Depression? Utbrändhet?

[cirkus]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Så länge som det inte är ett problem, så är det just inte ett problem. Men när det känns som för TS då är det ju ett problem och det är då jag inte begriper att man inte tar all hjälp man kan få för att orka

 

[trazel]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Precis. Det känns som att TS skulle behöva komma och svara på några frågor som ställts i tråden för att den ska komma vidare att hjälpa henne.

 

[Badger]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Ja då är det ju inget problem. Själva har vi barnvakt när vi ska ut på fest eller bröllop eller vad det kan vara. Jag sover bra lite oavsett, kanske lite bättre eftersom jag inte måste vakna och flytta på barnet mitt i natten.

 

[Björk]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Men ser du verkligen ovanstående kommentar som positiv och förstärkande? Hade jag fått den kommentaren så hade jag nog snarare tänkt tvärtom, att andra inte tyckte att jag var på rätt spår eller var nån sorts ideal.

Möjligtvis skulle man också kunna lyfta diskussionen utanför föräldraskapet. Som jag ser det är en ganska stark norm idag att det är bra och rätt att vara självständig och handlingskraftig medan beroende och hjälplöshet anses vara fel. Den allmänna andan är att man ska reda sig själv. Det tycker jag egentligen är ett större problem än kvinnorollens eventuella känslor inför föräldraskapet (tycker snarare att heltidshysterin och mansrollens lägre ambitionsnivå i föräldraskapet är mer problematisk). Självständighetsnormen leder till att det kan upplevas som att det skaver lite att ta hjälp när man inte kan hjälpa andra tillbaka. Jag upplever det överlag som att många är intresserade av att hjälpa till men få pratar högt om att de vill ha hjälp (förutom den professionella hjälpen där utbytet av naturliga skäl inte skulle kunna vara ömsesidigt).

Det ligger en hel del i det du skriver.

Jag associerar direkt till just utmattningsdepressioner/utbrändhet. EN av anledningarna till att människor drabbas tror jag absolut är "duktighetsnormen". När jag pluggade hade jag en fantastisk kvinna i min klass. Hon är oerhört intelligent och oerhört driven. Hade då två barn och man, jobbade extra ett antal kvällar/nätter i veckan, drog igång ett föräldrakooperativt dagis där hon (förstås) blev vald till ordförande och anställde personal mm. Jag/vi/alla beundrade henne; att hon klarade allt detta och verkade ha ett inre lugn, en balans i sig själv. Skenet bedrog. Något år senare var hon sjukskriven en period och hennes man sa till oss kamrater som ringde att "hon får inte prata med er nu; hon behöver en paus".

I arbetslivet ser jag det också ofta. Det är sällan en arbetsgivare reagerar i tid om en person tar på sig för mycket, är överambitiös och alltid ställer upp. Reaktionen kommer (oftast) alldeles försent. Vi (samhället) beundrar ju människor som "klarar allt". När vi kanske oftare borde beundra dem som sätter "stopp", säger "nej" och inte ska vara så oerhört drivna jämt.

 

[Kattennizze]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag kan bara föreställa mig hur ofta jag skulle drömma om att rymma med en treåring och två 1-åringar.

Barnkalas har vi inte haft ännu. Kusinerna som är nästan jämnåriga bjuds in, men inga andra ... än. Det lär väl komma och jag fasar lite för det.... Att liksom kunna hålla det någorlunda hanterligt i antal utan att hamna i fällan att "utesluta" vissa. Jag hör om föräldrar till skolbarn som hyr en gymnastikhall för kalas.

Jodu Björk, ibland är det lite tufft...när alla spyr samtidigt i magsjuka och en förälder är nere för räkning med...då kan man hålla sig för skratt. Vi hade ju inte precis räknat med att få tvillingar såhär på gamla dar. Ang barnkalas så har jag sett att folk hyr de här leklanden med prinsessrum och dylikt...Det är något jag aldrig skulle göra, men kan förstå varför...

 

[Kattennizze]

Sv: Depression? Utbrändhet?

Jag köpte en brandmanströja. Det gick ju bra det också.

Nu när sonen är fem hittar jag nog på något annat. Men det blir ju bara en gång ;-)

Jo man kan ju köpa en massa kläder, men min poäng är egentligen att man ska komma ihåg skiten också, dvs planera och strukturera upp allting runt barnen. Det har jag inget emot egentligen, det tillhör vuxenlivet att ta ansvar, men jag tycker det känns som kraven på småbarnsföräldrarna har ökat de senaste åren. Eller snarare, kanske på kvinnorna. Man ska lyckas med karriären, träna, vara smal, baka egna bullar, inreda ett vackert hem, och hämta barnen senast kl 15 från dagis. OCH sy egna utstyrslar! Och vara kreativ och pyssla. Jag pallar inte allt bara. Jag är rätt värdelös på det mesta av det.