (en gång har hon gått upp och lekt kl 03, men då hade hon glömt kolla klockan )

 

[trazel]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Om han varit lätt att få att somna om hade jag inte sett det som något större problem, men alltför ofta handlar det om timmar som han är vaken mitt i nätterna.

Jag skulle som sagt inte kunna sova med honom borta i alla fall, så poängen försvinner ju med barnvakt då. Vi har dock hjälp och mor- och farföräldrar som skulle ställa upp om vi frågade, men vi tar hjälpen dagtid istället. Jag ser det inte som något problem för vår del.